När den svenska samhällsmodellen infördes på 1960-talet drevs det fram av socialdemokratin. Kvinnan skulle ut på arbetsmarknaden, barnen skulle fostras på dagis, ideologiska skattehöjningar gjorde att det skulle krävas två löner för att ha en dräglig levnadsstandard o.s.v. 1970-talet och delar av 1980-talet var en framgångssaga. 1940-talets stora barnkullar ersattes av 1-3 barn per familj.
Nu har vi massor av flyktingar som inte ställer upp på denna modell. Att kvinnan skulle arbeta utanför hemmet är otänkbart. Att man ska ha färre än ett halvdussin barn är otänkbart. Och när det inte går att försörja sig på en lön leder det i många fall till bidrag som kombineras med svartjobb eller annan kriminalitet.
När ska politikerna, och de röda i synnerhet, inse att vi har långt över en miljon människor i landet som inte ställer upp på deras samhällsmodell? Ska det vara mer eller mindre frivilligt att jobba i arbetarrörelsens Sverige? Ska solidariteten för evigt vara enkelriktad till invandrarnas förmån?
Nu inser jag givetvis att väldigt många invandrare arbetar. Men lika många har en livsstil som är en fattigdomsfälla. Vad händer om andra och tredje generationen flyktingar också vill ha åtta barn och hemmafru och inser att vitt arbete är en förlustaffär? Inget tyder ännu på att anpassningen till vårt sätt att leva ökar, tvärtom ökar segregationen. Men någon gång börjar ”de rikas” pengar tryta även om arbetslösheten döljs under SFI och diverse kurser ett par timmar i veckan.
När ska arbetarrörelsen kräva att invandrarna rättar in sig i ledet, som de gjorde med svenskarna för 50-60 år sedan?
Nu har vi massor av flyktingar som inte ställer upp på denna modell. Att kvinnan skulle arbeta utanför hemmet är otänkbart. Att man ska ha färre än ett halvdussin barn är otänkbart. Och när det inte går att försörja sig på en lön leder det i många fall till bidrag som kombineras med svartjobb eller annan kriminalitet.
När ska politikerna, och de röda i synnerhet, inse att vi har långt över en miljon människor i landet som inte ställer upp på deras samhällsmodell? Ska det vara mer eller mindre frivilligt att jobba i arbetarrörelsens Sverige? Ska solidariteten för evigt vara enkelriktad till invandrarnas förmån?
Nu inser jag givetvis att väldigt många invandrare arbetar. Men lika många har en livsstil som är en fattigdomsfälla. Vad händer om andra och tredje generationen flyktingar också vill ha åtta barn och hemmafru och inser att vitt arbete är en förlustaffär? Inget tyder ännu på att anpassningen till vårt sätt att leva ökar, tvärtom ökar segregationen. Men någon gång börjar ”de rikas” pengar tryta även om arbetslösheten döljs under SFI och diverse kurser ett par timmar i veckan.
När ska arbetarrörelsen kräva att invandrarna rättar in sig i ledet, som de gjorde med svenskarna för 50-60 år sedan?