Citat:
Välfungerande är man inte när man sover så extremt lite. Men det är något med hyperaktiviteten i hjärnan som fortsätter och fortsätter tills man i mitt fall går i psykos. Ju längre jag är vaken desto fortare snurrar hjärnan. De nätter jag är vaken brukar jag försöka läsa något som intresserar mig tillräckligt för att jag ska kunna fokusera. Har jag varit vaken i två-tre nätter eller mer kan jag dock inte fokusera alls. 10 000 tankar rusar omkring i hjärnan samtidigt. Då brukar jag lyssna på poddar eller nerladdade böcker. Får jag panik brukar jag försöka gå ut och promenera, men det tar emot att gå ut mitt i natten och dessutom är ju kroppen fullständigt utmattad. Jag har varit vaken i över sex dygn i sträck flera gånger och det har slutat med inläggning på psyket. Det suger verkligen!
Citat:
Hej alla ni med speedade kaoshjärnor!!
Jag har nyss fyllt 47 och haft diagnosen i nästan 7 år. Att få diagnosen hjälpte massor eftersom jag plötsligt började förstå mig själv. Både som barn och vuxen. Efter att ha provat både Ritalin och Concerta har jag nu gått över till Elvanse, vilket har förenklat mitt liv avsevärt. Nu kan jag lättare sortera tankarna och prioritera alla intryck: Vilket är viktigast? Att en bildörr stängs utanför fönstret, eller att jobbtelefonen ringer?
Det värsta jag nu lider av är att hjärnan snurrar i 190 när jag ska försöka somna, vilket jag sällan gör. Är ofta vaken 3-5 dygn i sträck, och så har det varit så länge jag kan minnas, men eftersom hjärnan ändå pumpar på som fan så kan jag trots det arbeta. Hur skadligt är det i längden? Det hjälper inte med sömnpiller heller. Jag är lika vaken ändå.
Jag har reagerat över flera kändisar som gått ut i media och sagt att adhd är en sådan superkraft. Det är bra att försöka avstigmatisera adhd, men jag tycker ändå att det ger fel signal. För att få diagnosen behöver man först komma i kontakt med psykiatrin, och det gör man väl knappast för att man känner sig som en supermänniska? Snarare för man har så pass svåra problem att man har svårt att fungera. Men det är klart, utan denna speed hade jag inte fixat utbildning och arbete med minimal sömn, rastlöshet och grava koncentrationssvårigheter.
Jag är kvinna och adhd visar sig tydligen ofta annorlunda än hos män. Medan män och pojkar oftare är utagerande med spring i benen håller sig tydligen överaktiviteten hos kvinnor och flickor mest inne i hjärnan vilket gör att det inte upptäcks lika lätt. Jag har dock behov av att ständigt pilla med fingrarna på något.
Jag har universitetsutbildning, man, två barn, villa, heltidsjobb (är dock rätt ofta sjukskriven), bilar och husdjur. Får det inte riktigt att gå ihop mentalt och är rädd att min hjärna snart ska skära ihop som en motor på högvarv med för lite olja. Ändå tycker jag att jag anpassat livet rätt mycket. Har anpassade arbetsuppgifter, går i terapi, tränar högpulsträning regelbundet och kraftigt dragit ner på karriärplanerna. Veckoplanerar allt, och både make och chef är förstående.
Jobbet betyder massor för självkänslan så det vill jag inte tumma på... Jag är högpresterande men till ett extremt högt pris. Det är så jävla jobbigt att tänka!
Finns det fler härute (Kanske kvinnor) som fått diagnosen som vuxen och hur klarar ni i så fall vuxenlivet?
Hälsningar från en alltför spontan, klumpig, disträ och förvirrad torktumlarhjärna.
Jag har nyss fyllt 47 och haft diagnosen i nästan 7 år. Att få diagnosen hjälpte massor eftersom jag plötsligt började förstå mig själv. Både som barn och vuxen. Efter att ha provat både Ritalin och Concerta har jag nu gått över till Elvanse, vilket har förenklat mitt liv avsevärt. Nu kan jag lättare sortera tankarna och prioritera alla intryck: Vilket är viktigast? Att en bildörr stängs utanför fönstret, eller att jobbtelefonen ringer?
Det värsta jag nu lider av är att hjärnan snurrar i 190 när jag ska försöka somna, vilket jag sällan gör. Är ofta vaken 3-5 dygn i sträck, och så har det varit så länge jag kan minnas, men eftersom hjärnan ändå pumpar på som fan så kan jag trots det arbeta. Hur skadligt är det i längden? Det hjälper inte med sömnpiller heller. Jag är lika vaken ändå.
Jag har reagerat över flera kändisar som gått ut i media och sagt att adhd är en sådan superkraft. Det är bra att försöka avstigmatisera adhd, men jag tycker ändå att det ger fel signal. För att få diagnosen behöver man först komma i kontakt med psykiatrin, och det gör man väl knappast för att man känner sig som en supermänniska? Snarare för man har så pass svåra problem att man har svårt att fungera. Men det är klart, utan denna speed hade jag inte fixat utbildning och arbete med minimal sömn, rastlöshet och grava koncentrationssvårigheter.
Jag är kvinna och adhd visar sig tydligen ofta annorlunda än hos män. Medan män och pojkar oftare är utagerande med spring i benen håller sig tydligen överaktiviteten hos kvinnor och flickor mest inne i hjärnan vilket gör att det inte upptäcks lika lätt. Jag har dock behov av att ständigt pilla med fingrarna på något.
Jag har universitetsutbildning, man, två barn, villa, heltidsjobb (är dock rätt ofta sjukskriven), bilar och husdjur. Får det inte riktigt att gå ihop mentalt och är rädd att min hjärna snart ska skära ihop som en motor på högvarv med för lite olja. Ändå tycker jag att jag anpassat livet rätt mycket. Har anpassade arbetsuppgifter, går i terapi, tränar högpulsträning regelbundet och kraftigt dragit ner på karriärplanerna. Veckoplanerar allt, och både make och chef är förstående.
Jobbet betyder massor för självkänslan så det vill jag inte tumma på... Jag är högpresterande men till ett extremt högt pris. Det är så jävla jobbigt att tänka!
Finns det fler härute (Kanske kvinnor) som fått diagnosen som vuxen och hur klarar ni i så fall vuxenlivet?
Hälsningar från en alltför spontan, klumpig, disträ och förvirrad torktumlarhjärna.
Hur var din barndom?
Citat:
Jag fick min diagnos när jag var 53...Fick Elvanse & Atentin utskrivet. Testade i ett par veckor, det var inte alls bra. Har jag klarat mig hyggligt så länge utan, kan jag klara mig i fortsättningen.
Jag har med tiden utvecklat livsstrategi som fungerar och som jag tror skulle även fungera för folk utan diagnos. Rutiner, träning...ibland mer och ibland mer sansat, struktur, sund kost osv. Det är inte rocket science, men kräver lite disciplin och att man inte ger efter och ursäktar sig inför sig själv med att "jag har ADHD, jag kan inte göra något åt det".
Jag har med tiden utvecklat livsstrategi som fungerar och som jag tror skulle även fungera för folk utan diagnos. Rutiner, träning...ibland mer och ibland mer sansat, struktur, sund kost osv. Det är inte rocket science, men kräver lite disciplin och att man inte ger efter och ursäktar sig inför sig själv med att "jag har ADHD, jag kan inte göra något åt det".
Bra låt bli pillren. Särskilt i din ålder, det är som bäddat för hjärt och kärlsjukdomar med centralstimulerande substanser
Jag såg ingen tydlig frågeställning, så jag antar att det är ok att skriva av sig lite?
Skam, är väl det ord som bäst sammanfattar vad jag känner över mitt tillstånd. Det har, primärt under tonåren och tidiga 20-åren, känts som min hjärna varit kidnappad av en arg, impulsiv, slarvig liten vilde.
(Mina vänner brukade påpeka att jag var som en mix av den där dramatiske fågeln i Kalle Ankas julafton och Mowgli i samma.)
Jag är kvinna, 80-talist, fick diagnosen för ett antal år sedan.
Det var ett lättnad - jag har alltid känt mig "fel" personlighetsmässigt och varit förtvivlad över det. Nu vet jag åtminstone att jag är långt ifrån ensam.
Tanken att jag skulle ha adhd hade inte föresvävat mig. För mig var det något killar från arbetarklassen hade, inte medelklasstjejer med sidenklänningar, basker, pianolektioner, ordentliga föräldrar och hyfsat stora kulturella kapital.
Jag berättar inte för någon om min diagnos. Skulle aldrig våga nämna något för min chef. Några vänner känner till den. Jag har gömt medicinen när jag haft pojkvänner. Skam, som sagt var. Vem vill ha någon med ADHD? Åtminstone i de kretsar där jag umgås.
För övrigt har ingen medicin funkat och jag har inte haft tålamod (...) att vänja in kroppen på den. Det är helt enkelt inte så praktiskt i vardagen att ha diarré... "Ursäkta barn, fröken ska bara gå och skita igen!" Dessutom, såsom varande en präktig medelklasstjej, är jag lite rädd för mediciner. Rädd för biverkningar, rädd för att fucka upp hjärnan, ännu mer än den redan är då.
Min dröm är att kunna koncentrera mig åtminstone en kvart. 10 minuter vore också helt ok. Att inte känna så jävla mycket hela tiden. Att inte tänka hela tiden. Att inte oroa mig hela tiden. Bara lugn och ro och tillförsikt. Och ha ett ordningsamt klassrum och lägenhet. Och ett välkammat hår...
Det funkar bra på jobbet. Jag har till och med en så kallad karriärtjänst - det vill säga förstelärare. Är även arbetslagsledare.
Det är det viktigaste för mig, att det går bra på mitt arbete och att mina elever inte blir lidande över mina neurologiska tillkortakommanden. Men vårt klassrum ser ut som ett bombnedslag och jag skäms. Jag vet ju också att många barn mår bra av ordning och reda och det gör mig förtvivlad. För mig vore det en dröm om en kollega tågade in och styrde upp allt. Det är inte så att jag inte vill ha ordning. Jag kan inte! Dito med min lägenhet.
Jag diskar, tvättar kläder, byter handdukar, städar badrummet, tvättar mina händer noga. Hygienen är inga problem. Det är ordning i kaoset som är problemet. Jag vill men jag kan fan inte. Vilket alla tar som lathet, och det förstår jag. Ordningen, som sagt var.
Även i hjärnan. Glömmer vad början av meningen handlade om när jag kommit fram till slutet av den. Att min läkare kallade mig högintelligent en gång är betydelsefullt för mig eftersom jag alltid känner mig som en idiot.
Studierna: katastrof. Har aldrig kunnat koncentrera mig. Kan inte ens titta på en film jag uppskattar utan att samtidigt tänka på något annat. Har aldrig gjort några skoluppgifter i tid eller pluggat regelbundet, har läst in alla kurser natten före, vilket lyckades för det mesta, om jag sedan orkade ta mig till skrivsalen.
Det mest stressande för mig är att inte vara en "duktig flicka". Läkartypen. Och låt mig säga redan nu att jag älskar att vara lärare. Älskar. Det är ett fantastiskt yrke på så många sätt. Men det var inte det jag "skulle" bli och ju äldre jag blir, desto mer ångest har jag över det. Vi var några som ville studera till läkare, två hade gått NV och jag humanistisk. Jag skrev högre än dem på HP-provet och hade kommit in med mina poäng där (på den tiden då det faktiskt var ganska svårt att komma in!
), men jag hade ju inte NV-kurserna. Mina vänner som inte kom in på sina HP-prov satte sig och pluggade upp varje betyg till MVG (något jag själv tycker är betydligt mer imponerande än att skriva högt på HP - vad fan, MVG i fysik och matte D!? Genier!) medan jag... köpte alla svindyra böcker och lyckades koncentrera mig 30 sekunder.
Nu är de för länge sedan färdiga specialistläkare med villa, man och barn och jag...ja, vad är jag?
Ibland, speciellt nattetid, får jag sån ångest över mitt wastade liv att jag känner att det bästa är att jag går i sjön. Men jag vet ju att jag aldrig skulle ha tålamod att hålla mig under vattnet tillräckligt länge utan hoppa upp igen efter 4 sekunder, arg som ett bi.
Hjalmar Söderberg sammanfattar det bra: "Mig gick livet förbi."
Men äsch, varför sluta så dystert - det finns ju bra sidor också. En viss pigghet och förmåga att glatt studsa tillbaka. Och jag känner ingen som har adhd som inte också har humor, generositet, entusiasm, ganska stor livsglädje i grunden och alltid är på humör för diverse upptåg. Folk med adhd är aldrig långtråkiga prussiluskor. Folk med "glimten i ögat" är oftare adhd-människor än inte...
Men med det sagt...
skam.
Skam, är väl det ord som bäst sammanfattar vad jag känner över mitt tillstånd. Det har, primärt under tonåren och tidiga 20-åren, känts som min hjärna varit kidnappad av en arg, impulsiv, slarvig liten vilde.
(Mina vänner brukade påpeka att jag var som en mix av den där dramatiske fågeln i Kalle Ankas julafton och Mowgli i samma.)
Jag är kvinna, 80-talist, fick diagnosen för ett antal år sedan.
Det var ett lättnad - jag har alltid känt mig "fel" personlighetsmässigt och varit förtvivlad över det. Nu vet jag åtminstone att jag är långt ifrån ensam.
Tanken att jag skulle ha adhd hade inte föresvävat mig. För mig var det något killar från arbetarklassen hade, inte medelklasstjejer med sidenklänningar, basker, pianolektioner, ordentliga föräldrar och hyfsat stora kulturella kapital.
Jag berättar inte för någon om min diagnos. Skulle aldrig våga nämna något för min chef. Några vänner känner till den. Jag har gömt medicinen när jag haft pojkvänner. Skam, som sagt var. Vem vill ha någon med ADHD? Åtminstone i de kretsar där jag umgås.
För övrigt har ingen medicin funkat och jag har inte haft tålamod (...) att vänja in kroppen på den. Det är helt enkelt inte så praktiskt i vardagen att ha diarré... "Ursäkta barn, fröken ska bara gå och skita igen!" Dessutom, såsom varande en präktig medelklasstjej, är jag lite rädd för mediciner. Rädd för biverkningar, rädd för att fucka upp hjärnan, ännu mer än den redan är då.
Min dröm är att kunna koncentrera mig åtminstone en kvart. 10 minuter vore också helt ok. Att inte känna så jävla mycket hela tiden. Att inte tänka hela tiden. Att inte oroa mig hela tiden. Bara lugn och ro och tillförsikt. Och ha ett ordningsamt klassrum och lägenhet. Och ett välkammat hår...
Det funkar bra på jobbet. Jag har till och med en så kallad karriärtjänst - det vill säga förstelärare. Är även arbetslagsledare.
Det är det viktigaste för mig, att det går bra på mitt arbete och att mina elever inte blir lidande över mina neurologiska tillkortakommanden. Men vårt klassrum ser ut som ett bombnedslag och jag skäms. Jag vet ju också att många barn mår bra av ordning och reda och det gör mig förtvivlad. För mig vore det en dröm om en kollega tågade in och styrde upp allt. Det är inte så att jag inte vill ha ordning. Jag kan inte! Dito med min lägenhet.
Jag diskar, tvättar kläder, byter handdukar, städar badrummet, tvättar mina händer noga. Hygienen är inga problem. Det är ordning i kaoset som är problemet. Jag vill men jag kan fan inte. Vilket alla tar som lathet, och det förstår jag. Ordningen, som sagt var.
Även i hjärnan. Glömmer vad början av meningen handlade om när jag kommit fram till slutet av den. Att min läkare kallade mig högintelligent en gång är betydelsefullt för mig eftersom jag alltid känner mig som en idiot.
Studierna: katastrof. Har aldrig kunnat koncentrera mig. Kan inte ens titta på en film jag uppskattar utan att samtidigt tänka på något annat. Har aldrig gjort några skoluppgifter i tid eller pluggat regelbundet, har läst in alla kurser natten före, vilket lyckades för det mesta, om jag sedan orkade ta mig till skrivsalen.
Det mest stressande för mig är att inte vara en "duktig flicka". Läkartypen. Och låt mig säga redan nu att jag älskar att vara lärare. Älskar. Det är ett fantastiskt yrke på så många sätt. Men det var inte det jag "skulle" bli och ju äldre jag blir, desto mer ångest har jag över det. Vi var några som ville studera till läkare, två hade gått NV och jag humanistisk. Jag skrev högre än dem på HP-provet och hade kommit in med mina poäng där (på den tiden då det faktiskt var ganska svårt att komma in!
), men jag hade ju inte NV-kurserna. Mina vänner som inte kom in på sina HP-prov satte sig och pluggade upp varje betyg till MVG (något jag själv tycker är betydligt mer imponerande än att skriva högt på HP - vad fan, MVG i fysik och matte D!? Genier!) medan jag... köpte alla svindyra böcker och lyckades koncentrera mig 30 sekunder. Nu är de för länge sedan färdiga specialistläkare med villa, man och barn och jag...ja, vad är jag?
Ibland, speciellt nattetid, får jag sån ångest över mitt wastade liv att jag känner att det bästa är att jag går i sjön. Men jag vet ju att jag aldrig skulle ha tålamod att hålla mig under vattnet tillräckligt länge utan hoppa upp igen efter 4 sekunder, arg som ett bi.
Hjalmar Söderberg sammanfattar det bra: "Mig gick livet förbi."
Men äsch, varför sluta så dystert - det finns ju bra sidor också. En viss pigghet och förmåga att glatt studsa tillbaka. Och jag känner ingen som har adhd som inte också har humor, generositet, entusiasm, ganska stor livsglädje i grunden och alltid är på humör för diverse upptåg. Folk med adhd är aldrig långtråkiga prussiluskor. Folk med "glimten i ögat" är oftare adhd-människor än inte...
Men med det sagt...
skam.
Citat:
Jag såg ingen tydlig frågeställning, så jag antar att det är ok att skriva av sig lite?
Skam, är väl det ord som bäst sammanfattar vad jag känner över mitt tillstånd. Det har, primärt under tonåren och tidiga 20-åren, känts som min hjärna varit kidnappad av en arg, impulsiv, slarvig liten vilde.
(Mina vänner brukade påpeka att jag var som en mix av den där dramatiske fågeln i Kalle Ankas julafton och Mowgli i samma.)
Jag är kvinna, 80-talist, fick diagnosen för ett antal år sedan.
Det var ett lättnad - jag har alltid känt mig "fel" personlighetsmässigt och varit förtvivlad över det. Nu vet jag åtminstone att jag är långt ifrån ensam.
Tanken att jag skulle ha adhd hade inte föresvävat mig. För mig var det något killar från arbetarklassen hade, inte medelklasstjejer med sidenklänningar, basker, pianolektioner, ordentliga föräldrar och hyfsat stora kulturella kapital.
Jag berättar inte för någon om min diagnos. Skulle aldrig våga nämna något för min chef. Några vänner känner till den. Jag har gömt medicinen när jag haft pojkvänner. Skam, som sagt var. Vem vill ha någon med ADHD? Åtminstone i de kretsar där jag umgås.
För övrigt har ingen medicin funkat och jag har inte haft tålamod (...) att vänja in kroppen på den. Det är helt enkelt inte så praktiskt i vardagen att ha diarré... "Ursäkta barn, fröken ska bara gå och skita igen!" Dessutom, såsom varande en präktig medelklasstjej, är jag lite rädd för mediciner. Rädd för biverkningar, rädd för att fucka upp hjärnan, ännu mer än den redan är då.
Min dröm är att kunna koncentrera mig åtminstone en kvart. 10 minuter vore också helt ok. Att inte känna så jävla mycket hela tiden. Att inte tänka hela tiden. Att inte oroa mig hela tiden. Bara lugn och ro och tillförsikt. Och ha ett ordningsamt klassrum och lägenhet. Och ett välkammat hår...
Det funkar bra på jobbet. Jag har till och med en så kallad karriärtjänst - det vill säga förstelärare. Är även arbetslagsledare.
Det är det viktigaste för mig, att det går bra på mitt arbete och att mina elever inte blir lidande över mina neurologiska tillkortakommanden. Men vårt klassrum ser ut som ett bombnedslag och jag skäms. Jag vet ju också att många barn mår bra av ordning och reda och det gör mig förtvivlad. För mig vore det en dröm om en kollega tågade in och styrde upp allt. Det är inte så att jag inte vill ha ordning. Jag kan inte! Dito med min lägenhet.
Jag diskar, tvättar kläder, byter handdukar, städar badrummet, tvättar mina händer noga. Hygienen är inga problem. Det är ordning i kaoset som är problemet. Jag vill men jag kan fan inte. Vilket alla tar som lathet, och det förstår jag. Ordningen, som sagt var.
Även i hjärnan. Glömmer vad början av meningen handlade om när jag kommit fram till slutet av den. Att min läkare kallade mig högintelligent en gång är betydelsefullt för mig eftersom jag alltid känner mig som en idiot.
Studierna: katastrof. Har aldrig kunnat koncentrera mig. Kan inte ens titta på en film jag uppskattar utan att samtidigt tänka på något annat. Har aldrig gjort några skoluppgifter i tid eller pluggat regelbundet, har läst in alla kurser natten före, vilket lyckades för det mesta, om jag sedan orkade ta mig till skrivsalen.
Det mest stressande för mig är att inte vara en "duktig flicka". Läkartypen. Och låt mig säga redan nu att jag älskar att vara lärare. Älskar. Det är ett fantastiskt yrke på så många sätt. Men det var inte det jag "skulle" bli och ju äldre jag blir, desto mer ångest har jag över det. Vi var några som ville studera till läkare, två hade gått NV och jag humanistisk. Jag skrev högre än dem på HP-provet och hade kommit in med mina poäng där (på den tiden då det faktiskt var ganska svårt att komma in!), men jag hade ju inte NV-kurserna. Mina vänner som inte kom in på sina HP-prov satte sig och pluggade upp varje betyg till MVG (något jag själv tycker är betydligt mer imponerande än att skriva högt på HP - vad fan, MVG i fysik och matte D!? Genier!) medan jag... köpte alla svindyra böcker och lyckades koncentrera mig 30 sekunder.
Nu är de för länge sedan färdiga specialistläkare med villa, man och barn och jag...ja, vad är jag?
Ibland, speciellt nattetid, får jag sån ångest över mitt wastade liv att jag känner att det bästa är att jag går i sjön. Men jag vet ju att jag aldrig skulle ha tålamod att hålla mig under vattnet tillräckligt länge utan hoppa upp igen efter 4 sekunder, arg som ett bi.
Hjalmar Söderberg sammanfattar det bra: "Mig gick livet förbi."
Men äsch, varför sluta så dystert - det finns ju bra sidor också. En viss pigghet och förmåga att glatt studsa tillbaka. Och jag känner ingen som har adhd som inte också har humor, generositet, entusiasm, ganska stor livsglädje i grunden och alltid är på humör för diverse upptåg. Folk med adhd är aldrig långtråkiga prussiluskor. Folk med "glimten i ögat" är oftare adhd-människor än inte...
Men med det sagt...
skam.
Skam, är väl det ord som bäst sammanfattar vad jag känner över mitt tillstånd. Det har, primärt under tonåren och tidiga 20-åren, känts som min hjärna varit kidnappad av en arg, impulsiv, slarvig liten vilde.
(Mina vänner brukade påpeka att jag var som en mix av den där dramatiske fågeln i Kalle Ankas julafton och Mowgli i samma.)
Jag är kvinna, 80-talist, fick diagnosen för ett antal år sedan.
Det var ett lättnad - jag har alltid känt mig "fel" personlighetsmässigt och varit förtvivlad över det. Nu vet jag åtminstone att jag är långt ifrån ensam.
Tanken att jag skulle ha adhd hade inte föresvävat mig. För mig var det något killar från arbetarklassen hade, inte medelklasstjejer med sidenklänningar, basker, pianolektioner, ordentliga föräldrar och hyfsat stora kulturella kapital.
Jag berättar inte för någon om min diagnos. Skulle aldrig våga nämna något för min chef. Några vänner känner till den. Jag har gömt medicinen när jag haft pojkvänner. Skam, som sagt var. Vem vill ha någon med ADHD? Åtminstone i de kretsar där jag umgås.
För övrigt har ingen medicin funkat och jag har inte haft tålamod (...) att vänja in kroppen på den. Det är helt enkelt inte så praktiskt i vardagen att ha diarré... "Ursäkta barn, fröken ska bara gå och skita igen!" Dessutom, såsom varande en präktig medelklasstjej, är jag lite rädd för mediciner. Rädd för biverkningar, rädd för att fucka upp hjärnan, ännu mer än den redan är då.
Min dröm är att kunna koncentrera mig åtminstone en kvart. 10 minuter vore också helt ok. Att inte känna så jävla mycket hela tiden. Att inte tänka hela tiden. Att inte oroa mig hela tiden. Bara lugn och ro och tillförsikt. Och ha ett ordningsamt klassrum och lägenhet. Och ett välkammat hår...
Det funkar bra på jobbet. Jag har till och med en så kallad karriärtjänst - det vill säga förstelärare. Är även arbetslagsledare.
Det är det viktigaste för mig, att det går bra på mitt arbete och att mina elever inte blir lidande över mina neurologiska tillkortakommanden. Men vårt klassrum ser ut som ett bombnedslag och jag skäms. Jag vet ju också att många barn mår bra av ordning och reda och det gör mig förtvivlad. För mig vore det en dröm om en kollega tågade in och styrde upp allt. Det är inte så att jag inte vill ha ordning. Jag kan inte! Dito med min lägenhet.
Jag diskar, tvättar kläder, byter handdukar, städar badrummet, tvättar mina händer noga. Hygienen är inga problem. Det är ordning i kaoset som är problemet. Jag vill men jag kan fan inte. Vilket alla tar som lathet, och det förstår jag. Ordningen, som sagt var.
Även i hjärnan. Glömmer vad början av meningen handlade om när jag kommit fram till slutet av den. Att min läkare kallade mig högintelligent en gång är betydelsefullt för mig eftersom jag alltid känner mig som en idiot.
Studierna: katastrof. Har aldrig kunnat koncentrera mig. Kan inte ens titta på en film jag uppskattar utan att samtidigt tänka på något annat. Har aldrig gjort några skoluppgifter i tid eller pluggat regelbundet, har läst in alla kurser natten före, vilket lyckades för det mesta, om jag sedan orkade ta mig till skrivsalen.
Det mest stressande för mig är att inte vara en "duktig flicka". Läkartypen. Och låt mig säga redan nu att jag älskar att vara lärare. Älskar. Det är ett fantastiskt yrke på så många sätt. Men det var inte det jag "skulle" bli och ju äldre jag blir, desto mer ångest har jag över det. Vi var några som ville studera till läkare, två hade gått NV och jag humanistisk. Jag skrev högre än dem på HP-provet och hade kommit in med mina poäng där (på den tiden då det faktiskt var ganska svårt att komma in!
), men jag hade ju inte NV-kurserna. Mina vänner som inte kom in på sina HP-prov satte sig och pluggade upp varje betyg till MVG (något jag själv tycker är betydligt mer imponerande än att skriva högt på HP - vad fan, MVG i fysik och matte D!? Genier!) medan jag... köpte alla svindyra böcker och lyckades koncentrera mig 30 sekunder. Nu är de för länge sedan färdiga specialistläkare med villa, man och barn och jag...ja, vad är jag?
Ibland, speciellt nattetid, får jag sån ångest över mitt wastade liv att jag känner att det bästa är att jag går i sjön. Men jag vet ju att jag aldrig skulle ha tålamod att hålla mig under vattnet tillräckligt länge utan hoppa upp igen efter 4 sekunder, arg som ett bi.
Hjalmar Söderberg sammanfattar det bra: "Mig gick livet förbi."
Men äsch, varför sluta så dystert - det finns ju bra sidor också. En viss pigghet och förmåga att glatt studsa tillbaka. Och jag känner ingen som har adhd som inte också har humor, generositet, entusiasm, ganska stor livsglädje i grunden och alltid är på humör för diverse upptåg. Folk med adhd är aldrig långtråkiga prussiluskor. Folk med "glimten i ögat" är oftare adhd-människor än inte...
Men med det sagt...
skam.
Du har fått för mycket gifter och tungmetaller i kroppen efter att du vaccinerades som liten. Vissa klarar av den påfrestningen medan andra får adhd och autism.
Stalltips: Rensa kroppen från all skit, mercury, aluminium med mera. Finns att Googla på och söka på detox på Youtube.
Stalltips nr 2: Var lite open-minded och testa detta. Det går att bota.
Lustigt nog har jag varit väldigt effektiv och åtminstone tillfälligt ganska koncentrerad sedan jag skrev inlägget ovan. 
Tack för att du vill hjälpa!
Citat:
Du har fått för mycket gifter och tungmetaller i kroppen efter att du vaccinerades som liten. Vissa klarar av den påfrestningen medan andra får adhd och autism.
Stalltips: Rensa kroppen från all skit, mercury, aluminium med mera. Finns att Googla på och söka på detox på Youtube.
Stalltips nr 2: Var lite open-minded och testa detta. Det går att bota.
Stalltips: Rensa kroppen från all skit, mercury, aluminium med mera. Finns att Googla på och söka på detox på Youtube.
Stalltips nr 2: Var lite open-minded och testa detta. Det går att bota.
Tack för att du vill hjälpa!
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
