Varför blir inte svenskar ledsna när deras anhöriga dör?

Just, vi vikingar sörjer på insidan. Lika lite som jag ville böla som liten i andras närvaro, i slagsmål i skolan eller i nåt, så gör jag det inte inför andra alls, det är tvärbroms på det om jag kan mota. Blottar inte mina innersta känslor för mycket rent allmänt heller, världen är många gånger inte så sympatisk (empatisk är nog rätta ordet) eller ens medlidande. Jag höll på att ta kol på mig själv för att jag hade det så svårt inombords ett tag i mitt liv, droger fick fungera som medicin, men det är ett annat ämne helt. Men det har jag med mig i karaktären sen tidig ålder, endast på en begravning som det blev nästan outhärdligt jobbigt på och det var på min mammas begravning.
Vila i frid mamma. Vi ses en dag!
Ja jag hoppas, nåt ska man hoppas och tro på i dagens Sverige och över huvud taget, annars går i alla fall jag under.
HÅLLER JAG PÅ ATT GÅ OT IGEN, slut.
Inte alls, kalla det för en prestigesak och överdriven stolthet, för den som vill lägga en negativ aspekt på det hela, glöm inte, vi är alla individer.
För mig personligen så står och faller jag som person om jag visar mig allt för SVAG.
Det är så vi nog många gånger kan se det som, det må vara "fel sätt" att se på saken, men ingen ska komma och bära mig genom livet för att jag just visar mig allt FÖR svag och är som en liten gnällbebis.
Ehrm, eller inte, gråt du, jag kommer inte döma dig om jag ser att det är ärliga tårar av kärlek pga någons bortgång och det brukar kunna genomskådas någons spelade låtsassorg eller kulturellt jäkla överdrivet skrikande i falsett....
Fast kvinnor får sörja så, kanske män med, jag är flexibel. Intressant, ni från andra kulturer kan kalibrera oss i Norden med att det är OK ibland att visa känslor! Tack, vi byter bra saker med varandra, berikar varandra.

Kanon, för Sverige i tiden!
Amen

Är det inte tvärtom? Svensken är mera känslig än andra och i många kulturer har man värdens brak fest för att hylla den döde med skratt och glädje.

Nu kan jag inte svara för alla enbart för mig själv.
Nu har jag bara(tack och låv) varit med när mina morföräldrar och farfar gått bort.
Visst blir man ledsen och kan sörja i flera år, saknar forfarande min mormor trotts att det är över 30år sen hon gick bort.
Men det är inte så att vi slänger oss ner på backen och gråter eller drar fram bössan för att skuta nån som man gör i arabvärden eller stänger in sig med hela klanen och gråter en vecka.
Inte heller skriver vi en lång historia om hur duktig och snäll den där yrkeskriminella knarkare vatit.
Utan lågmält, försöker sköta våra sysslor som vanligt, men då och då kommer tungsinnet över en och man blir lite apatisk och saknar personen i fråga.
Helt enkel som svensk vill man ta det personligt och inte göra ett spektakel eller skådespel av det.
Kan vara lite avundsjuk på Irländare och skottar som hyllar sina saknade med en vaka(fylleslag) men det ligger inte riktigt i den svenska kulturen.

Den nutida svensken gråter när den har tappat en 100-kronorssedel. Vilket visar att den nutida svensken visst kan vara emotionell.

Blir världen bättre av att jag gråter var gång någon dör? Blir ni finare, sympatiskare människor? Det svenska samhället är fyllt av rövhål, sedan ifrågasätter rövhålen varför man inte gråter inför dem eller är oberörd av det de gör. Livet och döden är på riktigt och tårar kommer först när känslorna svämmar över. Men man inser, att de själva inte klarar lika mycket. Särskilt inte när de inte fixar att förstå hur man klarar av att möta döden samlad.

Jag gråter när gråten når mig, oavsett varför eller vart jag är och det med rak rygg. Tråkigt att alla tuffingar som ser ner på en inte alls kan se dagen man sitter vid en dödsbädd, får samtal om att ens anhörig gått bort eller ser det dagligen i mitt ansikte. De kanske helt enkelt inte är bra på att avläsa såsom de tycker. Inte som om jag inte talar om att det skett. Är det meningen att man ska se krossad ut eller har man tillåtelse att ha samma utseende man hade veckan innan oavsett hur någon värderar ens yttre som en personlighet?

Nä det blir inte bättre av att du gråter men att inte gråta är en indikation på ens tankar och prioriteringar. Nutida svenskar är fixerade vid pengar och prylar istället för människor. Svensken kommer inte gråta när dens mamma dör men den kommer gråta när dens bil brinner upp på parkeringen.

För att sammanfatta för svensken har ytliga relationer med sin familj och andra människor och meningen med svenskens liv är att samla på sig prylar och pengar.

Du vet inte något alls om hur mycket jag valt bort pengar ur mitt liv, inte heller varför jag inte gråter. Svensken... Det är inte svenska normer du talar om utan materialistiska. Du kan knappast talat med särskilt mycket invandrare eftersom de är mer fixerade vid ekonomisk status och att flasha än andra. För svenskar är det fult att prata om tillgångar eller ens visa upp att de har det mer ekonomiskt mer förspänt. Sådant talar inte svenskar om utan människor som är invandrare eller fattiga. Enbart den fattige svensken tillåts tala om pengar och svenskar bränner inte bilar.

Svenskens karaktär innebär att alla är lika mycket värda. Därför tillhör vi exempelvis protestantiska kyrkan och har enklare kors utan krusiduller. Vi har inte skitqrbeten och skryter med att vi är överbelånade i bilar. Rika svenskar kan framstå som vanlig medelklass. Det är smuts som skriker om pengar. En riktig svensk bryr sig inte om bilen brinner eftersom det är en skitbil om personen har resurser. Och brinner skitbilen i ett skitområde, är det en fattig människa som sliter hårt för att ha råd med något i livet. Stor skillnad mot att kasta sig i backen och grina samlade i stora grupper när en anhörig dör. Faktum är att pengar och död är två skilda saker. En riktig svensk begraver enkelt den anhöriga i värdighet där folket är lika mycket värderat som prästen.

Alltså varför beter sig folk i tråden som att det bara finns svenskar och araber i världen? Varför ska svensken alltid snacka om araber? Faktum är att det är svensken som är udda globalt sett, inte att svensken är normal men alla andra är skumma. Det är inte bara araben som tycker svensken är känslomässigt död, utan majoriteten av världen.

Sanningen är den att ju mer man investerar i någon känslomässigt, desto mer blir man ledsen när denne går bort. Detta betyder att svensken inte investerar sin familj tillräckligt känslomässigt. Det stämmer att svensken saknar familjeband.Familjemedlemmar träffas efter flera år och det enda man säger till varandra är "hej". Inga kramar, inga pussar. Vad är det för "mänsklighet"?

Svenskar är lite grann som japaner. Det gäller att inte tappa ansiktet. Det är därför som självironi inte förekommer hos svenskarna.