Katalog över dekadensfenomen

Den amerikanska skräpkulturen har tydligen även tagit sig till Afrika.
https://www.youtube.com/watch?v=duyxN9QEU44

- "Dejting". En sedvänja ursprungligen hämtad från familjecentriska länder, där målet är att hitta lämplig giftaspartner innan samflytt. Kombinerad med indvidualiserat samhälle och föreställningen om romantisk kärlek, är det bara ett livslångt knullande med främlingar, som är otroligt destruktivt för den sociala sammanhållningen.

- "Leka av sig". Det borde man gjort i lekskolan, men människan pratar om det långt upp i medelåldern. I stället för att uppleva livets glädjeämnen och utmaningar tillsammans med en partner, så vill man så mycket roligt som möjligt INNAN man träffar den man vill dela sitt liv. Detta förstås för att det "roliga" syftar på dionysiska nöjen, sex med främlingar, alkohol, droger och flamsiga äventyr med människor som du kan dumpa när du tröttnar på dem.
Den moderna människan kan inte längre skilja ont från gott eftersom de lever efter "do what thou wilt"-devisen. När de väl träffar sin drömpartner vid 43 års ålder, så infinner sig en känsla av tomhet, eftersom de inte längre har något kvar att dela. Sin ungdomliga skönhet gav de till främlingar, och det engångs-liv de levt har inte resulterat i något som den stora kärleken kan del av. Den moderna människans två viktigaste värden är kravlös vänskap och "kul". Faktiskt precis som i lekskolan.

- "Barnaktiviteter". Barnen behöver vår tid och uppmärksamhet, men de får de inte. I stället får de hjärndöda barnprogram (där man bara talar barnspråk) och besök på meningslösa färgsprakande aktivitetshus. Sedan ska de i säng så fort som möjligt, så att vi kan knulla och kolla på tv. Vi behandlar våra barn som om vi inte ville veta av dem. Inte undra på att de försvinner hemifrån och aldrig hör av sig mer när de fyllt 21.

- "Flytta hemifrån". Den här punkten brukar vara kontroversiell till och med för de som kallar sig konservativa, särskilt i Sverige. Men av någon anledning så betraktar vi det som del av en normal uppväxt, att försvinna ur föräldranas åsyn så fort möjligt efter artonårsdagen, vilket bara är ett annat sätt säga att ju förr familjen splittras, desto bättre.
Jag förstår inte det är så otänkbart att växa upp och få stöd av sin familj. Standard i Sverige är i stället att du får din NPF-diagnos när är tretton, så att du hamnar i rätt LSS-krets och får aktivitetsersättning så att du kan skaffa egen lya, egen spekonsoll och tio år av ensamhet och ångest.
Den är en jävligt märklig grej i Sverige, att det anses fel att få ett jobb genom föräldranas kontakter, och att det anses olämpligt att bo i samma hus som sina föräldrar.
Många tycker till och med att man ska flytta så långt från sina föräldrar som möjligt, och på sin höjd besöka dem på högitder. Kommunen ska fixa barnomsorgen, förstås. Sånt ska man väl inte använda sina gamla släktingar till? Ovärdigt.
Välfärdsstaten är inget hot mot familjen, den har redan i praktiken avskaffat den. "Familj" idag syftar endast på ett par med barn under femton. Inte undra på att äktenskapen spricker, när vi låser in oss tillsammans, någonstans i en stad där vi inte känner någon.
Vi ärver inte ens pengar eller fastigheter längre. Vi bränner alla våra tillgångar på onödig lyx på ålderns höst, hellre än att föra det vidare till våra barn. Det är så jävla sjukt och korkat.

- Människor som inte kommer ihåg namnet på sin egen morfar. Det förekommer, på allvar. Vi berättar inte historier om våra släktingar längre för våra barn. Vi berättar inga historier för dem över huvud taget. Vi kollar bara på teve tillsammans med dem, när vi inte pratar om skolan och aktiviteter. Allt är bara här och nu, och vilka serier som kommer.
Den typen av rotlöshet är ett solklart tecken på samhällelig urartning. Det är inte första gången det händer. I perioder av kraftig urbanisering uppstår ofta en trasproletariat som ägnar sig åt kriminalitet och prostitution, och där är det inte alls ovanligt att man inte vet ett skit om sina släktingar. Ibland kan man bara namnet på sina föräldrar (om ens det), resten har man inte koll på. "Det var ingen som berättade något" säger man. Och det är svårt att ens förstå de existentiella konsekvenserna av att inte känna till sitt eget ursprung. Det är nämligen så fundamentalt att känna att man är del av ett sammanhang, att det är bättre att berätta för sina barn om släktens fuck-ups, än att inte berätta något alls.

- "Vems bord ligger jag på nu?". I mina år som tjänsteman på olika myndigheter, så har jag fått olika varianter på den här frågan i tjugofem år. "Vem ansvarar för mig nu?" är en av de mest talande varianterna.
Redan i skolåren börjar den moderna människan ligga på olika bord. Mina döttrar kunde redan i slutet av mellanstadiet alla gränssnittet mellan barnhälsan, BUP och olika utredningsinstanser. För dit skickas nämligen praktiskt taget alla barn idag, för säkerhets skull. En avsevärd del av mötestiden på dessa olika instanser, går och till att förklara vem det är som "tar över", och hur det går till.
Efter att barnen gått ut gymnasiet, så går de ofta till en myndighet och frågar vem som "ansvarar" för dem. Normalt sett blir det AF, men om du har en diagnos så ska du prata med FK. Behöver du pengar eller känner dig ensam, så pratar du med soc.
Så där håller människor på upp i medelåldern, och ända fram tills pension.
Till och med de har haft ett riktigt jobb i många år, ställer frågan "vem ansvarar för mig nu?" om de blir uppsagda.
Jag är mycket noga med att lära mina döttrar att ingen "ansvarar" för dem när de väl blivit vuxna, och att de inte ansvarar för någon annan heller.
Att vi i första hand skulle vara vårat eget problem, det verkar vara en tanke för radikal för de flesta.

Har rasblandning nämnts här i tråden? I vart fall förtjänar det att nämnas.

Dubbla efternamn läggs till katalogen. Det hör inte hemma i Sverige.

Menar du "Andersson Johansson" eller "Khalil Svensson"? Det är en stor skillnad mellan de två typerna av dubbla efternamn.

Dubbla efternamn överhuvudtaget.

Vad tycker du om rasblandning?

Något som jag tycker är dekadens är den där klyschan om att Sverige har ingen egen kultur som speciellt våra folkvalda gärna knäcker ur sig.
Jo, Sverige har inom snart sagt varje skrå genom åren varit fullt av både duktiga och drivna människor som tillsammans har bidraget till vad vi är idag och som även vars gärningar påverkat långt utanför våra landsgränser. Många av dessa kan man fortfarande hitta massa intressanta spår av om man bara orkar leta.
Tyvärr så har alldeles för många av dessas liv och öden fallet in i historiens glömska.
Detta är också något som blivit mer påtagligt genom åren i dessa scrollande sociala medier tider, där det mesta handlar om kickar och roliga klipp.
Hade betydligt fler vetat lite mer om all denna rika kultur och historia som vi har, så tror jag säkert man också hade varit mer ödmjuk i detta landets kommande framtida utveckling.

Det är samma typ av människor som säger att "jag ska flytta från Sverige för jag tycker inte om dagens Sverige", de har ingen känsla för sina förfäder och sin mark och sin historia.