Citat:
Det finns förvisso en slags "potentiell nytta" som väl ligger vilande hos alla arterna.
Och det är att ligga och lurpassa för att kunna ta nästa chans i utvecklingskedjan som kan föra ens art ytterligare ett stegg uppåt, mot det ultimata målet att bli Planetens härskare, så att säga.
Kanske just Nilkrokodilen har haft det rätt så surt rätt så länge nu vid detta laget, där de bara kunnat ligga där i det sura vattenhålet och dra ner oförsiktiga förbipasserare, istället för att få chansen.
För krokodilen så måste det ju verka som om alla andra arterna har fått chansen till vidareutveckling.
Men inte Nilkrokodilen inte.
Den har ju inte rört sig ur fläcken sedan Dinosaurierna sprang omkring här.
Kanske, tänker och hoppas den, ska den där efterlängtade chansen äntligen yppa sig, hade bara de där dumma människorna först kunnat försvinna bara.
Den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge, så är det ju.
Går det att tänka sig det, ett sådant scenario ... ?
Dar Nilkrokodilen plötsligt bara vaknar upp en eftermiddag till insikten att den där Jättesmällen de hörde i förmiddags, det var en sådan där jättestor stenbumling som kom från rymden ... precis som sist, minns Nilkrokodilen (med växande och insiktsfull skadeglädje) ... då när alla de dumma dinosaurierna försvann också.
Men nu, denna gången, tänker Nilkrokodilen.
Nu ska vi inte låta oss bli omsprungna.
Nu är det Nilkrokodilens tur.
Och, plötsligt har Nilkrokodilens hjärna växt, med åtminstone 5 centimeter åt alla håll och kanter, och det fortsätter växa känner den i sin huvudvärk.
En Nilkrokodil med en hög panna ... ja, det hade varit en syn för gudarna ska ni veta.
Sen vågar den, och tar klivet ut ur vattenhålet. Reser sig på bakbena, och stödjer sig på den långa stabila svansen.
Jadå, det går att stå upprätt, tänker Nilkrokodilen förnöjt, och slickar sig om alla sina huggtänder.
- "Aldrig mera ska jag ligga där på alla fyra och suga på ett halvruttet och vattensjukt kadaver i vattenhålet längre" ... "och Nilkrokodilen förstår att det är läge att börja stretcha bakbenen, ty nu lär det bli springa av.
---
Men visst, visst hade det gått att föreställa sig en Krokodil som Planethärskande art, precis som Människan blivit till.
Det hade sett för himla dumt ut bara. Som ett slags skräckinjagande skämt eller nåt sånt.
En upprättstående Nilkrokodil, med cigarr i käften.
Små, korta armar som viftar frenetiskt upp och ner när den tappar balansen och står på nosen.
Men, lika små, korta och stabila bakben som ger låg tyngpunkt och hindrar den att falla över bord för ofta (och en svans dessutom som motvikt).
Den hade lätt klarat matfrågan, och hade haft en given förkärlek för frigående Flodhäst.
Bondgårdarna hade alltså legat som ett pärlband längst med floderna, med varje boskapsbesättning i var sin avskärmade del av floden. Inte ängen eller så alltså, utan "flodgårdar."
Istället för tandborstar går den moderna City-krokodilen till "Tand-Spa" där de blir behandlade av en "tandputsarfågel," som ilar käckt in och ut mellan huggtänderna, plockar alla matrester och broskbitar den kan hitta som fastnat.
Och, jag vet inte ... men, hade det ansetts vara ... "osedligt" att gå med svansen bar?
Eller hade det varit något som den kände att den måste paketera i något fodral kanske?
---
Och, för att bara fråga ...
- Hur hade vi människor reagerat om det, tex, kommit ett stort utomjordiskt rymdskepp, och landat inför världspressens förväntande filmkameror i direktsändning ...
Och det hade "gungat ut" ett gäng, välklädda "Nilkrokodiler" (med svansarna väl inpackade i färggranna fodral) ...
Men, där hela den skräckinjagande raden huggtänder blixtrat i takt med varje kamerablixt.
Hur hade vi reagerat då ...
Hade vi blivit så glada?
Eller hade vi omedelbart börjat leta efter var de hade gömt sina medhavda bestick någonstans?
Och det är att ligga och lurpassa för att kunna ta nästa chans i utvecklingskedjan som kan föra ens art ytterligare ett stegg uppåt, mot det ultimata målet att bli Planetens härskare, så att säga.
Kanske just Nilkrokodilen har haft det rätt så surt rätt så länge nu vid detta laget, där de bara kunnat ligga där i det sura vattenhålet och dra ner oförsiktiga förbipasserare, istället för att få chansen.
För krokodilen så måste det ju verka som om alla andra arterna har fått chansen till vidareutveckling.
Men inte Nilkrokodilen inte.
Den har ju inte rört sig ur fläcken sedan Dinosaurierna sprang omkring här.
Kanske, tänker och hoppas den, ska den där efterlängtade chansen äntligen yppa sig, hade bara de där dumma människorna först kunnat försvinna bara.
Den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge, så är det ju.
Går det att tänka sig det, ett sådant scenario ... ?
Dar Nilkrokodilen plötsligt bara vaknar upp en eftermiddag till insikten att den där Jättesmällen de hörde i förmiddags, det var en sådan där jättestor stenbumling som kom från rymden ... precis som sist, minns Nilkrokodilen (med växande och insiktsfull skadeglädje) ... då när alla de dumma dinosaurierna försvann också.
Men nu, denna gången, tänker Nilkrokodilen.
Nu ska vi inte låta oss bli omsprungna.
Nu är det Nilkrokodilens tur.
Och, plötsligt har Nilkrokodilens hjärna växt, med åtminstone 5 centimeter åt alla håll och kanter, och det fortsätter växa känner den i sin huvudvärk.
En Nilkrokodil med en hög panna ... ja, det hade varit en syn för gudarna ska ni veta.
Sen vågar den, och tar klivet ut ur vattenhålet. Reser sig på bakbena, och stödjer sig på den långa stabila svansen.
Jadå, det går att stå upprätt, tänker Nilkrokodilen förnöjt, och slickar sig om alla sina huggtänder.
- "Aldrig mera ska jag ligga där på alla fyra och suga på ett halvruttet och vattensjukt kadaver i vattenhålet längre" ... "och Nilkrokodilen förstår att det är läge att börja stretcha bakbenen, ty nu lär det bli springa av.
---
Men visst, visst hade det gått att föreställa sig en Krokodil som Planethärskande art, precis som Människan blivit till.
Det hade sett för himla dumt ut bara. Som ett slags skräckinjagande skämt eller nåt sånt.
En upprättstående Nilkrokodil, med cigarr i käften.
Små, korta armar som viftar frenetiskt upp och ner när den tappar balansen och står på nosen.
Men, lika små, korta och stabila bakben som ger låg tyngpunkt och hindrar den att falla över bord för ofta (och en svans dessutom som motvikt).
Den hade lätt klarat matfrågan, och hade haft en given förkärlek för frigående Flodhäst.
Bondgårdarna hade alltså legat som ett pärlband längst med floderna, med varje boskapsbesättning i var sin avskärmade del av floden. Inte ängen eller så alltså, utan "flodgårdar."
Istället för tandborstar går den moderna City-krokodilen till "Tand-Spa" där de blir behandlade av en "tandputsarfågel," som ilar käckt in och ut mellan huggtänderna, plockar alla matrester och broskbitar den kan hitta som fastnat.
Och, jag vet inte ... men, hade det ansetts vara ... "osedligt" att gå med svansen bar?
Eller hade det varit något som den kände att den måste paketera i något fodral kanske?
---
Och, för att bara fråga ...
- Hur hade vi människor reagerat om det, tex, kommit ett stort utomjordiskt rymdskepp, och landat inför världspressens förväntande filmkameror i direktsändning ...
Och det hade "gungat ut" ett gäng, välklädda "Nilkrokodiler" (med svansarna väl inpackade i färggranna fodral) ...
Men, där hela den skräckinjagande raden huggtänder blixtrat i takt med varje kamerablixt.
Hur hade vi reagerat då ...
Hade vi blivit så glada?
Eller hade vi omedelbart börjat leta efter var de hade gömt sina medhavda bestick någonstans?
Inte för att verka alltför sarkastisk, men du borde kanske ta kontakt med Hollywood, och pitcha din filmidé? För, den har väl aldrig gjorts på vita duken förut?
__________________
Senast redigerad av Iwasbanned2 2024-10-03 kl. 02:13.
Senast redigerad av Iwasbanned2 2024-10-03 kl. 02:13.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
