Besviken på familjemedlemmar och ingift släkt

Jag brottas en hel del med tanken på att säga upp kontakten med familjemedlemmar och deras ingifta släkt.

Detta är människor som ständigt sätter sig i skiten på ett eller annat sätt. Det är människor som skapar dramatik över ingenting och som delar dynga på sociala medier. Det är människor som begår så märkliga livsbeslut att man inte blir annat än besviken. Det är människor som har en inskränkt mentalitet som saknar perspektiv. Det är människor som aldrig läser böcker, saknar högskolepoäng och som delar andra liknande gemensamma nämnare med varandra.

Jag vet att det är en fördomsfull beskrivning men det här är omständigheter som kännetecknar dessa människor till 100%.

Det enda som egentligen håller mig kvar är det faktumet att det är fråga om familjemedlemmar. Priset för att behålla dessa människor i sitt liv är att ständigt bli besviken och att förknippas samt, vare sig man vill det eller inte, påverkas av deras livsstil.

Min fråga är om det egentligen är värt att anstränga sig och betala ett pris för att behålla människor i sitt liv endast på den grunden att de är familjemedlemmar?

Det är alltså fråga om nära familjemedlemmar, såsom syskon. De har inte gjort mig något illa, utan det är snarare deras handlingar och beslut i andra sammanhang som indirekt påverkar mig på ett sätt jag inte längre vill förknippas med dem.

Fråga dig själv vart pappret är, där du skrev under:

"Här lovar jag på heder och samvete, att jag ska finna mig i all skit, om den så dränker mig en dag"

Nej, precis det finns inget sådant.
Du är inte skyldig någon något, du har inte valt din familj men du har ett val i att bryta med den.

Jag tycker inte att man måste känna någon speciell gemenskap bara för att man är släkt. Många syskon växer ju upp nära ihop men det behöver ju inte vara så för alla. Du får fråga dig själv vad du tror gäller för din relation med dina syskon. Kanske behöver du inte bryta kontakten helt men kan skapa ett avstånd till dem där du känner dig bekväm ändå?

Livet är för kort för att låta livet upptas av personer som stjäl ens energi. Släkt eller ej finns inga krav på att man behöver ha kontakt.

Bryt om du inte mår bra. Du bestämmer över ditt eget liv.

Låter förjävligt att dom saknar högskolepoäng i genusvetenskap eller inte sträckläser Camilla Läckbergs fantastiska böcker. Klipp alla band och gå vidare.

Jag orkar inte med familj eller släkt, har knappt träffat dem sen i somras. Pratar i telefon ibland med de allra närmaste, kan bli en timme åt gången. Jag jobbar heltid vilket jag tycker är för mycket, men man behöver ju pengar. Fritiden är för värdefull för att hänga med folk som man inte har något gemensamt med.

Sitter i exakt samma sits, men ser på det såhär: den absoluta majoriteten av mitt liv pågår utan deras inblandning. Vad de själva håller på med skiter jag i, det är deras liv och påverkar inte mig. De gånger de har försökt släpa in mig i skit jag inte har med att göra säger jag ifrån. Detta har lett till att de gånger man umgås är det numera 80-20 bra/dåligt istället för 30-70 samt till insikten att mitt liv inte är beroende av att alla i min familj gör livsval jag kan stå bakom.
Sin egen familj är vad man gör det till, det är bara lite klurigare när övriga ingående är kass på livet.