Döden i tecknade serier

Nedan finns en länk till Don Rosas bild från Joakim von Ankas grav där det åldrade paret Kalle och Kajsa samt de tre vuxna knattarna står och ser ut att sörja snåljåpen. Vem fick arvet?

https://scrooge-mcduck.fandom.com/wi...y_Don_Rosa.png

Jag tror att mina första möten med mer grafiskt våld och död var i serierummet på stadsbiblioteket i mitten av 70-talet. Framförallt Prins Valiant kunde ha en ganska kuslig stämning när jag var 12-13 år, där dog ju folk som flugor ibland. Minns särskilt när kvinnorna på ett slott begick självmord genom att låta sig brännas inne hellre än att falla i hunnernas händer - den scenen gjorde intryck på mig. Och stort drama och när hans älskade drunknade. I Prins Valiant fanns ju samtidigt en del humor även kring döden också som kunde skildras ganska raljant vilket jag minns att jag uppskattade - skulle gärna läsa om dem idag.

Läste även Modesty Blase då och där fanns ju mycket explicit våld och förfärliga skurkar. Minns särskilt ett album om någon modern liga som antog någon sorts vikingatida ideal och slogs med yxor. Sedan fanns ju tidningen Seriemagasinet som mina föräldrar köpte till mig ibland; där tillät man sig att ta livet av en massa folk - i synnerhet tyskar, afrikaner, kineser och ryssar. Så nej, mina föräldrar hade inte dragits med i 68-rörelsen.

Av de vanliga tidningarna var Tarzan rätt extrem på 80-talet. Folk sprängdes på båtar, drunknade i kvicksand, blev översprungna av zebraflockar mm. Har tyvärr inte info nog att hitta numren på nätet.

Satte vissa spår i mig. Vad hade man för föräldrar egentligen som lät en läsa sådant Våldsfilmer var uteslutet men våldstidningar gick visst bra.

Till skillnad från Groo m fl alltså som var så överdrivna att det blev mest pajigt.

Påminner lite om Fantomen. Folk föll huvudstupa ner för klippor, blev skjutna, nerstuckna i dueller, bitna av giftdjur, uppätna av vilda djur med mera. Och inte ovanligtvis så refereras sedan till det gamla djungelordspråket: Den som ser Fantomens ansikte dör en fasansfull död

Kommer nu ihåg att tidningen Seriemagasinet på 1970-talet fick kritik sedan man börjat publicera lite mer hårdkokta serier från brittiska IPC, bl.a. Dredger som frejdigt avrättade skurkar utan föregående rättegång och dom. Det här var ju en tid då filmindustrin experimenterade med en del ultravåld som även färgade av sig på serierna samtidigt som Statens Kulturråd och andra levererade rapportböcker mot kulturkommersialismen och våldet i ungdomskulturen – för seriernas vidkommande den vänsterorienterade journalisten Inger Jalakas med boken Smockor och smek: hotande läsning. Det blev en perfekt storm och även fandomtidningen Serie-Guide angrep starkt de nya mord-och-våldsinslagen i Seriemagasinet. Redaktionen fick kalla fötter och började redigera serierna med kreativa översättningar där man kunde se Dredger spränga eller bränna ned något gangstertillhåll, samtidigt som han i en påhängd pratbubbla fick meddela att han dessförinnan bundit bovarna och lämnat dem vid liv bakom huset. Man får väl påminna om att serietidningsredaktionerna vid denna tid var betydligt mer vidlyftiga när det gällde att redigera sitt material (samtidigt som upphovsrättsinnehavarna inte brydde sig lika mycket), och hade egna heltidsanställda ateljétecknare som ritade om och ritade till i det inköpta materialet för att det skulle passa de svenska utgåvorna, med avseende både på form och innehåll.

Fan, jag borde skriva lite flitigare i den här tråden ...


Här är en diskussion om död, döende och döda i Hergés serier, både i Tintins äventyr och hos Johan, Lotta och Jocko.

https://www.tintinologist.org/forums...um=8&topic=494

Jag säger bara: Döden steker en flamingo (seriealbum av David Nessle) och på baksidan kan man se fler utgåvor med Döden.

Mycket intressant observation.

Jag minns att jag funderade över samma sak redan som barn.

I Bamse till exempel så försökte ju skurkarna ganska ofta döda Bamse. Jag vill minnas att redan i den första Bamse-serien, den som ofta gick i repris för att presentera figurerna för nya läsare, så planerade Vargen att vräka ner en enorm sten över Bamse som rimligen borde ha dödat honom om det hade lyckats.

Just därför var det lite konstigt att Bamse gång på gång var snäll mot Vargen och de andra bovarna och föreslog att de skulle få vara med och umgås med de andra djuren. Det kanske hade varit rimligt av en snäll person att behandla en mobbare i skolan på det sättet för att se om han blir snäll. Men personer som gång på gång försöker begå mord? Det tycktes inte rimligt.

Även i Kalle Anka förekom regelrätta mordförsök ibland. Jag minns särskilt hur brutal Guld-Ivar Flinthjärta var i "So far and no Safari" där han först skjuter ner flygplanet med Kalle, Joakim och Knattarna i. Vilket i verkligheten hade dödat dem. När han senare ser dem levande på marken så beskjuter han dem upprepade gånger från sitt stridsflygplan och slutar inte innan han ser deras kläder i trasor på marken nedanför.

Jag vill minnas att det fanns flera liknande historier av Carl Barks där skurkarna var väldigt mordiska. Särskilt ett tillfälle där en skurk tror sig ha dränkt ankorna och sedan beslutar sig för att även döda sin kumpan för att göra sig av med vittnen. Om jag minns rätt så var det den som handlade om att Joakim måste transportera pepparrot över Atlanten och att om han misslyckades måste han ge allt han ägde till en skurk som såg ut som någon sorts varg.

En annan Kalle Anka-serie som skiljde sig från mängden när det gäller beskrivning av döden var "Den gamla borgens hemlighet" där Joakim besöker borgen i Skottland som hans släkt kommer ifrån och där det fanns skelett av hans förfäder inmurade i väggen och inne i rustningar och de även gick omkring på en gammal kyrkogård med gravstenar mm.

Så döden existerade absolut i Ank-världen, men man fick aldrig se någon dö. Inte förrän Don Rosa långt senare gjorde en serie där man fick se handen på en anka i Joakims släkt när hon just avlidit. men den var ett extremt undantag och framställdes väl också så.

En relaterad fråga är väl synen på religion. Kyrkor och kyrkogårdar förekom i enstaka serier men i stort var även detta ämne tabu.

Bamses mer barnvänliga värld var ungefär samma. Det framkom att det gick att dö, det talades enstaka gånger om avlidna släktingar. Men man fick aldrig se någon dö om det inte räknas att man fick se elden som det framgick att Vargens föräldrar dog i.

Rune Andreasson sade en gång i en intervju att han hade haft planer på att låta en återkommande karaktär dö just för att göra en serie om döden, men att han inte haft hjärta att ta livet av någon av dem. Jag har alltid utgått att det handlade om Bamses mormor Anna Cilla som ju i motsats till farmodern på Höga Berget åldrades och blev allt skröpligare under seriens gång, hon slutade arbeta, hon flyttade till ålderdomshem, osv.

Lucky Luke är något annat. I de tidiga Lucky Luke serierna vill jag minnas att skurkarna ganska ofta dog och att även när man inte fick se dem dö så antyddes det ändå att sheriffen planerade att ge dem dödsstraff efter att Lucky Luke lämnat över dem till honom. (Han stod skrattande och viftade med en snara när bovarna fördes till honom, osv.)

Just bröderna Dalton dog allihopa i den första serien de var med i. Den var baserade på de riktiga bröderna Daltons liv och det slutade med att de dödades i Coffeyville, av Lucky Luke tillsammans med en grupp frivilliga som gått ihop för att försvara staden. Jag vill minnas att Lucky Luke dränkte den minste av dem i en vattentunna. De övriga blev nog skjutna.

I den serien hade de samma namn som de riktiga bröderna Dalton: Bob, Frank, Grat och Emmet. När Morris senare kom på att han ville göra fler serier om bröderna Dalton så hittade han på att de haft fyra identiska kusiner; Joe, Jack, William och Averell. På så sätt kunde han göra uppföljare trots att han låtit dem dö. Med tiden blev Lucky Luke dock allt barnvänligare och han slutade både att döda skurkar och att röka. Har även för mig att han gick över från whiskey till läsk.

Och i serier som Fantomen och Tarzan förväntade man ju sig se skurkar dö ganska ofta, dessa tillhörde en helt annan genre.

Jag har för mig att du minns fel och att originaluppsättningen Daltons och Phil Defer är de enda man får se dö i LL.
Att sheriffen sitter och flinar med en hängsnara i handen är väl trots allt inte riktigt samma sak... (Därtill kan vi ju lägga de i LL stående skämten med dödgrävaren.)

Vattentunna rätt! https://readcomiconline.li/Comic/A-L...47?id=74103#36
Resten strök däremot med pga ett nedfallande tak. https://readcomiconline.li/Comic/A-L...47?id=74103#35 Inte helt historiskt korrekt tydligen... T ex överlevde i verkligheten Emmett Dalton fast han träffats av 23 skott!

Ja idag lärde jag mig något nytt, och det är att den version av serien som jag läste som barn, där Lucky Luke dränkte Bob Dalton i en tunna vilket jag då tyckte var rätt brutalt, var den censurerade versionen. I originalet sköt han honom tydligen mycket riktigt i huvudet.

https://www.movie-censorship.com/report.php?ID=2818


Jo, så kan det vara. Det var ett antal år sedan jag läste Lucky Luke albumen. Jag hade för mig att han i de tidiga äventyren, de som var tecknade i en annorlunda och enklare stil jämfört med de senare, brukade skjuta sina motståndare.

En snabb googling visar att han utöver Daltons och Phil Defer även skjuter ihjäl en motståndare kallad "Mad Jim", men det verkar vara samtliga personer han dödat. Så det var kanske inte direkt ofta, men ändå 6 personer vid 3 tillfällen.

Finns ju många svenska tecknare som berättar om döden, typ Max Andersson. Kanske inte främst riktat till barn men ändå. Annars har vi ju klassikern Pyton där det var lemlästande och död till höger och vänster om än med humor som förkläde. Tror inte det skulle hålla idag.

Jaha, Mad Jim, ja. Var tvungen att googla för att friska upp minnet! https://readcomiconline.li/Comic/A-L...48?id=74105#48
Storyn är att han är LL´s dubbelgångare. Väldigt tidig LL och ickevålds-principen kanske inte var huggen i sten än. Dessutom ser man bara skott avlossas och ska fylla i resten själv av att LL går ensam ut från saloonen. Inte som den mer visuellt påträngande scenen med Bob Dalton...
Apropå original-Daltons så kan man väl diskutera om LL per definition själv expedierar resten av gänget. Halva staden deltar ju i "shootouten" med rånarna och de blir inte bokstavligt talat ihjälskjutna utan dör av att taket faller ner på dem... Men ja, jo,de dör ju onekligen.

Vahettere..., jag har när jag tänker efter faktiskt för mig att LL skjuter en saloonägare rakt i magen i en ensides (?) "specialare" där han "firar" att han byter förlag från Dupuis till Dargaud. Dupuis var alltså lite striktare i granskning och ev censurering av serien och Morris och Goscinny fick lite friare tyglar på Dargaud.
Så de gjorde som sagt en specialare där han söp och raggade brudar! Vill minnas att det bara var en sida och publicerades på svenska i "Jag Lucky Luke" eller någon liknande specialutgåva.
Kanske inte ska betraktas som en regelrätt del av LL-historierna..., men ändå.