Panikångest över boende och barn.

Tack återigen för era svar, jag uppskattar varenda ett. Lite bakgrund är att jag var i gbg tillfälligt och fick oplanerat barn (oansvarigt jag vet). Jag har försökt lappa och laga situationen i 10 år, men jag känner mig inte hemma där.

Kanske som någon sa så behöver jag vara kvar där jag själv mår bra och så träffa barnen så mycket det bara går på ledigheter m.m.

Jag vill att de ska fortsätta ha möjlighet att komma hit ut där vi trivs så bra tillsammans i stugan. Om jag bosätter mig i gbg så minskar möjligheterna längre fram, och jag har ingen vilja att bo i gbg hur mycket jag än älskar barnen.

Det känns jättetungt att vara mindre med dem, verkligen. Jag menade inte att det skulle bli så här för dem. Men jag kan inte vara glad i gbg, jag vill inte bo där i längden. De har sin mamma där och hon har sitt kontaktnät, kanske får jag lämna över vardagen till hennes sida mer.

Då kan jag fokusera på att själv må bra, träffa dem så mycket jag kan, skype m.m. Det ger en möjlighet att bygga min ekonomi starkare också för deras skull. Jag kommer inte slösa på nöjen och spel utan vill bygga en starkare ekonomi för deras framtid och min egen.

Fortsatta tankar uppskattas enormt, jag pratar även med personer i min närhet under dagen för jag behöver få ordning på tankarna lite. Jag står ju fortsatt i bostadskö, det finns möjligheter senare om åren ifall jag skulle vilja. Men jag kan inte ta steget till gbg nu igen, hela kroppen säger stopp när jag tänker på det samtidigt som jag såklart vill vara med barnen varje dag helst.

Tror du har ångest att barnen kommer tappa kontakten med dig. Så klart om du är rädd för det skall du flytta närmare dem.

Jag tar nu för givet att du har gjort vad du kan, och att du inte bara försöker fly ansvar. Men det låter helt klart som att du redan vet att du borde bo kvar. Då kanske du kan spika det och börja fundera på hur du kan göra det så bra som möjligt nu istället. Att tvivla kan ju vara bra, och väga saker emot varandra, men att försöka övertala sig själv att göra något som man innerst inne vet är fel tror jag inte leder till något bra.

Samtidigt har man givetvis ett oändligt stort ansvar över sina barn, men som sagt, jag utgår nu ifrån att du inte är någon egoist, utan faktiskt bryr dig om barnen mycket och är beredd att göra uppoffringar.

Hahahah herregud.

Orsaken till att du ens har en sådan förkärlek till dina hemtrakter och dina föräldrars lilla stuga är för att dina föräldrar offrade för att skapa den sortens barndom som har gett dig den tryggheten, något som du nu inte vill förlänga till dina egna barn.

Du har valt dig själv och din bekvämlighet framför din egna avkomma helt enkelt. Hela din tråd luktar någon som desperat vill höra att det ändå skulle vara okej att att överge sina barn, och för vaddå? För att du mår dåligt? För att tanken på att bo i Gbg ger ”stopp i hela kroppen”? Det ger inte stopp när du tänker på att dina barn kommer ha en part-time dad, eller? Att deras manliga rollbild i livet inte kommer att ha något med dig att göra, då de effektivt kommer att se sin gympalärare oftare än de kommer att se sin egna pappa?

För dina stackars ungars skull hoppas jag ditt ex träffar en jävla enhörning till man som är villig att ta sig an ett par ungar eftersom deras riktiga farsa satte sin egna lycka först och främst, så din son åtminstone inte växer upp till en feminiserad soyboy som de flesta män utan manliga rollbilder gör och din dotter inte växer upp till att jaga trygghet i andra män för att hennes egna farsa var incognito 90% av hennes liv.

Som Mcconaughey sa i Interstellar: Once you're a parent, you're the ghost of your children's future.

Du är the pajas of your children’s future.

Du beskriver dina känslor väldigt bra och att du tycker livet är svårt nu..

Det är en jobbig situation du hamnat i men försök att inte fokusera på att allt är hopplöst..

Jag kan nästan säkert säga att dina barn älskar dig för den du är...
Om du står upp för både dig själv, OCH dina barn, så tror jag att du kan jämka ihop dina kluvna känslor, (dina hemtrakter/stuga, där du trivs med ditt liv och att du har dina barn i Göteborg..)

Bestäm dig för att du själv, och dina barn, är lika viktiga.. Det är två delar av ditt liv som behöver vårdas båda två..

Försök, som även andra skrivit här, att träffa dina barn så ofta du kan, med tanke på avstånd, ekonomi, etc, och håll kontakten även på andra sätt, låt dem komma till dig när det passar och gör då roliga saker och visa dem att de är otroligt viktiga i ditt liv..

Var då väldigt närvarande, även känslomässigt med dem och visa äkta känslor...
Låtsas inte vara glad hela tiden, om du inte är det, (barn känner sådant,) utan prata med dem om att du tycker att det är jobbigt att bo ifrån varann, (men att inget är deras fel i detta,) men var också glad och positiv när du verkligen är det...

Prata mycket med dem om allting och visa dem, även säg det, att du älskar dem, och att de är det bästa livet gett dig...
Men säg också som det är, att du inte trivs i Göteborg utan känner dig mycket mer hemma i de trakter 'som är dina' och att du, för att själv må bra, behöver bo där...

Barn förstår så mycket mer än man tror och de märker när du är ärlig och äkta, både i vad du gör, vad du säger och i vad du känner..
Och barn växer upp...
När de blir äldre så kommer de att förstå, mer och mer, att de livsval du gjorde var de som var bäst för er alla...
För att både du, och de, skulle må bra...
Lycka till med allt..

Bästa svaret i tråden!

Jag tycker också att TS ska bo där både för att TS trivs och för ekonomin.
Ofta är umgänget varannan helg oavsett var någon än bor.

Är barnen tillräckligt gamla för att ha egna mobiler?
Då ska du skaffa Snapchat och lära dig hur det fungerar för det är på det viset man kommunicerar direkt nuförtiden.

En viktig sak är att du bestämmer en tid med mamman när du ska ringa och säga godnatt.
Min kompis som har lite mindre barn utan egen mobil ringer och läser sagor varje kväll för även om barnen bara ser pappa på en skärm så stärker det bandet mer än att inte ses alls.

Just det, man kan få kort och brev också, min moster skickar brev med foton i och våran familj gör likadant tillbaka så det är som om jag ser min yngre kusin växa upp även om man inte ses varje dag.

Hitta olika sätt att höra av dig till barnen men prata varje dag även om det bara blir en liten stund.
Och som sagt Snapchat är det som gör att man hörs av och man kan spara varandras bilder också.
Finns instruktioner på nätet exakt hur du gör.

Önskar dig lycka till och hoppas att det löser sig med tiden.
Oavsett vad så håll sams med barnens mamma så kommer hon att hjälpa till för att ni ska få en bra kontakt och när det är samtal i skolan mm så försök vara med på alla saker.

Du skrev också att din ekonomi kommer att bli bättre så ett förslag är att du öppnar varsitt konto i barnens namn och sedan har du en automatisk överföring varje månad.
Det behöver inte vara mycket, hundra kronor eller kanske 50 eller 20 kronor var om du inte har råd med mera men oavsett kommer de få en summa när det är dags att ta körkort och då kommer de lätt att kunna komma till dig.

Det finns tusentals sätt att visa att du bryr dig och faktiskt handlar det lite om ekonomi också, min kompis drack en del öl innan men nu tar han dom pengarna och sparar till barnen för exempelvis vinterkläder, cyklar mm så kan han och mamman gemensamt köpa saker tillsammans som är lite dyrare.

Lycka till med allt och ju bättre du själv mår ju mer energi kommer du ha att ge till barnen.

Kom på en sak till, när ni är där i skogen så passa på att vara ute mycket och lär dom om naturen.

Handla och förbered maten innan barnen ska komma, laga inget som tar tid utan tänk praktisk.
Även om det är kallt ute så går det att grilla korv, pinnbröd, marshmallows mm det är något som barn älskar att göra och det kostar inte så många kronor heller.

Detta blev ett långt inlägg men det märks så tydligt hur mycket du vill och älskar dina barn så jag hoppas att du har fått lite tips på vägen av några av oss här i tråden.

Tack ännu en gång alla, jag behövde ta mig igenom den här panikångesten och har fått många värdefulla svar. Samt pratat med många runtom mig.

Jag har nu tackat Ja till en lägenhet på samma gata som barnens mamma. Det känns helt rätt, då kan vi gå tillbaka till varannan vecka-livet och de "får tillbaka" sin pappa.

Då kan jag också lättare ta med dem till mina trakter på helger, ledighet osv. när vi känner för det.

Känner en otrolig lättnad. Flyttar in den 1 april där.

Till alla er som går igenom panikångest: Prata, prata, prata med andra. Bygg kontakter. Gå promenader. Sitt och fundera. Till slut kommer allt kännas lugnare, men det kan behövas andras hjälp för det.

Ha det fint alla

Vad glad jag blir för din, och er allas, skull.!
Önskar lycka till med allt framöver..

Känns bra att du kom fram till ett beslut som känns bra och att du tycker att våra svar var till hjälp..