Investment banker

Läste att 400 000 (!) personer arbetar inom IB i UK, kan det verkligen stämma?

Kan det kanske vara alla andra avdelningar inkluderat?

Helt enkelt för att det inte behövs mer. I UK är namnet på skolan mycket viktigare än vad man läst och de är ute efter, precis som Altman säger, de bästa kandidaterna som har kapaciteten att lära sig. Dessutom är det enklare för HR, som oftast varit britter, att bedöma deras skolor än våra. Därav känns det att om man skall sticka ut som icke-UK utbildad ska man helst ha mer än kandidat för att ha en chans.

Sedan är det en hel del kulturella skillnader. Många nämner t.ex. Master för fransmän. De har ett helt annat utbildningssystem vad jag förstått och de måste arbeta inom sin utbildning och massa annat. BNP Paribas har t.ex. specifika internship som man märker är skapade för studenter som har det schemalagt i utbildningen. Svenskar har gratis utbildning och många trivs med att vara studenter och ju fler fortsätter att läsa Master desto vanligare blir det att andra gör det iom att standarden ändras. Italienare (m.fl. i Sydeuropa) är mer vana att bo hemma tills de är klara med allt samt redo att gifta sig och lämna hemmet, därför passar de på att göra klart en master också tills man på riktigt är mogen att lämna föräldranästet.

Egentligen så tror jag att våra "enkla" frågor om utbildningsskillnader har så djupa rötter i en hel mängd olika faktorer som avgör vad räcker. Personligen ser jag utbildning som ett verktyg för att nå ett mål. Har jag lyckats nå det målet innan jag använt alla äss i ärmen, slutar jag även att använda dessa.

Det var 350 000 innan krisen, men har sedan fallit under 250 000 enligt någon rapport jag stötte på i början av 2013. Det gäller då "finanssektorn exkl. advokater och revisorer".

http://www.affarsvarlden.se/hem/nyhe...cle3799425.ece

Kommentarer från folk med insyn?

Jobbar med Corporate Finance, så kan inte svara för alla.
Dock är det självklart inte som att jobba under slutet av 90 talet där du kunde ex. expense:a privata middagar och utgångar per månad som uppgick till lönebelopp i Svenska mått, få bonusar som uppgick till flera hundra % av årsinkomsten, mm.

Det kommer troligtvis aldrig bli som förr, utan är sett som en nödvändig och generellt vanlig tjänst idag.

No surprice.

Räkna med en bonus som ligger på högst ca 80-150% av årsinkomsten beroende på var man jobbar. Samt att andra delar av investment bankerna blir större. Ex: dcm

Hur smidigt är det att betala skatt till drottningen istället för Reinfeldt? Blir det svårare om man äger en bostadsrätt i Sverige?

Ni som varit med en hel rekryteringssväng (internship- plus FT-rekrytering), hur bedrövligt anses det att bryta ett påskrivet kontrakt? Ponera att jag har ett internshipkontrakt påskrivet på bank A sedan ett par månader tillbaka, men är nu inbjuden till AC på en något bättre bank, bank B. Givetvis bränner jag alla framtida broar med bank A om jag får och accepterar ett offer från bank B, men kan det ge några konsekvenser att åka och genomföra ACt (gött med gratisresa till london och bosta mitt ego typ) och tacka nej om jag får offer?

Vilka faktorer skulle kunna motivera att bryta ett kontrakt?

Precis som du spekulerar i, så bränner du alla framtida broar med bank A och eventuellt folk som sedan byter vidare som känner till dig då ingen respekterar eller gillar människor som inte håller sitt ord.
Sedan har jag hört (*stor varning för myt*) från vissa inom HR att alla banker hatar folk som avbryter kontrakt och därför har de gått ihop samt håller varandra informerade om folk som bryter kontrakt.

Personliga åsikter:
1) Hade aldrig brutit ett kontrakt, mitt ord är det viktigaste jag har. Dessutom är det så små skillnader om man är bland de bästa bankerna att det inte är värt risken.
2) Ang myten, så tror jag att "myten" inte stämmer, för det känns långsökt, komplicerat, onödigt och framförallt konstigt. Mest då ingen här är värd något extremt för en bank, de har ju 1000 andra kandidater att välja på om du bryter. Sedan har man väl hört en och annan som brutit kontrakt och inget har skett. Detta balanserar jag dock mot det faktum att 3 HR-anställda från 3 banker berättat ovannämnda myt. Kanske sprider man skräck?

EDIT: Just det, glömde svara på dina specifika frågor.
1) Vilka faktorer behöver du för att bryta? Det är väl inte väsentligt, du kan ju bryta utan att behöva hitta på för mycket i onödan.
2) Om du genomför AC och tackar nej? Ja, alltså du tar ju fortfarande risken att Bank A får veta att du intervjuar. Det hade nog inte uppskattats och sedan kan du övertyga de 100ggr över att du inte tänkte acceptera erbjudandet.

Tänk på att folk byter bank oftare än man tror, så man vet aldrig riktigt hur saker står till. Har själv varit i samma sits som du, så jag vet hur det känns.

Nu vet jag inte hur det fungerar inom IB, varken i Sverige eller London gällande brytande av kontrakt, men personligen skulle jag dock försiktig och istället glädja mig åt att ha fått in en fot. Det är ingenting som säger att man inte kan byta vidare efter praktikperioden.

När jag utexaminerades hörde man alltid att det skulle ses med mindre blida ögon om man bytte arbetsgivare efter några månader och personer som ofta bytte arbetsgivare skulle bli negativt stämplade för alltid. Min närmsta chef indikerade t o m att det skulle få konsekvenser om jag hoppade av för snabbt. Med lite distans till detta så skulle jag vilja säga att det i princip är BS. Ingen jag känner har fått känna av några negativa konsekvenser av att byta arbetsgivare, snarare är det positivt att byta så snabbt som möjligt om man inte är tillfreds med position eller lön. Dock så känns det rätt så olämpligt att bryta ett påskrivet kontrakt gällande praktikperiod: en aning otacksamt och respektlöst mot de som erbjudit dig en möjlighet som ganska få personer får. Med tanke på hur det sett ut de senaste fem åren kan dessutom bankkartan ritas om snabbare än man anar.

Känns som det bara nämns London hela tiden, finns det ingen annan stad man kan jobba som investment banker?

Nyc