YlvaVes texter (och bok, möjligtvis)

Det finns ett lugn här. Motsägelsefullt, med tanke på den kvava luften. Eller också är det den som lugnar – vetskapen om att den är på väg mot mitten och man bara behöver följa efter, att man inte längre har något val och därför kan sluta bry sig.

”Livet blev inte som det var tänkt”, säger hon nu, ”så när vi blev gamla och inte orkade mer så bestämde vi oss för att dra. Vi lyckades hamna i samma startgrupp så att vi fick springa tillsammans, och Kasten låg steget före men höll mig i handen så att vi inte skulle tappa bort varandra, men när han korsade mållinjen så såg jag plötsligt vad som väntade.”

Just nu är vi inte syskon och på ett sätt känner jag mig äldst, men instinkten att få veta allt hon vet består, så jag låter henne pladdra på.

”Det fanns ingen lättnad, ingen ny och verkligare början – bara samma höftade blandning själar som förväntas tillfredsställa sina behov med varandra. I det ögonblicket insåg jag att himlen inte fanns, att den hade avslöjats som det gruppboende för lagom brydda själar den är, så jag släppte Kastens hand.…”

Vi går in i en tunnel, och det blir mörkt.

”...och som tur är hann han inte reagera – jag hade sett på honom hur lycklig han var, så det fanns ingen anledning för honom att stanna kvar hos mig – och när ljuset försvann hade nästan alla gått över. Kvar blev vi som brydde oss om rättvisa, vi som ville upprätthålla den eller hade drabbats av den, och jag såg mig omkring och förstod att det var hos dessa själar jag skulle finna frid, så jag drog iväg – valde att leta efter något som passade mig bättre, precis som du – och när jag hade hittat det så följde några av dem efter.”

”Men du är ju en bra person, Ria.”

”Tack ska du ha.”

”Jag menar allvar –” vi kommer ut ur tunneln och svänger åt höger, och framför oss väntar ett gradvis tätnande mörker, ”den här ön passar dig inte alls. Varför är du inte på ett ställe som är trevligt, som du?”

Långsamt sugs luften in i mörkret och jag vill bara följa efter, hör hur det kallar på mig, känner igen dess lockrop från när jag var under ytan, men plötsligt stannar Ria.

Jag gör som hon gör, ställer mig med vikten på ena foten, och så ser vi på varandra tills hon svarar.

”Trevliga saker hamnar inte i helvetet, så Fan har inget trevligt att ge mig. Det är därför den här ön ser ut som den gör. Kasten har erbjudit sig att flytta ner hit och rusta upp den så att vi kan vara tillsammans, men han förstår inte varför ön måste vara som den är. Fan förstår hur jag har haft det och vill hjälpa mig på riktigt. Han är faktiskt inte så hemsk, bara man lär känna honom ordentligt.”

Hon pratar som om jag inget behöver veta, som hon bara berättar om Djävulen för att undvika tystnad. Likväl är rösten fyllig av medkänsla, och blicken har fått ett nytt djup.

”Det var själva sången som höll dig kvar – inte munkarna. De vet nog inte ens om att du finns. Det var bara ren rutin.”

”Vadå för rutin?” frågar jag lågmält och känner att tystnaden är på min sida just nu.

De blåa brunnarna ser på pärmen i min famn, och när jag öppnar den är sidorna fulla av siffror.

Jag bläddrar på måfå.

Förberedelser. Uträkningar. Hypoteser som lett till tester som lett till resultat som blivit siffror, som gett nya uträkningar som lett till nya tester som lett till nya siffror...och?

”Minns du?”

Jag skakar på huvudet och får samtidigt syn på en kropp längre bort. Hålen stirrar med en intensitet som inga ögon skulle ha kunnat uppbåda.

”Det är svårt att minnas”, säger hon och fattar återstoden av min hand, ”och precis som Fan förstår mig så förstår jag dig och jag vill hjälpa dig på det sätt jag kan, vill hjälpa dig minnas, så att du slipper vara förvirrad och rädd och tro att du har hamnat fel. Och Fan låter mig ta hand om dig innan du hamnar hos honom eftersom han vill att kropparna ska få se dig minnas.”

Det är ingen idé att försöka dölja skammen längre, så jag låter henne lägga sin arm om mig igen, men förvirringen är inte på långa vägar uppklarad och därför vänder jag mig mot henne så våra näsor snudd på rör vid varandra:

”Vad är det jag har gjort?”

Utan att ta pärmen ifrån mig så öppnar hon den och börjar bläddra.

”Ärligt talat så vet jag inte. De som har kommit till mig för upprättelse har varit lite diffusa på den punkten, men som jag förstått det så är det bäst att börja i slutet: när du var gammal så skadades en massa människor av vapen som din arbetsplats hade varit med och utvecklat. Det gjordes en massa hemliga tester i närheten av bostadsområden som gjorde folk sjuka, och när det uppdagades så krävde de att få veta varför.”

”Men det måste ju ha hänt efter att jag gått i pension, för det här är första gången jag hör talas om några sådana vapen.”

”Jag vet, men tydligen gjordes det en massa utredningar, och ju mer dina efterträdare försökte bringa klarhet i sina motiv desto längre bak i tiden fick de kolla, för det fanns en stämning i det där gula huset – en ständig oro för att man inte ansträngde sig tillräckligt – och när den slutgiltiga utredningen var överstökad så hade den där oron spårats tillbaka till din tid som chef.”

”...jag tyckte inte att jag spred någon dålig stämning”, säger jag sårat, med händerna i de svarta jeansfickorna och ansiktet hängande.

”Nej, och som jag förstått det så var det därför dina efterträdare utvecklade de där vapnen. De jag har pratat med sa att du var för tillfreds. Stillastående, kallade de dig. De tyckte att det var obehagligt, att du trivdes för mycket och inte verkade ha några andra mål, att du ansträngde dig för lite för att göra dig intressant utanför din yrkesroll, och själva ville de röra sig framåt i livet – använda varje framgång till att nå nya mål – men kände sig påverkade av den stämning du spred i huset av att ansträngningar och målsättningar inte spelade någon roll. Så när du gått i pension blev det tydligen bråttom att göra en massa, stämningen i huset blev permanent spänd utav oro för att falla tillbaka i den där stillastående trivseln, och på den vägen fortsatte det tills de där vapnen smygtestades och folk dog. Allt som allt var det många som tyckte att du hade försämrat deras liv, av olika skäl.”

Till vänster står kroppen och glor, till höger väntar mörkret. Vi står nära inpå varandra men jag förmår inte lyfta blicken för att se på Ria.

Hon har pratat färdigt, säger inget mer, och i den sakta förbifarande men kvava luften är det otroligt tyst.

”...vad tycker du, då?” frågar jag, väldigt lågmält, och är plötsligt yngre än henne igen.

Hon tittar undan, som för att tänka efter ordentligt, och skakar sakta på huvudet.

”Jag har slutat bry mig”, säger hon, ”för den rättvisa jag längtade efter har visat sig vara ett fantasifoster, och inte en universell regel. När jag fyllde trettio så köpte vi vårt första hus, och jag föreställde mig att livet bara kunde bli bättre nu, att jag äntligen skulle få välja själv hur det skulle levas, men så blev det inte. Det var bara besvikelse efter besvikelse, ibland slumpmässig och ibland orsakad av andra, mamma och pappa var för gamla för att bördas med mina problem och ingen annan brydde sig, så när jag såg vad som väntade i himmelriket så slutade jag bry mig, jag också. Och jag tycker att det är sorgligt, för det är bara i samspel med andra som jag inte bryr mig – inombords är jag fortfarande mig själv. Men Fan bryr sig åtminstone om rättvisa, och vi hjälps åt att skipa den enligt de regler han har satt, och jag gillar det, för hans regler gäller alla här oavsett vad man själv tycker eller har kommit fram till. Tyvärr så har han kommit fram till att det här handlar siffror, och att störst antal själar skulle känna sig som mer än bara kroppar igen om all skuld läggs på dig, och jag vill inte att det ska vara så men det finns inget jag kan göra åt det. Jag har gjort så gott jag har kunnat.”

Mitt tunna hår fladdrar i luften. Det finns inget mer att säga – hon har sagt allt.

Borde jag klä av mig – fullborda avskedet genom att visa upp min förfallna och gamla kropp en sista gång?

Fast jag förmår inte ta upp händerna ur fickorna. Kan inte företa mig något annat än det oundvikliga.

”Jag älskar dig”, säger hon och menar det, ”och du har aldrig varit en besvikelse.”

Hon får tillbaka pärmen.

Jag drar åt mig min hudlösa hand. Backar undan, ger kroppen där borta en ångerfull gest visar hur tung skammen är och kommer att vara, och går sedan bort till det kompakta mörkret.

Stannar på gränsen, kutryggig inför det kompakt svarta. Något väntar på mig därnere.

Kanske något som passar – vem vet?

”Står du kvar här tills jag inte ser dig längre?”

Hon nickar.

Hennes ögon fylls av tårar.

Jag tar ett första steg.

Summa kardemumma: 25057 ord, hyfsat osammanhängande, vråltrist projekt från början till slut, men åtminstone bra träning i renskrivning och att berätta ur någon annans perspektiv.

Tidigare ikväll gick jag in på Furious Fiction Friday för första gången på typ ett år. Det visade sig att det pågår en skrivtävling just den här helgen. Tre timmar senare hade jag fått ihop exakt 500 ord och skickat in. Antagligen är både prosa och grammatik röriga (det brukar bli så när jag skriver en engelsk berättelse på kort tid och tror att den har perfekt språk), men förhoppningsvis håller det. Det vore kul att hamna på kortlistan igen.

Jag ville inte avsluta tråden med ett misslyckande, så jag deltog i den här månadens Furious Fiction också och lyckades komma med på långlistan igen (insåg att jag aldrig har kommit med på kortlistan, så det vore svårt att upprepa). Då jag bara hade ett par timmar på mig och behövde få med alla obligatoriska detaljer så blev resultatet en omstuvning av teman vilka redan har avhandlats (in i kaklet), så jag skäms för att lägga upp berättelsen här. Således får den stå gömd. Efter detta tänker jag lägga upp en sammanställning av mina frågor till s.k. ”antirasister”. Sedan är jag klar.

Rasism-trudelutten är till för att förtrycka oss etniska svenskar.

Enkelt... elementärt...

"Anti-rasist är ett kodord för anti-vit."

1. Bär människor skulden för grymma handlingar utförda av nutida människor som delar deras etnicitet och/eller hudfärg?

2. Förtjänar människor ära för goda handlingar utförda av nutida människor som delar deras etnicitet och/eller hudfärg?

3. Bär människor skulden för grymma handlingar utförda av dåtida människor vars etnicitet och/eller hudfärg de delar?

4. Förtjänar människor ära för goda handlingar utförda av dåtida människor vars etnicitet och/eller hudfärg de delar?

5. Måste en etnisk grupp bära samma namn som den bar när den formades, utförde någon handling (god, grym eller något annat), eller utsattes för grymma handlingar av andra för att anses vara samma etniska grupp som den grupp vars historia refereras?

6. Tillåter antirasismen att någon etnisk grupp innehar exklusiva rättigheter till ett visst geografiskt område enbart baserat på historiska anknytningar?

7. Är alla etniciteter och/eller hudfärger som historiskt har utsatts för träldom av andra etniciteter och/eller hudfärger idag skyldiga ekonomisk, geografisk eller institutionell kompensation på grund av sina förfäders träldom?

8. Är alla etniciteter och/eller hudfärger som historiskt har utsatt andra etniciteter och/eller hudfärger för träldom idag skyldiga dessa ekonomisk, geografisk eller institutionell kompensation på grund av sina förfäders trälinnehav?

9. Är religion och etnicitet samma sak?

10. Är det rasistiskt att håna någon särskild religion?

11. Vad avgör huruvida ett brott där gärningsmannen har en annan etnicitet och/eller hudfärg än offret är ett hatbrott?

12. Är det rasistiskt att särbehandla människor på grund av deras etnicitet och/eller hudfärg?

13. Är det rasistiskt att kräva integrering?

14. Är det rasistiskt att kräva utanförskap?

15. Är det rasistiskt att ignorera övergrepp inom någon särskild etnisk grupp?

16. Är det rasistiskt att påtala övergrepp inom någon särskild etnisk grupp?

17. Är det rasistiskt att påstå att, fråga om, eller handla som om någon etnisk grupp är mer genetiskt särställd än någon annan?

18. Spelar det någon roll att utomstående beskriver eller har beskrivit en etnicitet i positiva ordalag vid utvärdering av hur farlig/ofarlig den etniciteten är mot utomstående?

19. Spelar det någon roll att utomstående beskriver eller har beskrivit en etnicitet i negativa ordalag vid utvärdering av hur farlig/ofarlig den etniciteten är mot utomstående?

20. Spelar det någon roll att medlemmar i en etnicitet beskriver eller har beskrivit den etniciteten i positiva ordalag vid utvärdering av hur farlig/ofarlig den etniciteten är mot utomstående?

21. Spelar det någon roll att medlemmar i en etnicitet beskriver eller har beskrivit den etniciteten i negativa ordalag vid utvärdering av hur farlig/ofarlig den etniciteten är mot utomstående?

22. Är det antirasistiskt gångbart att hävda att mätbara förbättringar gjorda av en etnicitet på en annan etnicitets mark förminskar eller gör ogiltigt det lidande som den ursprungligt markinnehavande etniciteten har upplevt på grund av den andra etniciteten?

23. Är det antirasistiskt gångbart att hävda att mätbara förbättringar gjorda av en etnicitet på en annan etnicitets mark inte förminskar eller gör ogiltigt det lidande som den ursprungligt markinnehavande etniciteten har upplevt på grund av den andra etniciteten?

24. Är det rasistiskt att vara etnonationalist?

25. Är det rasistiskt att hota etnonationalister på grund av deras etnonationalism?

26. Är det rasistiskt att vara etnonationalist om ens förfäder har begått etnonationalistiska illdåd?

27. Är det rasistiskt att vara etnonationalist om ens etnicitet är eller har varit ansatt av andra etniciteter?

28. Är det rasistiskt att bära etnonationalistiska symboler?

29. Är det rasistiskt att tro att någon särskild etnicitet är mer värd än andra etniciteter?

30. Är det antirasistiskt gångbart för en etnicitet att ansätta en annan etnicitet om den nu ansatta etniciteten tidigare har ansatt en tredje part?

31. Är det rasistiskt att ljuga om ens etnicitets förflutna för att vinna fördelar åt ens etnicitet i nutid?

32. Är det rasistiskt att kritisera andra etniciteter för historiska handlingar som ens egen etnicitet också har begått och som man inte kritiserar i lika stor utsträckning?

33. Är det rasistiskt att upplösa andra etniciteters nationer?

34. Är det rasistiskt att påtvinga andra etniciteter nationer?

35. Är det rasistiskt att föreslå att invandrare som inte trivs i sina värdländer ska bosätta sig någon annanstans?

36. Är det rasistiskt att påstå att det finns utrymme för förbättringar hos ens värdkultur?

37. Är det rasistiskt att föra en annan etnicitets talan utan att officiellt ha ombetts göra det av den etniciteten?

38. Vad är mångkultur?

39. Vad är en ursprungsbefolkning?

40. Vad är rasism?

Det kändes fel att avsluta tråden med en omstuvning av gamla handlingar och teman, så jag skrev därför en sammanfattning av min samhällskritiska sci-fi-roman och skickade in till Furious Fiction. För att rädda trådens värdighet, förstår ni. På grund av de begränsningar tävlingen innebär fick mycket ändras: en rollfigur som inte finns med överhuvudtaget fick uppstå, och själva sci-fi-handlingen blev så ytlig och förvrängd att den knappt stämmer överens med bokens innehåll. Dessutom finns det ingen handling – det är verkligen bara en sammanfattning – så såvida inte alla andra deltagare var för bakfulla i söndags kommer mitt bidrag missa långlistan, men jag måste ändå vänta tills tävlingen är över innan jag kan lägga upp den (av någon anledning har jag satt i system att skicka in sådant jag vill lägga upp här till Furious Fiction först).

Så för den som undrat över vad den här inledningen skulle blomma ut i så kommer det en rent av oärlig sammanfattning i slutet av månaden: (FB) YlvaVes texter (och bok, möjligtvis)

Det är ingen idé att vänta till nästa fredag. Språket i det inskickade bidraget var så dåligt att det har ändrats en hel del sedan dess, dessutom. Här har ni:






It’s Ryan’s turn now. The control in his left hand connects to a taser in each person’s chest.

Everyone else’s job is done.

Eirvy’s had her dreams, met herself again and again and linked ever-older versions of herself up the three-point chain designed to keep everyone unaware, like a spiralling triangle. She’s not sure why, but trusts that Marcus is.

Marcus has been working on people. His colleagues held back giggles as he inspired hopelessness in his pupils:

“I know it’s tricky, but once you see the logic there’s no unseeing it – math is the most logical thing there is.”
“But how’s the order of operations logical?”
“Well, I mean, it just is – you just have to accept it. Accept the logic. It’s there.”

And Eirvy had been there. So he had to be there too. To help her realise their trip up that spiralling triangle.

And while he did that, back at home, his fellow New Martians were destroying evidence.

They’d come across the records by accident: drilling in search of life, they’d hit an air pocket that turned out to be a bunker. The last thing anyone needed was a tsunami of pre-Martians coming over for social media material, so the records were kept secret from Earthlings. But while decades of translating eventually revealed the pre-historic experiments as fairly straightforward, it also revealed what had killed off the Old Martians: they’d hypothesized that if the universe had a creator, and that creator had intended to make life, then the reason it hadn’t made itself known yet was because it didn’t know life existed. And how would it have to see its creation in order to miss this? As waves. Accumulating, spreading out, travelling and bouncing around with little distinction.

And so, the Old Martians stopped their own hearts in hope of creating an eye-catching pattern before being resuscitated once freed. It failed. Ryan thinks he knows why: if there’s one creator for all dimensions, then that one creator can navigate all dimensions. It’ll expect any life form to do the same.

This, in turn, got him thinking: why do we dream in higher dimensions? Surroundings deemed unimaginable during wakefulness get imagined every night – why is that? Well, it’s because we do navigate higher dimensions.

The creator likely only created the top one, and the ones below it are just spill. If that’s the case, then starting from the bottom, he thought, we could connect them one by one through dreams until the top one alerts the creator. But if the top one is freed, the chain breaks and everyone else is trapped forever. So the chain must be someone who doesn’t understand it. Someone who doesn’t know what’s being stolen from them. Someone from Earth. Someone like Eirvy.

And the others must be turned away from knowledge for good.

And that’s it – Marcus is done, Eirvy is done, and having followed her up the spiralling triangle, taser in chest, the New Martians wait.

Ryan does his job.

En vit jacka med röda prickar hänger i hallen. Flärpen är trädd runt en arm på hatthållaren och den vadderade luvan är slapp. Väggarna har målats orangea med pensel, det mörkbruna trägolvet vidgas till ett litet kök med trasmatta och ett vardagsrum utan fönster där en grön plyschsoffa, en mini-TV och pallen den står på omges av krukväxter, och längre in, mellan köksfönstret och TV-väggen, finns det ett sovrum. Därinne tog en fluffig matta emot Hillevis fötter när hon steg upp för en timme sedan, och efter en noggrann dusch sitter hon nu framför pigtittaren med hårnålar mellan läpparna.

Mörkblonda slingor har kammats bak och snurrats ihop till en knut. Balettlektionerna uppoffrades till förmån för studier när hon var sexton – strax efter att läraren hade dömt ut henne som evigt medioker – men vanorna sitter i och knuten är så fin, så förutom den minskade åtstramningen vid hårfästet har den varit hennes vardagsfrisyr i femtiotvå år.

Inte för att hon någonsin brydde sig om flikarna, men frisören tyckte att de skulle få växa igen när det blev dags att färga ålderstecknen, och det hade han nog rätt i.

Pallen knarrar när hon byter ben. Något faller utanför fönstret. Vänster fot far upp så högt höften orkar, blågråa ögon ser på det långsmala ansiktet i spegeln, nål efter nål tas från läpparna och till slut är hon klar.

Ute i hallen tar hon på sig jackan och fiskar upp mp3-spelaren ur fickan, sätter på musiken från Bröderna Lejonhjärta, drar på sig en röd ryggsäck med alla sina värdesaker i, låser ytterdörren bakom sig, går varligt nerför trapphusets brokiga steg och knuffar till sist upp den numera olåsbara porten.

Blåsten viner runt hörsnäckorna i den kyliga aprilmorgonen, sliter i håret på pojken som landat på trottoaren, och medan bloddroppar fortsätter smyga sig ut från under huvudet så har den röda pölen framför honom redan torkat.

”Men...” hör hon ovanför sig, och ser hans mamma luta sig ut genom ett fönster på femte våningen.

”Han är död!” ropar hon tillbaka.

Mamman nickar. Hillevi kliver över den lealösa kroppen och skyndar sig snart längs de sju kvarteren mellan lägenheten och mottagningen. Anteckningsblocket finns med i ryggan men klockan är mycket, så det får vänta tills hon är framme. Minnet är bra men kort, ekar Folmers muntra bas i huvudet.

Likt en kommunalförsörjd skulptörs oinspirerade tolkning av Vättern har övergångsställena blivit till gråvita vågor. Trottoarernas innerkanter ligger uppbända mot kvartersfasaderna. De senare har också gett med sig, liksom släppt på spänningarna, men inga fönster har gått i kras och kommer kanske aldrig göra det heller. Allt är bara trångt, trängt, och ovanför de buckliga taken ligger vårens blekblåa himmel som en kuliss.

Bilisterna blir allt färre, att gå tar ändå mindre tid nu än förut, stadens yngsta fornlämningar består av cykelställ som klämts ihop tills hjulen fastnat och Hillevi påminns om gamla julkalendrar – små och mysiga inuti handpysslade skapelser. Så borde hon inte tänka, men även en närvarande människa kan önska att världen vore mindre ibland.

För ett par år sedan rev man flera bostadshus mitt i stan för att ge plats åt Viloparken, som fått sitt namn efter den samtidigt uppförda byggnaden på dess långsida, och året runt påtar trädgårdsmästare i jorden eller bär på plantlådor genom havet av blommor som just nu består av påskliljor. En asfalterad gångbana slingrar sig fram från det ena hörnet till det andra. På vägen passerar den ett flertal konstverk, många röda bänkar, en kulle med ett gult lusthus på och tre lekplatser och om Hillevi misslyckas med sitt uppdrag så kommer det mesta av allt detta nås av solen först vid middag framöver, men Vilan är ännu långt ifrån färdig, så så här dags på morgonen ligger mindre än en tredjedel av parken i skugga.

Förra gången tog hon en stig längs parkens utkant, men just nu går det inte: minst hundra människor blockerar den, har trampat ner liljorna runtomkring, och står nu tysta med blickarna dolda innanför öppna ögon. Det får bli trottoaren längsmed Vilan istället.

Som en hypnotisk skärmsläckare växer den röda fasaden till kluster av rektanglar som passerar och ersätts, och deras gravskrifter, karvade för hand av nära och kära, är som likformiga dekorationer i ögonvrån. Den enorma ställning som urnorna ligger i, och som håller Vilan uppe, är ännu ofylld högre upp. Ur ett öppet fönster, i det mycket mindre kvartershuset på kortsidan, hörs pianoelever öva på Vilovisan.

”Hillevi!”

Hon vaknar ur hypnosen och ser Åsa från dansstudion komma emot henne. Väninnan svarade på annonsen från mottagningen, hon också, och som en av få kvarvarande icke-statyer klarade hon sig igenom flera sållningar, men med barn och barnbarn i bilden ansågs hon ha för mycket att förlora. Hon fick aldrig veta varför hon nekades, ej heller vad uppdraget skulle bestå av, och Hillevi har getts munkavel.

”Nämen hej! Du, jag har jättebråttom”, ropar hon ursäktande, och en ung man som lutat sig mot urnorna börjar röra på sig, ”men vi hörs!”

De vinkar till varandra, och sedan är Åsa borta.

Klockan är fem minuter i tio, vårsolen bländar med sitt kalla ljus och Hillevi, som aldrig har kommit sig för att köpa solglasögon, skuggar med ena handen medan hon navigerar havet av tomma själafönster. Den unga mannen har redan halkat efter, och bortom Vilan är det folktomt de sista metrarna så när som på en kvinna med barnvagn.

Hillevi småspringer över det vågiga övergångsstället, saktar ner så att kvinnan med barnvagnen ska få gå in först utan att känna sig jagad, men ökar takten igen när hon inte rör på sig och känner därefter irritationen gnaga när kvinnan, som fjärraktiverad av hennes uppenbarelse, plötsligt ska hasa in jämte Hillevi.

Mottagningen är inte gömd, men dess skyltning i entrén är så anspråkslös att till och med patienter på väg till tandläkaren ovanför inte lägger märke till den. Hillevi skyndar förbi receptionen, svänger in i den lika anspråkslösa korridoren här på markplan, trycker pekfingret mot skannern som satts upp bredvid dörren längst in, är äntligen inne, och sjunker ner i en stol.

Det väser när ryggan dras ner över jackans rödprickiga tyg. Ett dovt klick senare har topplocket knäppts upp och anteckningsblocket tagits fram, och ett skaller väcker minnen från mellanstadiet när hon gräver efter blyerts i det mörkgröna pennfodralet. Så bläddrar hon fram till senaste sidan, till hälften fylld av anteckningar, och skriver in morgonens dödsfall:

2 april, 09:44
Pojke, 13, hoppat från balkong, bor hos mamma, ingen pappa, inga syskon, symptom sedan 26 oktober, nätverk

Pennans röda suddgummi trummas mot läpparna och benen hamnar i kors medan hon funderar på vad hon ska skriva. Har ingen aning om vad grannpojken hade för nätverk. Kanske spelar det ingen roll – hon har tillräckligt att gå på ändå. En dörr öppnas längre in i lokalen, och med flinka händer packar hon ner allt igen när Folmer vinkar in henne.

Hans gråa hår är tjockt och står idag åt alla håll. Läsglasögonen sitter uppe på pannan och de blåa ögonen ser trötta ut. Ändå är han lika munter som alltid, och ler förnöjt när han stänger dörren efter dem.

Gröna lysrör ramar in porten. I övrigt är det mörkt.

”Hur känns det? Har du kunnat sova?”

Hon nickar. Vill börja innan det blir för nervöst.

”Det borde gå bra”, säger Folmer och verkar känna likadant.

De ser på varandra, två blickar i mörkret. Hon har händerna i jackfickorna och ler med nedböjda gipor.

Först trodde folk att världen krympte på grund av underjordisk aktivitet, men under marken var allt som vanligt. Sedan trodde de att atmosfären var utsatt för tryck utifrån, men bortom Jordens skira slöja var det tomt. På den platta himlen förändrades stjärnor och himlakroppar långsamt och på sätt ingen kunde sätta fingret på, men inget har krockat eller fallit in i något annat. Otaliga miljarder och den sammantagna hjärnkapaciteten av många genier har lagts ner på att hitta hotet eller åtminstone dess kännetecken långt ute i universum, men förutom att allt är lite hopknycklat så är det som vanligt.

Folmer är dock den sortens geni som inte hyser betänkligheter kring att smussla över forskningsanslag på mindre genomtänkta sidoprojekt, och nu, efter flera års ensamt arbete, har han nått ett genombrott.

Hillevi glor på porten och undrar om hennes egen hjärna kommer klara av det okända på andra sidan. Om den kommer förmå vägleda henne tillbaka från det som är för annorlunda, eller om den kommer haverera. Hon har i alla fall en port, en övergång. Hur de andra överhuvudtaget kom i kontakt med hotet är ett mysterium. Folmer vet inte ens om det finns därute eller om det är därute. Men han tror att det gömmer sig hos en människa. En som spridit det omänskliga tillståndet till andra utan att själv ha några symptom. En som lever i symbios med hotet. Ett värddjur.

”Jaha, det är ingen idé att ödsla mer tid. Är du redo?”

Det vattnas oroligt under tungan. Hon nickar igen.

Han lägger armarna i kors och svänger återhållsamt från sida till sida i väntan på att hon ska börja.

Händerna tas bara halvvägs upp ur jackfickorna innan de körs ner igen. Måste ha något att ta i.

Det där gröna ljuset hjälper verkligen inte. Hon känner sig som ett barn i en åttioårings kropp – den sortens avstötande är det. En spygrön varning för att man inte kommer klara av det som finns på andra sidan och att man inte kommer förstå varför.

Men Hillevi är femtioåtta och i god form, och hon ansökte till mottagningen just för att få göra något uppoffrande innan det är försent. Så hon lyfter på hakan och sväljer nervositeten, och på väg genom porten kollar hon över axeln tills Folmer är borta.

Det är så tyst här.