Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 4
  • 5
2021-03-28, 17:27
  #49
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av bortmedfifittor
Tjusningen med nykterheten är dels välmåendet, dels att man fungerar och dels att få upptäcka vem fan man egentligen är. För under ruset är du bara ett resultat av de hormoner och signalsubstanser som är överaktiverade. Det är inte du!

Men det har blivit mig. Blandmissbruk i perioder i nästan mer än hälften av mitt liv. Det är frestande att tänka att det sanna jag är det knarkande jaget.


Citat:
Ursprungligen postat av bortmedfifittor
Har varit nykter i ett år den 22a Maj,
Bra jobbat, efter så lång tid.
Citera
2021-03-28, 17:42
  #50
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av LudvigSigurdDavid
Första gången, för ca 20 år sedan, skrämde livet utan knark/sprit mig och var något jag inte alls kände mig bekväm med. Rädd? Jag det skulle man kunna kalla det.

För fyra dagar sedan startade jag tråden. Då kände jag mig rädd. Nu känner jag mig lite lite mindre rädd. Många som bekräftar att de känner sig rädda och det känns skönt.

Citat:
Ursprungligen postat av LudvigSigurdDavid
När jag var yngre var hjälpmedel en större del av min identitet
Har aldrig varit en yttre identitet. Mer att jag har normaliserat mitt knarkande jag. Känns existentiellt.

Citat:
Ursprungligen postat av LudvigSigurdDavid
idag ser jag mig som nykter och drogfri, oavsett om jag tar något eller inte. Kanske kan låta förljuget, men jag har inga problem med det förhållningssättet eftersom mitt mål är väldigt tydligt i jämförelse med hur det var tidigare i livet.
Bra.

Ja, det låtet delvis förljuget men det behöver det inte vara om du klarar det.
Citera
2021-03-28, 19:30
  #51
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av maxnorge
För fyra dagar sedan startade jag tråden. Då kände jag mig rädd. Nu känner jag mig lite lite mindre rädd. Många som bekräftar att de känner sig rädda och det känns skönt.

Har aldrig varit en yttre identitet. Mer att jag har normaliserat mitt knarkande jag. Känns existentiellt.


Bra.

Ja, det låtet delvis förljuget men det behöver det inte vara om du klarar det.
Bra trådstart!

Ja alltså, jag tror inte jag någonsin kommer att klara att pilla i mig saker som inte läkare skrivit ut, det blir för jobbigt och komplicerat att försöka hålla det balanserat. Väldigt mycket energi skulle behövas och väldigt stor risk.

Jag menar bara att oavsett om jag inte är helt clean, så är siktet klart och tydligt inställt. Jag har släppt alla illusioner om att pyssla själv.

Jag skulle verkligen vilja kunna ta hallucinogener och ketamain som personlighetsutveckling, men börjar inse att jag bränt dom broarna. Jag får tjata på min psykiater att han ska trycka i mig LSD.


Men visst, allt låter självklart nu, om jag får livet att fungera utan substanser en längre tid, så vet jag att jag kan börja jiddra igen.

Tänk att få känna att livet funkar och har gjort det under en längre tid, fundera på om man inte skulle ta ayahuasca och komma fram till att det inte är nån idé. Det vore nåt det.
Citera
2021-03-29, 00:58
  #52
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av maxnorge
Vi är alla lite olika (och lika). Jag behöver faktiskt ett långsiktigt tänkande. Men på sätt och vis är det samma sak eftersom "Jag ska inte knarka idag iallafall" är en del av ”jag ska inte röka hasch på fem år åtminstone”.
När det kommer till självmord så har jag faktiskt överlevt med hjälp av ”Jag ska inte hänga mig idag iallafall". Självmord kan vänta, möjligt att begå självmord finns garanterat kvar imorgon.




Japp, även med mitt mer långsiktiga tänk är det känslan.
”Om 4 år och 11 månader kanske jag kan feströka hasch, Om 4 år och 10 månader kanske jag kan feströka hasch, Om 4 år och 9 månader kanske jag kan feströka hasch” och så vidare. Plötsligt en dag kommer man på sig att man har sluta räkna dagar, månader och år och man har förhoppningsvis inget intresse att komma tillbaka till ett fungerar feströkande.
Så fungerade det för mig när jag var nästan drogfri i 7 år.


Absolut, det är en av mina styrkor att jag är relativt bra på att hitta en hobby. Det kommer hjälpa mig.


Tack, jag vill greja det.

PS jag gillade det du skrev om att sätta på tjejen (hon (alltså, min flickvän) får gärna sätta på mig med för den delen). Jag är rädd för mitt nyktra jag men inte när det kommer till sex. Fy fan vad skönt det har varit att vara drogfri och knulla. Det är fan som att ligga med en person för första gången, allt är outforskat. Min tjejs bröst är som helt nya.
Det låter bra. De norska brudarna är helt fantastiska!
Citera
2021-03-30, 13:08
  #53
Medlem
yournotlikemes avatar
Kan ärligt säga att för mig när jag väl VERKLIGEN var klar och hade tid, engagemang och kontinuitet och valde ett behandlingshem som var hur bra som helst där jag fick en avgiftning först i 22 dagar innan själva behandlingen så var jag i början vettskrämd, inte rädd för nykterheten, utan vem skulle jag vara? Skulle folk tycka om mig? Det var mer de tankarna än rädsla för själva avtändningen för den var inte jättejobbig efter 22 dagars nedtrappning på Buprenorfin och Oxascand.

~5-6 veckor efter jag hade nollat (innan hade jag noll tilltro att jag skulle klara det) så började jag plötsligt må bra hela dagar och inte bara stunder under dagarna och jag kom också till en punkt då en dag där jag (och detta delade jag med hela gruppen) att jag varken hade drömt om eller tänkt öht. på droger på 24h. DET var stort för mig och kändes som en riktig vändpunkt. Efter det blev det bara bättre och bättre och mitt gamla jag började visa sig själv igen, jag kände igen mitt gamla jag folk inte då hade sett eller träffat på över 4 år.

Också då som mitt självförakt började släppa helt och jag började tycka om mig själv igen för jag märkte verkligen att när jag är nykter och mår bra så tycker folk verkligen om mig. Under första tiden när jag mådde dåligt så gjorde jag inte mycket ljud ifrån mig men lade aldrig på en fasad som många gör, att de mår bra och är glada fast de egentligen mår skit på insidan, detta delade jag också med gruppen. Så de förstod att jag är inte såhär uppgiven, håglös och osocial när jag mår bra. Både personalen, mina medpatienter som blev som en familj under de 10 veckorna jag var där i själva behandlingen såg och konstaterade att jag var verkligen påväg att genomgå den psykologiska förvandlingen jag då gjorde och min mentala besatthet höll faktiskt på att försvinna, något jag ALDRIG trodde skulle ens vara möjligt.

Efter behandlingen var jag nykter två månader och på behandlingen blev jag tokförälskad i en annan tjej som var förbjudet där egentligen men jag (och hon) vi bara drogs till varann på ett sätt jag inte varit med om sen jag var 15. Det var helt underbart, men alla vet ju att sådant är tyvärr alltid en övergående fas och det slutade till slut (första 2 månaderna lyfte vi upp varandra efteråt) med att vi började ta lite grann ihop, men det gick ganska fort över till varje kväll.

I efterhand nu så var detta det bästa jag gjort i mitt liv. Hela detta år har jag inte varit märkbart påverkad alls och samtliga jag brukade stöta bort som inte tog började jag släppa in, de märkte och påpekade samma sak vilket gav ännu mer motivation. Stöd i såna här situationer är nyckeln till att lyckas.

Jag hade vid denna tidpunkt genomgått SÅ många avtändningar i mitt liv så min rädsla för just avtändningen var inte där. Jag är inte helt nykter idag, jag går på enbart 2mg Subutex per dag för att fungera och röker en holk per kväll för att sova, men från att ha varit en kemisk soptunna som gjorde allt för att bli så väck som möjligt (innan bestod mitt dagliga intag av minst 8mg Subutex, 5-10mg Xanor per dag, över grammet Lyrica varje dag, Samt Elvanse upp till ~200mg per dag vissa dagar) så är det så underbart att ha genomgått och fått denna psykologiska förvandlingen och att min mentala besatthet försvunnit och jag har ett helt annat liv idag tack vare det.

Allt handlar dock om vilja. Har du viljan verkligen, så har du iaf. stor möjlighet att lyckats, speciellt om du väljer att ta en behandling som är bra. Finns ingenting att vara rädd för, även om själva avtändningen är obehaglig och jobbig som fan.

Du kommer tacka dig själv och växa som människa och idag så skulle jag inte vilja vara utan mitt tidigare missbruk och misären jag levde i ett tag, för det har gjort mig SÅ mycket starkare idag.

Hoppas detta kan inspirera någon att iaf. försöka.
Citera
2021-04-02, 16:02
  #54
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av maxnorge
Så slutade jag med tjack efter 1,5 år regelbundet missbrukande. Plötsligt var jag bara färdig med det. Det var en väldigt befriande känsla. Och då var jag också relativt ren några månader. Men sedan tog opiaterna över.



Jävligt bra jobbat.


Ja, jag är väl rädd för mig själv eftersom jag mestadels inte träffat mitt drogfria jag på 12-20 år.

Vad med ditt drogfria du är du rädd för? Tänker att ingenting är värre än den ångest man upplever i ett missbruk, så fråga dig själc varför du springer från dig själv.

Jag själv flydde för jag var rädd för hur hårt jag skulle döma mig själv för mina svagheter, men där är det viktigt att komma ihåg att man bara är människa och alla gör fel.
Lycka till. 🙏
Citera
2021-04-04, 23:10
  #55
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av maxnorge
”Kort” bakgrund. Har ”konstant men sporadiskt” missbrukat droger under 20 år. (”konstant men sporadiskt” är en motsägelse men det beskriver bäst mitt missbruk). Nästan helt drogfri under en åtta års period.

Nästan alla sorters droger har kommit och gått och återkommit. En mix av allt men oftast med en dominerande drog.
Rökte hasch dagligen i ett halvårs tid, flummade på benzo regelbundet några år, nästan två år på tjack med sporadiska en-två eller tre veckors uppehåll lite då och då. Inte för att jag behövde sluta utan för att jag kunde pausa mitt knarkande just på tjack. Älskar att supa mig redlös i vänners sällskap men har aldrig tagit mig en återställare eller supit på ”vardagar”.
Favoriten är dock opiater. De senaste sju åren har jag gjort resan från treo comp till rent kodein, vidare till oxy och slutdestination heroin (ej IV).

Men från och med december 2020 gick det riktigt åt helvete. Oxy och kokain om varandra, mer och mer, och mer ofta. Kraschade i slutet av februari och berättade allt för mina anhöriga. Cold turkey. Ångesten och depressionen har varit enorm men jag har sökt och får hjälp. Men livet står just nu lite på paus, är sjukskriven, omgivning är mycket förstående (tassar på tå), jag har tid att vila och ta saker som de kommer. Men vardagen kommer att komma tillbaka.

Nu till min fråga. Framför allt till er som har lyckats men även till er som försökt men inte lyckats bli drogfria.

1. var ni rädda inför livet som drogfri?
2. i så fall, hur hanterade ni den rädslan?

Jag känner mig fullständigt livrädd inför tanken att jag ska leva 20-30 år till utan mitt knark. Knarkandet har (även om det har varit hemligt för min omgivning) varit en del av min personlighet. Det känns som att jag ger mig ut på rejält tunn is när jag tänker på att jag ska arbeta, träffa människor, köpa en liter mjölk, ständigt nykter.


1. Ja, men jag hade tillfälligt motivation som fick mig att stå ut med rädslan.

2. Jag kan utan problem identifiera åtminstone 10 katastrofer i mitt liv som aldrig hade skett om jag inte hade använt droger. Jag är mer rädd för att ytterligare en sån situation ska uppstå än för att möta mina känslor. Det har tagit tid, och många felsteg, men jag har förstått genom erfarenhet att känslor är endast information, och kan vara vägledande. Känslor kan vara otroligt obehagliga men är inte farliga i sig.

En liten del av allt dåligt som händer är oundvikligt, merparten orsakar vi själva när vi försöker undvika det oundvikliga.
Citera
2021-05-28, 15:10
  #56
Medlem
Nu har det gått ca 3 månader sedan jag slutade med Oxy/heroin.

Jag har haft ett återfall (efter ca 2 månader) men det kändes inte så farligt. Hade några tabletter ritalin på ett ställe jag inte besöker så ofta. Jag borde spolat ner dem det första jag gjorde när jag kom dit men istället lät jag dem ligga och efter några timmar svalde jag dem men en kopp kaffe. Blev speedad men har inte tänkt på att använda någon substans igen. CS var inte heller mitt stora problem.

Det enda problemet är trötthet. Jag börjar må bra psykiskt, ingen grov ångest kvar. Men jag är så jävla trött på dagarna. Kan bara arbete en halvtimme innan jag måste sova. Kan sova hur mycket som helst men det fungerar inte med livspusslet.
Trots tröttheten måste jag ta insomningstabletter för att somna på kvällen. Klarar mig på små doser. Sover bra när jag väl har somnat.
Är det normalt att vara sjukt trött efter 3 månaders nykterhet?

Jag äter för det mesta bra och motionera regelbundet.
Citera
2021-07-16, 00:31
  #57
Medlem
Smaskibois avatar
Jag är väldigt osäker skulle jag vilja kalla det, rädd var jag precis i början av min nykterhet. Det handlar om min oerfarenhet av hur man ska bete sig ute i sociala sammanhang, har svårt att vara med i samtal där det är mer än jag och en till. Jag har varit påtänd och snurrig, full och odräglig så pass mycket att jag inte längre vet hur man ska bete sig, jag övar varje dag genom att tvinga mig in i sociala möten, går på AA och går in på affärer osv fast jag är så nervös att jag mår illa. Livet blir bättre, bara man är ärlig med sig själv och dem man har runt om sig, bryt med folk som missbrukar, även om det är vänner sen barnsben. Sätt dig inte i frestande situationer, lyssna på ditt inre, det riktiga inre. Rädslan att mista en stor del av sig själv när man kliver av från ett mångårigt bruk är självklart. Fan i början låg jag inne på mitt rum på behandlingshemmet och vägrade umgås med dom andra, jag gick inte ens och åt fast hungern var enorm. Smög upp sent på kvällen och gjorde mackor. Det tog bra med tid innan jag klev ut, stammandes och hyper paranoid, det var en pina. Trodde folk ville mig illa osv. Jag hade tur som fick en jävla massa gruppterapi och enskild terapi i 9 månader. Hade inte varit ren nu utan, det hjälpte mig att se att drogerna och spriten hade förvandlat mig till den lille rädda snubbe jag var som nykter. Kämpa på och tänk alltid positivt, oavsett vad som sker, positivitet är allt!
Citera
2021-11-02, 12:23
  #58
Medlem
Har inte varit inloggad på Flashback på länge. Borde kanske skriva något om rädslan inför mitt drogfria jag.

Man är rädd för det okända. Och då jag blev drogfri var drogfriheten något okänt. När man är drogfri tvingas man ju förr eller senare att konfronteras med sitt drogfria jag och då inser man att det inte är så jävla jobbigt. Det mesta fungerar bättre när man inte är påtänd. Dyker fortfarande upp någon situation där jag inte vet hur man beter sig nykter men situationerna blir färre och färre med tiden. Och när man bemästrar en situation känner man också mindre vånda inför nästa nya drogfria situation.

Idag hittade jag en karta tramadol när jag var ute och promenerade. Tankarna på hur jag skulle kunna använda det gick genom huvudet men ganska snabbt släppte jag det och slängde skiten i närmaste soptunna.

Citat:
Ursprungligen postat av recovery-dharma
2. Jag kan utan problem identifiera åtminstone 10 katastrofer i mitt liv som aldrig hade skett om jag inte hade använt droger. Jag är mer rädd för att ytterligare en sån situation ska uppstå än för att möta mina känslor.
Bra sätt att tänka. Jag försöker också titta på min nuvarande situationen och konstatera att jag har det ganska bra just nu. Lätt att knarkhjärnan tänker att det skulle bli bättre om jag tog någon substans och då är det bra att påminna sig själv att jag har det ganska bra som drogfri. Min genomsnittliga drogfria dag är bättre än de flesta dagar då jag under fem år var konstant påverkad av allt mellan himmel och jord.


Citat:
Ursprungligen postat av Smaskiboi
Jag har varit påtänd och snurrig, full och odräglig så pass mycket att jag inte längre vet hur man ska bete sig, jag övar varje dag genom att tvinga mig in i sociala möten, ..
……det hjälpte mig att se att drogerna och spriten hade förvandlat mig till den lille rädda snubbe jag var som nykter. Kämpa på och tänk alltid positivt, oavsett vad som sker, positivitet är allt!
Ja bra att påminna en om att det är drogerna som gjorde en till ett socialt missfoster. När man är ren kan man suggestiv hitta tillbaka till sig själv som inte är rädd för att träffa andra.
Citera
  • 4
  • 5

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback