Citat:
Ursprungligen postat av
ClitEastwood
Well, hon har ju inte fel. Var med om det själv (jag är Svensk) ett par gånger som barn att man fick vänta i rummet eller så blev man rent utav hemskickad (vilket är det bättre utav de två). Värst var en gång när jag sov över hos en kompis någon gång i 9-11 års åldern och vi hade filmkväll.
Föräldrarna beställde en kebabtallrik till sin son, jag fick ingenting. Allt det här var sent 80/tidigt 90-tal.
Jag är inte uppvuxen så och absolut inte ett beteende som jag fört vidare, tvärtom. Tråkigt om det här har levt vidare, rent utav skämmigt.
Edit: Nu har jag varken kollat upp henne, klickat länkar eller någonting annat. Besvarar bara hennes påståenden om biten med maten och Svenskar och ingenting annat.
Håller helt med dig. En lögn är det ju inte. Jag har upplevt samma sak som liten, men inte på ett negativt sätt. Jag tyckte det var nice att vara ensam i bästa kompisens rum en stund. Kan bara minnas att det hände en gång, men minnena från den dagen är färgglada och levande. Jag satt i hennes säng och reflekterade över livet, på svenskt vis 🙂 "tänk om jag hade varit hon. Tänk om detta hade varit mina saker."
Jag har alltid varit stolt svensk. En av svenskens absolut bästa egenskaper är att vi låter varandra f*cking VARA IFRED. Osocialt? Javisst. Men jag hade känt mig fruktansvärt obekväm om en främling hade bjudit upp mig till salsa eller flamenco på bussen, bara för att fira det faktum att vi satt bredvid varandra...
Kulturer är olika. Svensken är lite sparsam och återhållsam; fina egenskaper om du frågar mig.
Jag gillar också araber. Specifikt muslimer. Älskar den muslimska kulturen! Har blivit inbjuden i främlingars hem, under ganska speciella omständigheter, då jag inkräktade på deras territorium kan man säga. Jag hade verkligen ingenting att göra där. Jag var annorlunda, såg konstig ut (typ punkare). Och jag blev mottagen med öppna armar. Blev bjuden på mat. Blev bjuden på kaffe. Möttes med ett leende varje dag; genuin och överväldigande kärlek som jag inte visste att jag förtjänade. Inte EN person frågade vad jag gjorde där, trots att de hade all anledning att undra... jag blev bara inbjuden i gemenskapen - nästan hyllad för att jag ville vara där, trots att jag var så vit och svensk. Att fira ramadan med helt vanliga muslimer (dvs inte jihadister eller terrorister) är bland det skönaste du kan uppleva. Ett större hjärta finns inte än en helt vanlig muslim i flipflops som bjuder dig på riktigt god mat i all enkelhet, och som öppnar sitt hem för dig utan att ställa frågor. Punkt.
Vi svenskar saknar den gästfriheten, sammanhållningen och gemenskapen. Vi slänger in våra äldre på boende där de blir nerdrogade och ensamma; vi svälter ihjäl dem. Vi hälsar inte ens på dem. Varför? För vi bryr oss inte. Vi saknar något grundläggande; någon slags värme och kärlek. Vi är kalla, men inte onda rakt igenom.
Vi vet också att när vi blir gamla så kommer vi få sitta där ensamma och äta lugnande tabletter istället för mat. Vi kommer långsamt att svälta ihjäl, och ingen kommer att bry sig. Sådan är svensken; ensam, avskuren och olycklig ända in i själen. Det är kallt här i norden, men alla människor behöver värme. Jag är tacksam över att vi har många olika kulturer här, av just den anledningen.
Welcome to Sweden ❤