Imorgon kl 09.30 är det dags. Då kommer chefsåklagare Krister Petersson att presentera ett besked om åtal i Olof Palme-utredningen. Mordvapnet är funnet.
I mars i år reste Palmeutredare till Sydafrika där en dossier överlämnades av landets säkerhetstjänst. Sannolikt även mordvapnet. Hur kan jag säga så? Jo, för att Sydafrika har hintat om landets inblandning till Sverige i över 20 år nu, utan att vi har lyssnat.
1999 var Sydafrikas president Nelson Mandela på besök i Stockholm. Han var på en rundresa för att tacka de länder som stödde de svartas frihetskamp mot apartheid. Till journalister sade Mandela att man ”inte utesluter” att apartheidregimen var inblandad i mordet på Olof Palme.
Låt mig måla upp en bakgrundsbild. Som ett av de första länderna Nelson Mandela besökte efter sin frigivning från fängelset efter 27 år var Kuba. Mellan 1975 och 1988 låg Kuba i krig mot den Sydafrikanska apartheidregimen då de ställde sig på Angolas sida. 375,000 kubanska soldater skickades till Angola under dessa år. Angola vann sin självständighet mycket tack vare Kubas hjälp.
Kuba var Sydafrikas största fiende under denna tid. Efter det avgörande slaget i Cuito Cuanavale så tvingades Sydafrika till förhandlingsbordet i december 1988 för att skriva på en fredsdeklaration. Detta fick till följd att Nelson Mandela släpptes ur fängelse och ANC legaliserades och Namibia vann sin frihet tillbaka.
Efter att apartheidregimen föll och de första demokratiska valen i Sydafrika hållits i april 1994, där Mandela blev landets förste demokratiskt valda president, inleddes en ”Sanningskommission” (The Truth and Reconciliation Commission) som leddes av Desmund Tutu, som vann Nobels fredspris. Den syftade till att de skyldiga till brott mot mänskligheten under apartheid skulle kunna erkänna sina brott i domstol och ansöka om amnesti. Mandela ansåg att fred kan inte uppnås om svarta nu skulle ta hämd på de vita. T.R.C var en väg mot försoning.
I en sådan rättegång i september 1996 vittnade Eugene de Kock, före detta polisbefäl och överste inom sydafrikanska säkerhetstjänsten, och namngav där fyra personer som ansvariga för Palmemordet: Craig Williamson, Anthony White, Roy Allen och Bertil W*din. Tre sydafrikaner och en svensk.
W*din arbetade för SÄPO och anklagades i brittisk domstol för att 1982 ha brutit sig in hos antiapartheidorganisationen Pan-Afrikanska Kongressen (PAC) i London. 1996 anklagades han för mordet på Palme av Peter Caselton – som med åtta andra, inklusive Craig Williamson, hade sökt amnesti i Sanningskommitionen för bombningen av ANC:s kontor i London (också 1982). W*din nekade till anklagelserna i en intervju samma år, och nekade även till att vara Sydafrikas agent. Men 1982 greps han för inbrotten hos PAC och medgav i domstolen att han arbetat och fått betalt av Sydafrika.
Tre månader före mordet på Olof Palme flyttade W*din till norra Cypern med sin familj, lägligt nog, eftersom de saknar utlämningsavtal med Sverige.
1986 sprängdes ANC:s kontor i Stockholm. Även denna gång anklagades W*din och Craig Williamson av flera källor, men inga officiella anklagelser riktades mot dem. Williamson är en före detta sydafrikansk polis och spion. Han var inblandad i flera utländska bombdåd, inbrott, kidnappningar, mord och propagandaaktiviteter, understödda av den sydafrikanska apartheidregimen. SvD publicerade i maj 1987 en artikel där det hävdades att Williamson hade planerat mordet.
Mördaren skulle ha varit en Anthony Wh*te, kapten i ett elitförband som ägnade sig åt diverse obehagligheter i Sydafrikas grannland Rhodesia (dagens Zambia och Zimbabwe). Motivet till mordet var enkelt: det svenska stödet till kampen mot apartheidregimen var förhållandevis omfattande och Olof Palme var den drivande bakom detta stöd.
Oliver Tambo, ledare för ANC medan Mandela satt fängslad, stod Olof Palme nära sedan 1962 då han bjudits in till Sverige för att tala den 1 maj. Tambo var också hedersgäst när Palme i ”Folkriksdag mot apartheid” i Folkets Hus i Stockholm höll sitt sista tal mot den vita rasistregimen veckan före han mördades, den 21 februari 1986. Sju dagar före mordet på Palme.
Frene Ginwala, talman i Sydafrikas parlament under demokratins första tio år, höll ett middagstal på riksdagens representationsvilla Villa Bonnier. Talman Brigitta Dahl hade även bjudit in flera riksdagsledamöter från olika partier. I sitt tal tog Ginwala upp att Sydafrikas ledarskap trodde att det fanns en koppling mellan den gamla apartheidregimen och Palmemordet.
Frågan är nu om Sverige med flit tystade ned detta spår under alla dessa år för att man visste att man riskerade att hamna i krig med Sydafrika, som då leddes av P.W Botha. Man undrar om en utredning kan ha sköts så illa med flit. Alla med minsta lilla inblick vet att polisen antydde för Lisbeth Palme vem som skulle ha mördat hennes make, och att han var alkoholist, för att sedan ställa upp Christer Pettersson som den enda alkolisten i en uppställning bland hela och rena poliser, varpå Lisbeth sade "det ser man ju, vem som är alkoholist". Kanske skräckte sig den svenska inblandningen längre in i SÄPO:s korridorer än Bertil W*din?
I mars i år reste Palmeutredare till Sydafrika där en dossier överlämnades av landets säkerhetstjänst. Sannolikt även mordvapnet. Hur kan jag säga så? Jo, för att Sydafrika har hintat om landets inblandning till Sverige i över 20 år nu, utan att vi har lyssnat.
1999 var Sydafrikas president Nelson Mandela på besök i Stockholm. Han var på en rundresa för att tacka de länder som stödde de svartas frihetskamp mot apartheid. Till journalister sade Mandela att man ”inte utesluter” att apartheidregimen var inblandad i mordet på Olof Palme.
Låt mig måla upp en bakgrundsbild. Som ett av de första länderna Nelson Mandela besökte efter sin frigivning från fängelset efter 27 år var Kuba. Mellan 1975 och 1988 låg Kuba i krig mot den Sydafrikanska apartheidregimen då de ställde sig på Angolas sida. 375,000 kubanska soldater skickades till Angola under dessa år. Angola vann sin självständighet mycket tack vare Kubas hjälp.
Kuba var Sydafrikas största fiende under denna tid. Efter det avgörande slaget i Cuito Cuanavale så tvingades Sydafrika till förhandlingsbordet i december 1988 för att skriva på en fredsdeklaration. Detta fick till följd att Nelson Mandela släpptes ur fängelse och ANC legaliserades och Namibia vann sin frihet tillbaka.
Efter att apartheidregimen föll och de första demokratiska valen i Sydafrika hållits i april 1994, där Mandela blev landets förste demokratiskt valda president, inleddes en ”Sanningskommission” (The Truth and Reconciliation Commission) som leddes av Desmund Tutu, som vann Nobels fredspris. Den syftade till att de skyldiga till brott mot mänskligheten under apartheid skulle kunna erkänna sina brott i domstol och ansöka om amnesti. Mandela ansåg att fred kan inte uppnås om svarta nu skulle ta hämd på de vita. T.R.C var en väg mot försoning.
I en sådan rättegång i september 1996 vittnade Eugene de Kock, före detta polisbefäl och överste inom sydafrikanska säkerhetstjänsten, och namngav där fyra personer som ansvariga för Palmemordet: Craig Williamson, Anthony White, Roy Allen och Bertil W*din. Tre sydafrikaner och en svensk.
W*din arbetade för SÄPO och anklagades i brittisk domstol för att 1982 ha brutit sig in hos antiapartheidorganisationen Pan-Afrikanska Kongressen (PAC) i London. 1996 anklagades han för mordet på Palme av Peter Caselton – som med åtta andra, inklusive Craig Williamson, hade sökt amnesti i Sanningskommitionen för bombningen av ANC:s kontor i London (också 1982). W*din nekade till anklagelserna i en intervju samma år, och nekade även till att vara Sydafrikas agent. Men 1982 greps han för inbrotten hos PAC och medgav i domstolen att han arbetat och fått betalt av Sydafrika.
Tre månader före mordet på Olof Palme flyttade W*din till norra Cypern med sin familj, lägligt nog, eftersom de saknar utlämningsavtal med Sverige.
1986 sprängdes ANC:s kontor i Stockholm. Även denna gång anklagades W*din och Craig Williamson av flera källor, men inga officiella anklagelser riktades mot dem. Williamson är en före detta sydafrikansk polis och spion. Han var inblandad i flera utländska bombdåd, inbrott, kidnappningar, mord och propagandaaktiviteter, understödda av den sydafrikanska apartheidregimen. SvD publicerade i maj 1987 en artikel där det hävdades att Williamson hade planerat mordet.
Mördaren skulle ha varit en Anthony Wh*te, kapten i ett elitförband som ägnade sig åt diverse obehagligheter i Sydafrikas grannland Rhodesia (dagens Zambia och Zimbabwe). Motivet till mordet var enkelt: det svenska stödet till kampen mot apartheidregimen var förhållandevis omfattande och Olof Palme var den drivande bakom detta stöd.
Oliver Tambo, ledare för ANC medan Mandela satt fängslad, stod Olof Palme nära sedan 1962 då han bjudits in till Sverige för att tala den 1 maj. Tambo var också hedersgäst när Palme i ”Folkriksdag mot apartheid” i Folkets Hus i Stockholm höll sitt sista tal mot den vita rasistregimen veckan före han mördades, den 21 februari 1986. Sju dagar före mordet på Palme.
Frene Ginwala, talman i Sydafrikas parlament under demokratins första tio år, höll ett middagstal på riksdagens representationsvilla Villa Bonnier. Talman Brigitta Dahl hade även bjudit in flera riksdagsledamöter från olika partier. I sitt tal tog Ginwala upp att Sydafrikas ledarskap trodde att det fanns en koppling mellan den gamla apartheidregimen och Palmemordet.
Frågan är nu om Sverige med flit tystade ned detta spår under alla dessa år för att man visste att man riskerade att hamna i krig med Sydafrika, som då leddes av P.W Botha. Man undrar om en utredning kan ha sköts så illa med flit. Alla med minsta lilla inblick vet att polisen antydde för Lisbeth Palme vem som skulle ha mördat hennes make, och att han var alkoholist, för att sedan ställa upp Christer Pettersson som den enda alkolisten i en uppställning bland hela och rena poliser, varpå Lisbeth sade "det ser man ju, vem som är alkoholist". Kanske skräckte sig den svenska inblandningen längre in i SÄPO:s korridorer än Bertil W*din?
