Uttråkad men vill samtidigt inte göra någonting. Känner ni andra deprimerade igen er?

Hoppas din helg också varit bra Känner igen mig själv väldigt mycket i din beskrivning. Blev nästan knäpp och funderade på självmord ett tag samt droger. Detta var tankar som uppkom efter en lång nedstämdhet som jag inte gjorde någonting åt p.g.a. det du beskriver samt att livet kändes meningslöst. Det som hjälpte mig var att sluta tänka på framtiden allt för mycket och försöka leva i nuet. Utöver detta så försöker jag att inte övertänka på att övertänka vilket var en stor ond spiral för mig som fortfarande kan komma tillbaks. Det som fick mig att ta mig ur min nedstämdhet (fick aldrig en diagnos) var att jag blev inkallad att göra värnplikt. Med det sagt tror jag en hobby eller bara ha någonting att göra hjälper väldigt mycket. Om du inte känner för att göra någonting testa att göra det i 20 sekunder och se om du vill fortsätta med det eller om du vill sluta.

Edit: Samt har jag börjat se på livet som ett spel och att man bara ska ha roligt d.v.s. jag försöker att inte bry mig om jag kommer in på min drömutbildning eller inte och liknande. (Som sagt försöker leva i nuet). Man har bara ett liv och om man har tänkt på självmord så är världen och livet din spelgrund då du verkligen har nått botten och inte bryr dig längre, inte ens om livet (Gör vad du vill men skada inte andra).

Har mediterat ganska mycket på just det här som du beskriver och en insikt som blivit ganska klar är att vi ofta hamnar i ett tillstånd av håglöshet och nästintill letargi (dullnes på engelska) där vi endast vill göra det som är lättast för stunden och skapar snabba dopaminkickar (koffein, alkohol, internetforum, nyheter, sociala medier, onani, droger etc.). Det är nog inte så märkligt givet hur stillasittande vi är i dagens samhälle och att vi inte behöver röra på oss särskilt mycket, särskilt inte under en pågående pandemi.

På lång sikt är det givna svaret på uttråkning att göra meningsfulla saker och leva ett liv med mening och tillfredsställelse, men på kort sikt så har jag funnit det värdefullt att "väcka" kroppen regelbundet. Ett sätt är att spänna alla muskler i kroppen i några sekunder och sedan slappna av och göra lite nu och då. Till en början kommer det kännas extremt frustrerande, vilket inte är så konstigt med tanke på att kroppens uppgift är att konservera så mycket energi som möjligt, men det blir allt lättare efter ett tag.

Ni som är djupt deprimerade jobbar ni? Om ikte får ni någon inkomst?

Jag jobbar men en del av min lön är subventionerad. En del kallar det "låtsasjobb". Fast jag har en ganska bra anledning att jag behöver det, ett handikapp som drar ner på min produktivitet.