Exempel på småbryt/bax/tjuveri förr i tiden

Tja, men det fanns ju fängelsehålor i tex borgarna och fästningarna.

Det är därifrån begreppet att "kasta i fängelse" kommit från.

Det var ett hål i golvet, som ledde ner till ett rum djupt därnere.
Ovanför golvet ett järngaller, som gjorde att bovarna kunde bajsa fritt, rakt ner.

Men också att den som kastades ner kunde bryta armar och ben när han landade ...
Inte så roligt precis.




Sen så har vi ju flottans bestraffningar också, som kan vara i gruvligaste laget kan man tycka.
Kaptenen hade ju samma befogenheter som Gud fader själv ombord, och kunde döma uppstudsig matros (eller vem som helst) till att bli hängd, på studs.

Men de verkar mer ha använts innan man verkställde straffet, tex avrättning, rådbråk etc..

Om du hittar andra källor så dela, gillar ämnet

Regelrätta fängelser, som vi förknippar med dagens, började inte uppföras förrän på 1800-talet. På 1700-talet var straffet att dömas till fästning tämligen vanligt (och fruktat), men där låg ju fokus på det mycket hårda straffarbetet, som ofta utfördes i kedjor och bojor.

På 1600-talet började man uppföra häradshäkten, eller "härads-kistor", "tjuva-kistor" som de också kallades, i anslutning till häradenas ordinarie tingsplatser, som gick under namnet "rättan tingstad", i motsats till de ambulerande ting som kunde sammankallas i närheten av brottsplatser och dylikt. Dessa häradshäkten var ytterst primitiva, oftast bara en mörk, källarliknande stenbyggnad. I undantagsfall uppfördes även häradshäkten av trä.

Där inne satt delinkventerna fastkedjade i väggen och inväntade sin dom. Nu var ju tanken att de inte skulle förvaras där längre än absolut nödvändigt, så snart en dom hade fastställts skulle straffet exekveras, men trots det kunde det ta sin tid, och särskilt vintertid måste det ha varit fruktansvärt att sitta inspärrad där. Mig veterligen finns det inga självupplevda skildringar av hur det var att sitta där, men jag förmodar att fången/fångarna vintertid kanske fick in ett fyrfat och något gammalt fårskinn för att de inte skulle frysa ihjäl innan domen fallit.

Längre tillbaka i tiden, innan häradshäktenas uppförande, hölls delinkventerna i regel i fängsligt förvar i något utrymme hemma hos målsäganden, som sedan ansvarade för att transportera dessa till tinget/avrättningsplatsen. Ofta förseddes de med en fotblack för att förhindra flykt, samt sannolikt rep för att binda händerna (härav kommer uttrycket att "ha en black om foten").

Adelsmän hade det givetvis lite bättre, de fick sitta i slottshäkte i väntan på dom, och beroende på vilket slott de hamnade, och om de såg till att muta sina fångvaktare, kunde de förmodligen få ett relativt komfortabelt häkte.

I Lenhovda nordost om Växjö finns en välbvard gammal "tjuva-kista" från 1600-talet. Lenhovda var sedan urminnes tider rättan tingstad för Uppvidinge härad.

Jo, det är sant. Ute på landet var det ju traktens lokale greve eller baron som hade makten.
Och ville det sig illa så kunde man bli inspärrad i tornet.
Ibland i källaren, men tornet verkar ha varit en vanlig förvaringsplats.

Detta var förvisso vanligare i feodalriken än i Sverige, men det innebär ju inte att det inte förkom.
Särskilt när vi går tillbaka i tiden.

Greven kunde även samla ihopa stora uppbåd (eller mindre, om det inte fanns så många att uppbåda) för att ge sig ut på tjyvajakt.
Det finns sådana berättelser från bla Skånska krigens tid, där ju även kringstrykande banditgäng kunde leka "snapphanar" och kalla sig frihetskämpar (eller hur de nu kallade sig) - men i själva verket så ägnade de ju sig bara åt rån och mord.
När det blivit för myket av den varan, så kunde greven som sagt rida ut för att fånga gängen.
Tydligen så var banditernas boplatser mer eller mindre redan välkända, så det var bara att rida dit med tillräckligt starkt uppbåd och fånga in dem när de låg och sov ruset av sig på morgonen.
För så gör ju banditer, då liksom nu - sover länge om mornarna och gärna ruset av sig också.


---

Skurkstreck bland vikingarna - och sådana fanns det - kunde bla rendera dödsstraff.
Så för särskilt hemska och samhällsomstörtande brott - som tex att gifta sig utanför sin egen sociala status. Som tex om en högättad man ville äkta en lågättad kvinna - eller tvärtom - så blev man omedelbart förklarad fredlös och det blev alla Ädlingars plikt att prompt avrätta vederbörande så fort de fick syn på den/dem.
Det var ju ett brott mot gudarnas vilja, mot Nornornas så noggrant spunna ödestrådar, så för det brottet fanns ingen annan dom än en eeså snabb död som bara praktiskt möjligt.
Religionen berättade ju att man var född till sin sociala status. Hövding var något man föddes till, liksom fri man, karl (bonde), och detsamma gällde för träl - som var fula, glodde elakt under lugg och hade långa hälar.


Det kastliknande synsättet fortsatte man ju hålla fast vid ända in på början av 1700-talet, där tex ett fall av brott mot den gudomliga ordningen höll på att gå ostraffad när en adelsmans son hade rymt hemifrån med en lokal bonddotter för att gifta sig i hemlighet.
Föräldrarna till adelsmannen krävde bondkvinnans huvud på ett fat, och skrev till kungen (Karl XII) om hjälp.
Men, eftersom kung Karl var obotlig romantiker så sympatiserade han istället med det förälskade unga paret och gav dem bara sin välsignelse och välgångsönskning och lät dem löpa fritt.
Till adelns stora förtret (men de skulle ju snart få sin hämnd ändå ... som vi alla vet).

Småland utgjorde som bekant uppmarschområde för de svenska styrkorna närhelst svenskarna invaderade det då danska Skåneland. Och nästan varje gång som krigstillstånd rådde mellan Sverige och Danmark gjorde danska styrkor infall över gränsen in i Småland och plundrade och brände byar och gårdar. Man kanske ska understryka att svenskarna gjorde precis samma sak i Skåne, Halland och Blekinge, allt enligt rådande spelregler. Under Kalmarkriget 1612 red till exempel den då blott 17-årige Gustav II Adolf i spetsen för en vedergällningsaktion ner i Skåne, och kungens drygt 2000 man starka beridna trupp hemsökte Västra Göinge, Östra Göinge och Villands härader med eld och rov. Kungen skrev själv följande:

​"Wij låthe E:K:tt wette, att Wij och hafue waritt inne uthi Skåne, och thet störste deelen afbrendt, så att till 24 kyrckiosockner sampt och Whe stadh är uthi aska, och hafue Wij dher till inthet mootstånd haft, anten af ryttere eller footfolck, uthan grasseratt, sköflatt, brendt och ihiälslagitt aldeeles efter wår eigen willie…”

Men nog om det nu. Det jag tänkte komma till var att bönderna i gränsbygderna hade varit med om dylika plundringståg förut. De visste med andra ord vad som var att vänta om dansken kom marscherande förbi ens gård. I bästa fall brände de inte gården, om man hade tur och kunde bjuda dem på mycket god mat och dryck, samt om de hellre valde att inkvartera sig i gården än att bränna den. Men alltför ofta blev böndernas gårdar lågornas rov, många gamla gårdar i södra Småland har byggts upp igen åtskilliga gånger.

Men om man ville behålla sitt gods och sina värdesaker måste det avlägsnas från gården innan fienden kom på besök. Bönderna upprättade veritabla gömmor ute i skog och mark, gods grävdes ner eller doldes under högar av ris och grenar, beroende på godets värde. Det hände dock tyvärr emellanåt att klåfingriga grannar och sockenbor fick för sig att stjäla gods ur andras gömmor, något som har gett upphov till ett flertal rättsfall i de gamla domböckerna. En sådan händelse bjuder jag på nedan, nedtecknad på Sunnerbo härads ting i Hamneda 1615. Händelsen är hämtad ur Folke Svedenfors "Gränsbygden" (band 2, 1954) och jag har valt att citera den in extenso, då jag finner den så pass intressant och spännande. Jag har dock valt att i ganska stor utsträckning modernisera den ålderdomliga stavningen, då jag inte är säker på om alla här hade uppskattat att läsa sådan stavning, samt infoga något förtydligande ord här och där inom parentes. Men förutom det är allt ordagrant återgivet efter domboken.

En stöld av ett livstycke (ett slags västliknande plagg, ofta färgglatt och broderat) kom att sluta i dråp:

"Kom för rätta Åke i Århult och hans medarva* i fäderne och möderne och tilltalade Per Trulsson i Hylte, vilken hade ihjälskjutet för:de Åkes broder Jöns Olsson i Århult och blev fången å färska gärning vid liket, och haver dråpet sig tilldragit som här följer.

Först framkallades vittnen Lasse Nilsson och Mattis Nilsson i Brånalt som närvarit å vigvallen* och åsåge när dråpet skedde, vilka efter deras gjorda ed sålunda vittnade. Först blev bevisat att de hade en långlig avund sins emellan om ett blått kara-livstycke av gjörlesk, vilket livstycke den döde hade bortgömt i skogen bredvid annat sitt gods uti fejdetiden och godset blev bortstulet. När livstycket bespejades fanns det på Per Trulssons kropp, och hade den döde en misstanke till Per om samma gods. Om en söndag på Markaryds kyrkogård, gick Jöns Olsson till länsmannen Brodd i Markaryd och sade; "jag haver mist ett livstycke i skogen bredvid annat gods och det haver Per Trulsson på sig, göret väl och beder honom få mig det igen eller göra besked var han haver det fått". Då tredskades Per och ville intet göra besked strax av vem han hade det bekommit, och då föllo några hårda ord Jöns och Per emellan, efter Per ingalunda ville få ifrån sig livstycket som han av mången blev tillrådder, utan behöll livstycket ifrån Walborgsmesse 1612 (då) det först blev spejat och haver det ännu icke fått ifrån sig, där av även den ju mer och mer tillväxte.

Nu hände sig att denne eft:ne Lasse Nilsson, Mattis och Per Trulsson och en dansk karl Per Hindrichson i Healt, voro tillhopa i en gård i Brånalt, och där köpte öl och drucko efter predikningen. När de hade setit en stund kom Jöns Olsson dit, och gick genast in i stofvan och intet visste att hans ovän Per Trulsson satt där inne för honom. Då satt Per i gallbänken och Jöns sattes på sätet. När de begynte bliva druckna, frågade Jöns Per om han kunde få sitt livstycke igen, svarade Per, "när du vill hämta det så skall du få det igen". Jöns Olsson sade, "jag sköter det inte ty det är upfletat (gjorts åverkan på), du skall gå lag för mitt gods jag visste där livstycket var". Och då tog Jöns en kniv och stack Per Trulsson i armen något lite, då tog Per Trulsson ett öxaskaft och slog på kindbenet nedan ögat så att ett stycke bortgick av kindbenet, och i det samma han fick hugg tog Lasse Nilsson i honom, och då kom Jöns omkull på golvet, men när han uppkom hade Per (tagit) Jöns bössa och slog i bordet med bössan, då sade Lasse "slå inte sönder hans bössa, få Jöns henne igen". Och Jöns sade "se den tjuven, nu haver han stulit bort bössan efter det andra godset, och tag hit min bössa din tjuv!". Då fick Per honom bössan igen, den oladdad var, när Jöns fick bössan spräckte han upp låset och hade velat skjutit. Och Per tog till sin bössa och Lasse Nilsson tog Jöns i famnen och förde honom mot södra bordsändan och ropade på Per Trulsson "skjut inte du skjuter mig med!", i det samma hjärtsköt Per Trulsson Jöns Olsson i Lasse Nilssons famn, så att han stalp genast till jorden och blev död. Då var Mattis Nilsson ute på gården och hörde (hur) bössan small och kvinnfolken skreko i stofvan, då lopp han in och ville veta vad på färde var, och Per Trulsson mötte honom i stufvodörren men Mattis tog genast uti honom och fångade honom strax vid färska gärning och förde honom bunden till länsmannen Brodd i Markaryd. Detta allt haver dråparen själv bekänt här för rätta att så tillgånget är ord ifrån ord efter som för:tt står.

Detta ärendet blev skjutet till Häradsnämnden och dem förelagt att de granneligen skulle rannsaka antingen de kunde tänka detta dråp vara gjort av rättan livsnöd eller av överdådighet med fördel eller fördels värja, därefter de skulle giva sin mening tillkänna. Och efter långsamt betänkande gåvo nämnden sådana svar, att de ingalunda kunde tänka detta dråp vara gjort av rättan livsnöd, helst efter den som döden led blev hållen, och hans bössa var oladdad, och det var inga manfolk i stofvan utan de tre, den som döden led och blev hållen, och han som höll, och Per Trulsson som sköt och stod lös, hade väl kommit ut om han hade velat utan dråpet är gjort uti överdådighet med fördel och fördels värjo. Derföre och efter dråparen blev fången vid färska gärning strax vid liket, blev han efter Guds och Sveriges lag, så och efter målsägandena stodo uppå sin rätt, dömd ifrån livet uti 1 Mosi bok Cap. 4.9 uti 2 Mosi bok Cap. 20.21. Dråp Balken m.w 2 och 12 Cap. Gamle gårdsrätt: 4 och 5 Cap.

Blev och bevisat att Per Trulsson hade tillförene bedrivit ett dråp, och det länge sedan försonat, njutit Konungens Nåder, och kom nu andra gången igen. Därföre hemställer man uti underdånighet H.K.M:t samt H.K.M:ts trogne befallningsmän och Ståthållare om Per Trulsson ska behålla livet, eller efter domen stå sitt straff, och är domen förseglad och till Översten Edle och Welborne Nils Stiernsköld försänd, då kom besked igen att han skulle stå sitt straff, det han och så gjort haver."

1* medarva = medarvingar
2* vigvallen = platsen där slagsmålet ägde rum. Ofta användes ordet "Vigvall" för en klart utsedd, närmast rituell plats för tvekamp, vilket det dock definitivt inte var fråga om i ovanstående fall.