Citat:
Ursprungligen postat av
nerdnerd
Åter igen: vad som menas med "ortogonal" definieras av metriken. Enl Minkowskimetriken är Lorentztranformationerna en avbildning mellan ortogonala koordinatsystem. Det fel du gör är att försöka använda euklidiska begrepp på något som inte är euklidiskt.
Det var också min tolkning, men jag trodde det låg någonting mer bakom med tanke på den speciella behandlingen av tid.
Då verkar det för mig som att det presenterade alternativet till Minkowskimetriken är ett Euklidiskt rum med endast spatiala dimensioner då det som är ämnat att vara tid saknar nödvändiga egenskaper.
Även om man menar tillföra de nödvändiga egenskaperna därefter men inte låta dem representeras i koordinatsystemet av vinklade axlar, så är allt man gör numeriska transformationer vid sidan om en rätvinkligt graf, en Euklidiskt spatial metrik, för att ändå implementera samma förhållanden på det viset.
Det går ju inte komma undan att alla egenskaperna man behöver, behövs. Hur man representerar dem är ju irrelevant och mer en smakfråga. Så länge egenskaperna, hur de än representeras, har samma förhållande så är den enda potentiella fördelen en eventuell intuitiv sådan.
Citat:
+ att rumtiden faktiskt inte har en euklidisk geometri. Då skulle ju inte ljusets hastighet vara invariant, som ju experiment och andra observationer visar att den är.
Menar du att det är bevisat med observationer från experiment att ljusets hastighet är invariant och då också att vi har rum-tid och att den är krökt?
Varför påstår du det?
Det är ju tvärtom
teorin som
definierar ljusets hastighet till att vara invariant.
Försöker definiera för att vara exakt.
Jag säger också att ljusets hastighet är invariant i nästan alla kontexter då jag utgår från våra bästa modeller, men i kontexter som berör just ljus så försöker jag att tänka på det vi faktiskt vet, då inkluderat det vi inte vet. Du gör tvärtom, att om en modell behandlar det vi observerar på ett visst sätt så tillskriver du observationerna egenskaper från modeller.
Även när det är förenklade modeller vars syfte är att lösa ett specifikt problem där annat inte behövs tas i beaktning eller som representeras av något medel.
Du måste ju vara medveten om hur mycket som blir motsägelsefullt om man föreställer sig att den faktorn som modellen använder sig av, är den egenskapen det man observerar har.
T.ex. att kvarkar skulle sakna utsträckning och vara punktlika. Bara för att SM inom vissa modeller behandlar dem som det så betyder det ju inte att SM säger att det är vad de är.
Andra modeller inom SM säger att de omöjligen kan sakna utsträckning om de har laddning, så hur kan man få en översikt av allt om man tror att faktorn man använder i en ekvation perfekt motsvarar det man genom mätning observerar? Det finns ju inga röda trådar som förhåller saker till varandra och många saker blir motsägelsefulla. Inte bara om man tror att överflödiga faktorer är motbevisade, utan även då modeller enskilt kan motsvara observationer men vara inkompatibla med varandras faktorer och behandlingen av dem.
Hur kan man gå ifrån att fundera på t.ex. fotoners uppbyggnad till relativism utan att undra hur det hänger ihop? Antingen så måste man ju då vara medveten om genom vilka trick man behandlar problemen, där man förstår hur det är trick, eller så måste man acceptera förvirring om allt. Dock så ser jag ingen förvirring utan tvärtom självsäkerhet, så ett tredje alternativ vore ju att man inte förstår tricken utan tror att också dessa perfekt motsvarar naturens egenskaper.
Då skulle man ju kunna tro att allt hänger ihop, alla modeller motsvarar naturen bra, att vi förstår så mycket och att det är lätt. Det låter mer bekant. Då kan man ju tro att man förstår allt för att man inte förstår någonting om man kan lösa ekvationer och antar att det man inte vet fungerar likadant som det man vet, bara att man inte har kunskap om detaljerna i problem som antas lösas på samma sätt som de problemen man själv kan lösa och tycker sig förstå.
Så det man inte förstår antar man bestå av detsamma som det man förstår.
Hm. Det är nog många som tänker så, tror jag mig ha märkt när jag tänker efter. Det skulle förklara varför det är så vanligt att folk som har fel men säger sig ha rätt, refererar till någonting de har fel om som de påstår styrker det de påstår sig ha rätt om men aldrig härleder någon slutsats som styrker deras påstående.
Anledningen till denna utläggningen är att det här kom på tal så nära inpå frågan om ljusets envägshastighet och nu säger du att ljusets hastighet är experimentellt verifierat invariant.
Det känns orimligt att du skulle ljuga om det där så jag funderade på vad du kunde ha missförstått, för det där är ingen insikt kommen från Maxwell eller Einstein och experiment och observationer visar inte alls det, utan tvärtom så visar de antingen på motsatsen eller så kan de inte visa någonting alls om det.
Även om frågan inte gäller ljusets envägshastighet, så hur kan man om man förstått det konceptet tro att ljusets hastighet har bekräftats vara invariant genom experiment?
De som ljusets hastighet är invariant för förhåller sig ju till varandra genom tidsdilatation och längdkontraktion som är just så stor som den behöver vara för att ljusets hastighet ska kunna beskrivas vara invariant.
Antigen beskrivs ljusets hastighet vara c +/- tidsdilatation och längdkontraktion eller så beskrivs ljusets hastighet vara c+v. Observationen är skillnader i frekvens.
Inget experiment observerar att frekvensförskjutning beror på tidsdilatation och längdkontraktion. Det är det teori som säger.
Ska man vara noggrann så visar experiment inte heller någonting annat än ett Euklidiskt rum.
Man kan inte både blanda ihop observationer med modeller och styrka modellen genom att tillskriva observationerna vara det modellen säger och vara omedveten om både varför modellen kan säga så och om observationer som säger annat än det modellen vill.
Med betoning på varför modellen kan säga så.
Anledningen till att Maxwell funkar hyffsat med Lorentztransformationer är ju inte för att allt bara faller på rätt plats som om vi vittnat guds handteckning, utan det faller på plats för att man har format modellen så. Det är det alla häftiga vektorer med bjällror gör, även kallade tensorer.
Maxwell och Lorentz kommer bara överens för att Einstein får en sak av Maxwell och ger Lorentz det han behöver. Det är alltaå två transformationer(egentligen fler) som görs, Lorentz sist och innan dess genom tensorer.
Hur funkar dessa tensorer då? Ta elektronradien som borde finnas i energi-momentumtensorn. Den blir oändlig där så den bara struntar man i.
Ta t.ex. tidsmätning genom värmestrålning. Nope, det skulle inte funka med GR så GR omfattar inte termodynamik. Därutöver några hundra saker till.
Man kan fundera på moving magnet stationary coil/inductor-problemet. Det är skillnad på om en magnet rör sig över en spole eller om en spole rör sig över en magnet.
Varför strålar inte elektronerna i mitt bord fotoner då de accelererar av gravitationen?
Egen tid hos annat bestäms utifrån egen tid hos den egna observatören och applicerar skillnaden mellan sin egna tid på det andra genom att definiera dess egenskaper utifrån.
Annars är det den aldrig skymtade avlägsna observatören eller vacuumobservatören som måste bestämma för att det ska bli rätt. Modellen ska bli rätt alltså. Så den kan fortsätta rätta alla fel och inte omfatta annat, så modellen ger rätt resultat men genom definitioner.
Med allt som behövs rättas och tillföras och utan allt godtyckligt så kan man undra vad som skulle bli kvar. Kanske bara en krökt utomstående observatör.
Vad tänks om bara detta t.ex.?
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Lore...lectrodynamics
EM är bra mycket svårare än GR, men man ska inte tro att de på något sätt bekräftade varandra, tvärtom så är det mycket som gjordes de första åren för att lyckas få ihop det där, vilket vi än idag fortsätter försöka med.
Galileisk transformation ger samma observationer och fungerar också. Till och med bättre skulle man kunna argumentera för.