Ska vi stötta varandra?
En vän till mig skapade en tråd här på flashback där vi sökte stöd och uppmuntran hos människor vi kände vi kunde få förståelse från. Vi har under flera års tid nu tvingats se våra vänner ta sina liv då de förgäves sökt trygghet i en vård som svikit dem. Den person som utmärkt sig mest och visat sig kapabel att ta beslut och behandla de som läkare i många andra länder svurit en läkared att hjälpa
”Efter förmåga och omdöme skall jag vidtaga*dietetiska*anordningar*till gagn för de sjuka, och*vad som kan skada eller göra dem ont skall jag söka avvärja. Jag skall icke*ge någon gift, om man ber mig därom, ej heller råda någon till dylikt: ej heller skall jag ge någon kvinna*fosterfördrivande medel. I renhet och fromhet vill jag tillbringa mitt liv och utöva min konst. Stensnitt*skall jag förvisso icke göra, utan överlåta*denna praktik*åt dem som därmed befattar sig.
som viljelösa kollin vilka han har rätt att besluta vad som helst för nämndes ”nästan” vid namn. Detta, att namnge en enskild person, är något jag i vanliga fall skull invända mot men i fallet med en läkare som med sin bristande empatiska förmåga i den roll han har inom den psykiatriska vården orsakar väldig skada och ett oerhört lidande han ställer sig kallsinnig till är det i mina ögon bara bra. Det som gör mig ledsen, och även besviken, är att Flashback som annars visat sig stå på den lilla människans sida avfärdar tråden och förpassar den till papperskorgen där den får stå vid skampålen hånad för sitt engagemang för alla de som i förtid avslutar sina liv på grund av en bristfällig vård. Denna brinnande kärlek för svunna kamrater och oro för de vänner som ännu är med oss ses som meningslöst och utan att vara betydelsefullt. Att en av skribenterna hävdar att det är svårt att få ett etablissemang som utnämnt dessa läkare som kritiseras till något som är skrämmande likt Nietzsches övermänniskor som i enlighet med sin ställning tillåts agera efter eget behag är förvisso sant men det innebär att läsarna här på ett forum för det fria ordet vilket verkar förlora mer och mer utrymme i övrigt blir så mycket viktigare. Att pressen sticker huvudet i sanden är inte ett skäl att neka sanningen en röst. Tvärtom blir betydelsen ännu större av att vi som inte bär skygglappar av anställning och position som måste skyddas för att den materiella trygghetens, som blivit ersättningen för solidaritet och medkänsla hos många i vårt samhälle, skull tillåts ta del av dessa berättelser. Jag har hört många av dem. I vissa fall har min fantasi inte räckt till för att föreställa mig hur hjälpsökande människor behandlas i en verklighet där de fina ord som används i vårdens egen beskrivning av de insatser och det omhändertagande som självmordsbenägna ges inte är mer än klotter på ett papper avsett att få budgeten att fortsätta fyllas på av intet ont anande fördelare av de skattepengar vi alla bidrar med. Jag vet att akutpersonalen fått traumabehandling efter att ha bevittnat följderna av att skriva ut en motvillig patient som hjärtskärande ber för sitt liv. Det finns vittnesmål som avslöjar att läkare uttryckt en önskan om att patienter ska ta sina liv i stället för att störa vården i sitt arbete. Nu skulle jag ännu kunna känna tvekan om att de vittnesmål om brutala missförhållande verkligen är sanningsenliga om det inte vore för de tillfällen jag själv bevittnat bl a hur den högst uppsatte psykiatrichefen efter att en patient återvänt för jag vet inte vilken av gångerna när vi medpatienter bestämt oss för att gå till pressen högtidligt bedyrat att de ska ta saken på allvar nu. Vad gjorde de innan? Dessutom finns det när det gäller mig personligen journalfört hur de brutit mot föreskrifter vad gäller medicinsk behandling vilket kan befaras leda till suicidala tankar hos någon som lider av depression. Detta gjordes då jag lades in för självmordstankar och skapade panik och ytterligare ångest hos mig. Anledningen till att jag idag ännu är i livet och dessutom har ett väl fungerande mående och liv är de människor som, i motsats till mig, valt att agera för att deras medmänniskor inte ska drunkna, bokstavligt, eller försvinna som ännu ett personnummer i statistiken över dem som inte orkar ta fighten för livet utan dras in i det kalla, okända som ändå är att föredra framför den människokyla de möts av när de möter en läkare som kalkylerar kostnaden av att bry sig.
Stötta kampen! Håna den inte! Hjälp oss hitta slagord, livskraft och vägar som är möjliga istället för att grusa drömmen om att du ska bli hjälpt i det fall orken tryter även för dig.
En vän till mig skapade en tråd här på flashback där vi sökte stöd och uppmuntran hos människor vi kände vi kunde få förståelse från. Vi har under flera års tid nu tvingats se våra vänner ta sina liv då de förgäves sökt trygghet i en vård som svikit dem. Den person som utmärkt sig mest och visat sig kapabel att ta beslut och behandla de som läkare i många andra länder svurit en läkared att hjälpa
”Efter förmåga och omdöme skall jag vidtaga*dietetiska*anordningar*till gagn för de sjuka, och*vad som kan skada eller göra dem ont skall jag söka avvärja. Jag skall icke*ge någon gift, om man ber mig därom, ej heller råda någon till dylikt: ej heller skall jag ge någon kvinna*fosterfördrivande medel. I renhet och fromhet vill jag tillbringa mitt liv och utöva min konst. Stensnitt*skall jag förvisso icke göra, utan överlåta*denna praktik*åt dem som därmed befattar sig.
som viljelösa kollin vilka han har rätt att besluta vad som helst för nämndes ”nästan” vid namn. Detta, att namnge en enskild person, är något jag i vanliga fall skull invända mot men i fallet med en läkare som med sin bristande empatiska förmåga i den roll han har inom den psykiatriska vården orsakar väldig skada och ett oerhört lidande han ställer sig kallsinnig till är det i mina ögon bara bra. Det som gör mig ledsen, och även besviken, är att Flashback som annars visat sig stå på den lilla människans sida avfärdar tråden och förpassar den till papperskorgen där den får stå vid skampålen hånad för sitt engagemang för alla de som i förtid avslutar sina liv på grund av en bristfällig vård. Denna brinnande kärlek för svunna kamrater och oro för de vänner som ännu är med oss ses som meningslöst och utan att vara betydelsefullt. Att en av skribenterna hävdar att det är svårt att få ett etablissemang som utnämnt dessa läkare som kritiseras till något som är skrämmande likt Nietzsches övermänniskor som i enlighet med sin ställning tillåts agera efter eget behag är förvisso sant men det innebär att läsarna här på ett forum för det fria ordet vilket verkar förlora mer och mer utrymme i övrigt blir så mycket viktigare. Att pressen sticker huvudet i sanden är inte ett skäl att neka sanningen en röst. Tvärtom blir betydelsen ännu större av att vi som inte bär skygglappar av anställning och position som måste skyddas för att den materiella trygghetens, som blivit ersättningen för solidaritet och medkänsla hos många i vårt samhälle, skull tillåts ta del av dessa berättelser. Jag har hört många av dem. I vissa fall har min fantasi inte räckt till för att föreställa mig hur hjälpsökande människor behandlas i en verklighet där de fina ord som används i vårdens egen beskrivning av de insatser och det omhändertagande som självmordsbenägna ges inte är mer än klotter på ett papper avsett att få budgeten att fortsätta fyllas på av intet ont anande fördelare av de skattepengar vi alla bidrar med. Jag vet att akutpersonalen fått traumabehandling efter att ha bevittnat följderna av att skriva ut en motvillig patient som hjärtskärande ber för sitt liv. Det finns vittnesmål som avslöjar att läkare uttryckt en önskan om att patienter ska ta sina liv i stället för att störa vården i sitt arbete. Nu skulle jag ännu kunna känna tvekan om att de vittnesmål om brutala missförhållande verkligen är sanningsenliga om det inte vore för de tillfällen jag själv bevittnat bl a hur den högst uppsatte psykiatrichefen efter att en patient återvänt för jag vet inte vilken av gångerna när vi medpatienter bestämt oss för att gå till pressen högtidligt bedyrat att de ska ta saken på allvar nu. Vad gjorde de innan? Dessutom finns det när det gäller mig personligen journalfört hur de brutit mot föreskrifter vad gäller medicinsk behandling vilket kan befaras leda till suicidala tankar hos någon som lider av depression. Detta gjordes då jag lades in för självmordstankar och skapade panik och ytterligare ångest hos mig. Anledningen till att jag idag ännu är i livet och dessutom har ett väl fungerande mående och liv är de människor som, i motsats till mig, valt att agera för att deras medmänniskor inte ska drunkna, bokstavligt, eller försvinna som ännu ett personnummer i statistiken över dem som inte orkar ta fighten för livet utan dras in i det kalla, okända som ändå är att föredra framför den människokyla de möts av när de möter en läkare som kalkylerar kostnaden av att bry sig.
Stötta kampen! Håna den inte! Hjälp oss hitta slagord, livskraft och vägar som är möjliga istället för att grusa drömmen om att du ska bli hjälpt i det fall orken tryter även för dig.
