Har kommit in någon medelålderskris där jag tänkt mycket på döden. Först var tanken på att sluta existera väldigt skrämmande, och det tycker jag fortfarande. Just det att allt bara tar slut, icke-existens, som många verkar använda som ett lugnande argument, tycker jag är vad som är läskigast. Jag tror inte på något liv efter döden, ens medvetande styrs av hjärnan, det är ingen "själ" som förflyttar sig till något paradis när den fysiska kroppen dör. När kroppen lägger av är det slut. Hade gärna sett att det vore annorlunda men det tror jag inte. Det som jag tycker är mest skrämmande är dock tanken på att dö nu, snart, innan jag ser att mina barn växer upp och får bra liv. De är små och deras liv och framtid är fortfarande väldigt beroende av mig.
__________________
Senast redigerad av 0xNONE 2024-05-08 kl. 20:14.