Vanstyretstids poetiska dikter, bortom graven vi vandra till ödet ej ser oss mer...

Vakna vakna du min klubbade säl
Vakna vakna så du inte fryser fast!
Ser morgon ljuset stiga
Isen är blank som dina ögon och allt är stilla, fast i den stilla friska vinden
De är tysta de är döda de som tycker och måste ha något att säga
Så som klämda maskar i en grop vrider de sig runt varandra i en smärtsam dans, vilket döende sjukt skepp
Ett land så fint så fullt av möjligheter och nu övertaget av vildar utan språk utan tanke utan kärlek, dessa rövare vi måste få betydligt dövare, sikta tryck av och forsla bort dessa djävlar från min faders grav

Vakna vakna du min klubbade säl
Vakna vakna så du inte fryser fast!