”Stötar” i kroppen.

Nej visst, folk brukar väl säga "hellre lite nedsatt förmåga än deprimerad" men om man vänder på det så är det i långa loppet förödande för både relationer och ens egen inre balans att låta sig vara halvkastrerad (eller mer) i åratal.
Man kanske hanterar det olika bra dock. Själv var jag en av dom som tyckte det var värt lite sexuella besvär, men många år i efterhand kan jag se hur det raserade mina relationer. Och den inre frustrationen gjorde att jag la mig till med diverse andra destruktiva vanor, i ett desperat försök att hitta lite gnista i tillvaron.

Skadar inte att testa? Jag vill inte skrämma upp dig, men sök lite på PSSD (Post-SSRI-Sexual-Dysfunction) så kan du bekanta dig med begreppet åtminstone. Kort sagt så finns det dom som rapporterar att problemen kvarstår efter avslutad behandling.

Förresten, apropå den tidigare användaren som nämnde minnesförlust så slår det mig nu att hela den perioden av mitt liv är väldigt dimmig. Det var nästan tio år totalt, men det är nu rätt många år sedan.

Uppdate, som vanligt för den som bryr sig!

Paroxetin funkar bra hittills, stötarna har slutat helt. Även när jag är uppe i varv eller stressad!
Det som hänger kvar är väl den sexuella biten. Men jag bryr mig inte, antigen får sambon ta mig som jag är, med medicin. Eller så får hon dra.

Möjligtvis att Mina känslor är dom samma, typ att man inte bryr sig ett skit. Men deprimerad är jag fortfarande..