(Jag lider av) Katastroftankar

Ok, handlar det om några få väldigt svåra upplevelser eller om flertalet mindre händelser?

Jag kan inte erinra mig om att jag upplevt speciellt svåra saker men ändock anser jag mig bära på mer oro och ångest än vad som är rimligt. Har du någon vetskap om huruvida ångestproblematik nödvändigtvis föregås av mycket svåra trauman?

Tuff uppväxt med daglig inre stress i hemmiljön vilket utvecklade ett komplext trauma. Nervsystemet är uppe i varv och över aktiverat då man är traumatiserad och därför är man mer känslig, har ångest, inre stress osv... Fokus bör läggas på att lugna nervsystemet i form av yoga, meditation, EFTtapping, Wim Hof metoden, havening etc.

Ok. En lågintensiv men långvarig och påfrestande livssituation och inte t.ex. en bilolycka?

I mitt fall har jag nog varit en ganska orolig och känslig person redan från början som tenderar att grubbla och fundera.

Dessutom gick familjen sönder då jag var 5-6 år. Det pyrde under en period och grälen brukade ju ske på helgerna och det var inte ovanligt att alkohol förelåg. Man förstörde inredning och fönsterrutor bl.a.

När separationen var ett faktum, släpptes en hel del ilska lös iom detta. Återigen tog man sönder inredning iom allt känslosvall. Ilskan togs ut i att man var motarbetande och destruktiva. Samarbete, enighet och hjälpsamhet var inga nyckelord, milt uttryckt.

Jag har inga minnen av att jag någonsin upplevde ett längre tillstånd av harmoniskt och tryggt familjeliv. Föräldrarna verkar aldrig kommit/komma överens.

Modern verkade ha tagit separationen ganska hårt och min teori är att jag inte fick något större utrymme i hennes liv under denna period. Som om att min känslomässiga utveckling avstannade eller tog semester. Fadern "försvann" initialt, men med tiden kunde vi träffas på helgerna. Aldrig under min uppväxt träffades vi på vardagen eftersom att han alltid jobbade på annan ort.

Konflikterna har avlöst varandra och det har tärt på oss.

Fick panikkänslor vid ~13 år, vilket jag tror utlöste dissociation. Började bli hypokondrisk, fick tinnitus och sömnen blev sämre. Gymnasiet gick ganska bra men vid 17-18 fick jag åter panikkänslor och dissociationen gjorde sitt återtåg. Sista året i gymnasiet var ett rent helvete.

Någonting som återkommit under alla år är äckelskapande och upprörande sk "intrusive thoughts". "Tvångstankar" som inte ville släppa taget. Besvär som insomni, hjärtklappning, katastroftankar, koncentrationssvårigheter, irritation, prestationsångest, apati, undvikande av socialt umgänge, energibrist, trötthet, hopplöshet, seghet m.m. har varit alltför vanliga inslag i livet.

Du verkar vara en påläst person och jag undrar vad du har för input gällande det jag skrev? Är mina erfarenheter såpass svåra att de rimligen rubbat mitt känsloliv i någon större utsträckning?

Oj, det blev lite mer text än vad jag tänkte från början.

Trist att höra, har liknande erfarenheter. Fick derealisation, panikattacker, OCD, ångest och depression i ett väldigt tidigt skede pga min traumatiska uppväxt och ja det var en lågintensiv och långvarig sådan med en ständig inre stress pga stökig, destruktiv hemmiljö(växte upp med narcissistiska familjemedlemmar och en medberoende). OCDn plågades jag av med i många års tid tills jag lyckades behandla bort den självmant vid 18års ålder - är 25 år idag. Också varit överkänslig och haft hög sårbarhet sedan födseln. Det är inte konstigt att vi reagerat som vi gjort när vi haft det så tufft under lång tid och inte fått den kärlek, uppskattning, emotionella närvaro samt stöd som vi varit i behov av. Jag fick inte ventilera mina känslor, så fick hålla allt inom mig som barn vilket gjorde mycket skada - det är inte hälsosamt att hålla inne alltför mycket i synnerhet inte då man har starka känslor dagligen pga oreda hemma. Du har nog också komplext trauma så mitt tips är att läsa på mer om det och om nervsystemet samt metoder som kan lugna nervsystemet. Jag började meditera för några veckor sedan, regelbundet och har märkt vilket lugn jag haft i kroppen de senaste veckorna, ångesten jag plågats av i många år är som bortblåst , även kört hypnos "trösta det inre barnet", genuint tips är Gestalthälsas hypnoser på youtube. Wim Hof breathing är också effektivt, kallduschar/bad likaså. Lägg fokus på sådant som lugnar ditt nervsystem då lösningen inte går att finna via "intellektet". Släpp taget. Du är inte dina tankar, finn distans till dem och ge fan i dem. När du får lugn o ro i själen, psyket o kroppen kommer allt annat ordna sig ska du se. Bästa sättet för detta är att läka via kroppsövningar då du kommer i kontakt med kroppen och nervsystemet. Har du testat meditera dagligen under en viss tid? IFS-gruppen på facebook är ytterligare ett tips! Varje fredag sänds en live där då två kompetenta trauma-experter ger råd och insikter. Trösta ditt inre barn. Osv osv.

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter och lärdomar.

Jag har nog, i stor utsträckning, dolt min sårbarhet genom att, utåt sett, bete mig "surt", aggressivt och fientligt. Att ofta vara på sin vakt gentemot illvillighet och därigenom byggt upp en stor skyddsmur.

Jag vet dock inte om jag vuxit upp med narcissister i min omedelbara närhet.

Jag mediterade ganska ofta för ett flertal år sedan och det var givande. På senare år har dock stress- och ångestnivån legat såpass högt att det inte funkat helt enkelt.

Skall försöka släppa taget men att släppa taget kan innebära att man kanske råkar säga fel saker vid fel tidpunkt eller göra fel saker vid fel tidpunkt och därigenom orsaka onödiga problem både för sig själv och för omgivningen.