Rösta fram årets bästa pepparkakshus!
Skulle just börja plita på ett inlägg men såg att du hann före på ungefär samma saker då detta är ett fenomen som ofta brukar komma upp på tapeten i efterhand. Den personlighetstypen du beskriver är långtifrån okänd och kallas ibland lite nedsättande för "proffsveteraner".
Om man randar ner dom missioner under svensk flagg som varit hyggligt intensiva så är det i slutänden en relativt liten skara individer sett till att Sverige som mest verkat på bataljonsnivå.
I "nutid" får man med lite bred pensel säga att det handlade om dom första vändorna till Bosnien för att sedan igen ta fart runt skiftet på 10-talet i Afghanistan. Ville man vara en salt katt då så var det främsta målet att få göra en "nolletta". Minns själv hur jag vid 22 års ålder fick åka ner på en sådan till Afrika. Vid den tidpunkten var mina önskemål enkla. Först ville man känna på riktig eldstrid men även få lite skarp avtryckartid. Idag hånflinar jag åt mig själv och är mest förvånad att jag ligger på 40-strecket vilket jag aldrig trodde jag skulle bli då. Men nu flummar jag iväg.
Alla har sin gräns för vad dom tål och det är inget skamligt eller annat med det utan bara krass verklighet. Saken är bara den att väldigt sällan vet någon vem "proffsveteranen" är och denne berättar aldrig konkret om var den varit. En annan sak är att tiden gått och berättelser från andra missioner har blivit till egenupplevda.
Sen som du säger verkar det oftast handla om att personen hade problem redan från början och skapar sig någon form av identitet som "krigsveteran" för att ha något att falla tillbaka på. Sen har även medier en viss roll:
https://www.expressen.se/kvallsposte...och-sitt-barn/
Har svaga minnen att jag bytte några ord med denne under tiden han var nere. Medier spelade på då att han ev. skulle ha dödat sin fru och barn pga. av erfarenheter inne på campen. Det riktiga diagnosen stavas TÖNT. En sådan person hade aldrig ens vågat höja rösten mot någon annan med ett högre våldskapital.
Lägg därtill missionerna i Kosovo där runt 1500 personer roterade per år och rekryteringen ofta endast bestod i ett telefonsamtal på 20 minuter och ibland blev det konstigt.
Borde egentligen inte skriva såna här inlägg vid den här tiden på kvällen men hoppas jag inte varit alltför osammanhängande. Det är ändå ett fenomen många har starka åsikter om.
Jag har tittat på en del intervjuer med typ 60-70 åringar i USA som varit i Vietnamkriget. Många av dem med verkligt farliga och förlustbringande uppgifter under kriget. En del mått dåligt - andra inte. Jag kan ju inte påstå att det här är något representativt urval men personerna som typer skiljde sig mycket åt. Där fanns ett brett spektrum mellan Hillbilly-drängar till de med påbörjad akademisk karriär när de ryckte in. Samvetskval fanns kanske hos någon enstaka och funderingar om krigets mening fanns kanske hos någon men detta var obetydligt.
Däremot verkade många mått illa när de kom hem och i stället blev ifrågasatta och inte blev betraktade som hjältar som överlevt - man skall hålla i minnet att många av dem deltagit i mycket farliga och förlustbringande operationer.
En sak som alla de här veteranerna verkligen mått illa av var de amerikanska politikernas svek när de inte fått föra kriget fullt ut och verkligen nedkämpa fienden utan hänsyn skulle tas hit och dit. Politikernas svek hade gjort att de dels förlorade kriget och dels sedan inte blev betraktade som hjältar när kriget förlorades utan deras kämpande varit helt förgäves.
Den där typen av PTSD eller illamående pratas det knappast om i Sverige.
Jag undrar hur det står till med svenska Afghanistan-veteranerna? Jag tror de ligger lågt och betraktas ganska skeptiskt av allmänheten men man kan undra hur det ser ut bland de som fortsatt den militära banan? Kan de prata öppet om hur bra det känns när flyget går in och bombar skiten ur några som beskjutit dem från en by?
Ja, det är kloka resonemang du för.
Inom militärern skulle jag nog påstå att det inte är speciellt kontroversiellt att utrycka sådant.
Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Känner till en person som tjänstgjort en eller två missioner i Afghanistan som också, vad jag förstod det, endast var mekaniker på campen. Trots att han sällan (eller aldrig?) lämnade denna hade han under lång tid kontakt med vården pga PTSD som ska ha kommit från tjänstgöringen.
Precis som du skriver lutar mina misstankar åt att det inte är PTSD orsakat av någon utlandstjänstgöring där utan något annat problem i huvudet. Bland annat ska mannen ha berättat för sina vänner och bekanta om hur många "confirmed kills" han hade, som han ska ha fått då talibanerna stormade campen om nätterna och han bara mejade ner dom i drös (vilket såklart aldrig hänt). Har dock bara träffat människan någon enstaka gång så jag kan inte säga om det är någon som utnyttjar vården/diagnosen för att han är lat, vill ha uppmärksamhet, båda två samtidigt eller något helt annat, märkte bara att han verkade konstig och, rent allmänt, gav intrycket av att vara en riktigt vek karaktär.
Jag tror en majoritet av den PTSD som svenska utlandsveteraner påstås lida av inte kommer från missionerna i sig. Dels för att vården själva skapar problemen, ex att en psykolog frågar om och om igen "hur kändes det?" och gräver därigenom fram saker som aldrig varit ett problem annars eller kanske inte ens funnits öht, dels att bara omgivningen rent generellt genom "war is hell"-normen har förväntningar av människor som tjänstgjort att dom ska ha problem och detta utlöser PTSD/motsv på samma sätt som psykolog-exemplet. Sedan tror jag också det är vanligt förekommande att andra psykiska problem bara tillskrivs utlandstjänstgöring och PTSD rent allmänt, ungefär på samma sätt som när en multisjuk 1000-årig gubbe på långvården dör med COVID-19 i näsan och sätts in i statistiken över det sista för att det låg nära och praktiskt till hands.
Precis som du skriver lutar mina misstankar åt att det inte är PTSD orsakat av någon utlandstjänstgöring där utan något annat problem i huvudet. Bland annat ska mannen ha berättat för sina vänner och bekanta om hur många "confirmed kills" han hade, som han ska ha fått då talibanerna stormade campen om nätterna och han bara mejade ner dom i drös (vilket såklart aldrig hänt). Har dock bara träffat människan någon enstaka gång så jag kan inte säga om det är någon som utnyttjar vården/diagnosen för att han är lat, vill ha uppmärksamhet, båda två samtidigt eller något helt annat, märkte bara att han verkade konstig och, rent allmänt, gav intrycket av att vara en riktigt vek karaktär.
Jag tror en majoritet av den PTSD som svenska utlandsveteraner påstås lida av inte kommer från missionerna i sig. Dels för att vården själva skapar problemen, ex att en psykolog frågar om och om igen "hur kändes det?" och gräver därigenom fram saker som aldrig varit ett problem annars eller kanske inte ens funnits öht, dels att bara omgivningen rent generellt genom "war is hell"-normen har förväntningar av människor som tjänstgjort att dom ska ha problem och detta utlöser PTSD/motsv på samma sätt som psykolog-exemplet. Sedan tror jag också det är vanligt förekommande att andra psykiska problem bara tillskrivs utlandstjänstgöring och PTSD rent allmänt, ungefär på samma sätt som när en multisjuk 1000-årig gubbe på långvården dör med COVID-19 i näsan och sätts in i statistiken över det sista för att det låg nära och praktiskt till hands.
Skulle just börja plita på ett inlägg men såg att du hann före på ungefär samma saker då detta är ett fenomen som ofta brukar komma upp på tapeten i efterhand. Den personlighetstypen du beskriver är långtifrån okänd och kallas ibland lite nedsättande för "proffsveteraner".
Om man randar ner dom missioner under svensk flagg som varit hyggligt intensiva så är det i slutänden en relativt liten skara individer sett till att Sverige som mest verkat på bataljonsnivå.
I "nutid" får man med lite bred pensel säga att det handlade om dom första vändorna till Bosnien för att sedan igen ta fart runt skiftet på 10-talet i Afghanistan. Ville man vara en salt katt då så var det främsta målet att få göra en "nolletta". Minns själv hur jag vid 22 års ålder fick åka ner på en sådan till Afrika. Vid den tidpunkten var mina önskemål enkla. Först ville man känna på riktig eldstrid men även få lite skarp avtryckartid. Idag hånflinar jag åt mig själv och är mest förvånad att jag ligger på 40-strecket vilket jag aldrig trodde jag skulle bli då. Men nu flummar jag iväg.
Alla har sin gräns för vad dom tål och det är inget skamligt eller annat med det utan bara krass verklighet. Saken är bara den att väldigt sällan vet någon vem "proffsveteranen" är och denne berättar aldrig konkret om var den varit. En annan sak är att tiden gått och berättelser från andra missioner har blivit till egenupplevda.
Sen som du säger verkar det oftast handla om att personen hade problem redan från början och skapar sig någon form av identitet som "krigsveteran" för att ha något att falla tillbaka på. Sen har även medier en viss roll:
https://www.expressen.se/kvallsposte...och-sitt-barn/
Har svaga minnen att jag bytte några ord med denne under tiden han var nere. Medier spelade på då att han ev. skulle ha dödat sin fru och barn pga. av erfarenheter inne på campen. Det riktiga diagnosen stavas TÖNT. En sådan person hade aldrig ens vågat höja rösten mot någon annan med ett högre våldskapital.
Lägg därtill missionerna i Kosovo där runt 1500 personer roterade per år och rekryteringen ofta endast bestod i ett telefonsamtal på 20 minuter och ibland blev det konstigt.
Borde egentligen inte skriva såna här inlägg vid den här tiden på kvällen men hoppas jag inte varit alltför osammanhängande. Det är ändå ett fenomen många har starka åsikter om.
Citat:
Tror iof inte psykologerna drar ur folk att de mår dåligt.
Var lite så på 90-talet, när man började inse problemet, att alla mådde dåligt, oavsett vad de själva tyckte.
Du skulle må dåligt, annars var det något fel på dig.
Pendeln slog lite väl långt åt andra hållet, men nu har man så mycket erfarenhet att man vet att de flesta faktiskt inte har några men alls, men vissa får det, och det kan vara pga helt olika orsaker.
Men den personen du beskriver har troligen haft bilden framför sig om att åka ner och kriga loss och skjuta ner talibaner i driver, sen när hela mission blir att skruva galtar i ett övervarmt reptält i 6 månader, då mår man dåligt av tristessen istället.
Har sett sådana fall jag också.
Och det är superviktigt när man åker iväg att man har en korrekt uppfattning om vad det är för tjänst man sökt, och vad den går ut på.
Var lite så på 90-talet, när man började inse problemet, att alla mådde dåligt, oavsett vad de själva tyckte.
Du skulle må dåligt, annars var det något fel på dig.
Pendeln slog lite väl långt åt andra hållet, men nu har man så mycket erfarenhet att man vet att de flesta faktiskt inte har några men alls, men vissa får det, och det kan vara pga helt olika orsaker.
Men den personen du beskriver har troligen haft bilden framför sig om att åka ner och kriga loss och skjuta ner talibaner i driver, sen när hela mission blir att skruva galtar i ett övervarmt reptält i 6 månader, då mår man dåligt av tristessen istället.
Har sett sådana fall jag också.
Och det är superviktigt när man åker iväg att man har en korrekt uppfattning om vad det är för tjänst man sökt, och vad den går ut på.
Jag har tittat på en del intervjuer med typ 60-70 åringar i USA som varit i Vietnamkriget. Många av dem med verkligt farliga och förlustbringande uppgifter under kriget. En del mått dåligt - andra inte. Jag kan ju inte påstå att det här är något representativt urval men personerna som typer skiljde sig mycket åt. Där fanns ett brett spektrum mellan Hillbilly-drängar till de med påbörjad akademisk karriär när de ryckte in. Samvetskval fanns kanske hos någon enstaka och funderingar om krigets mening fanns kanske hos någon men detta var obetydligt.
Däremot verkade många mått illa när de kom hem och i stället blev ifrågasatta och inte blev betraktade som hjältar som överlevt - man skall hålla i minnet att många av dem deltagit i mycket farliga och förlustbringande operationer.
En sak som alla de här veteranerna verkligen mått illa av var de amerikanska politikernas svek när de inte fått föra kriget fullt ut och verkligen nedkämpa fienden utan hänsyn skulle tas hit och dit. Politikernas svek hade gjort att de dels förlorade kriget och dels sedan inte blev betraktade som hjältar när kriget förlorades utan deras kämpande varit helt förgäves.
Den där typen av PTSD eller illamående pratas det knappast om i Sverige.
Jag undrar hur det står till med svenska Afghanistan-veteranerna? Jag tror de ligger lågt och betraktas ganska skeptiskt av allmänheten men man kan undra hur det ser ut bland de som fortsatt den militära banan? Kan de prata öppet om hur bra det känns när flyget går in och bombar skiten ur några som beskjutit dem från en by?
Citat:
Jag har tittat på en del intervjuer med typ 60-70 åringar i USA som varit i Vietnamkriget. Många av dem med verkligt farliga och förlustbringande uppgifter under kriget. En del mått dåligt - andra inte. Jag kan ju inte påstå att det här är något representativt urval men personerna som typer skiljde sig mycket åt. Där fanns ett brett spektrum mellan Hillbilly-drängar till de med påbörjad akademisk karriär när de ryckte in. Samvetskval fanns kanske hos någon enstaka och funderingar om krigets mening fanns kanske hos någon men detta var obetydligt.
Däremot verkade många mått illa när de kom hem och i stället blev ifrågasatta och inte blev betraktade som hjältar som överlevt - man skall hålla i minnet att många av dem deltagit i mycket farliga och förlustbringande operationer.
En sak som alla de här veteranerna verkligen mått illa av var de amerikanska politikernas svek när de inte fått föra kriget fullt ut och verkligen nedkämpa fienden utan hänsyn skulle tas hit och dit. Politikernas svek hade gjort att de dels förlorade kriget och dels sedan inte blev betraktade som hjältar när kriget förlorades utan deras kämpande varit helt förgäves.
Den där typen av PTSD eller illamående pratas det knappast om i Sverige.
Jag undrar hur det står till med svenska Afghanistan-veteranerna? Jag tror de ligger lågt och betraktas ganska skeptiskt av allmänheten men man kan undra hur det ser ut bland de som fortsatt den militära banan? Kan de prata öppet om hur bra det känns när flyget går in och bombar skiten ur några som beskjutit dem från en by?
Däremot verkade många mått illa när de kom hem och i stället blev ifrågasatta och inte blev betraktade som hjältar som överlevt - man skall hålla i minnet att många av dem deltagit i mycket farliga och förlustbringande operationer.
En sak som alla de här veteranerna verkligen mått illa av var de amerikanska politikernas svek när de inte fått föra kriget fullt ut och verkligen nedkämpa fienden utan hänsyn skulle tas hit och dit. Politikernas svek hade gjort att de dels förlorade kriget och dels sedan inte blev betraktade som hjältar när kriget förlorades utan deras kämpande varit helt förgäves.
Den där typen av PTSD eller illamående pratas det knappast om i Sverige.
Jag undrar hur det står till med svenska Afghanistan-veteranerna? Jag tror de ligger lågt och betraktas ganska skeptiskt av allmänheten men man kan undra hur det ser ut bland de som fortsatt den militära banan? Kan de prata öppet om hur bra det känns när flyget går in och bombar skiten ur några som beskjutit dem från en by?
Ja, det är kloka resonemang du för.
Inom militärern skulle jag nog påstå att det inte är speciellt kontroversiellt att utrycka sådant.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
