Citat:
Ursprungligen postat av
Nossenos
Fram tom. sjuttiotalet var antalet internationella mästerskap betydligt färre än i dag, vilket gjorde att finnkampen kunde vara årets viktigaste friidrottshändelse. Kampen mellan länderna var därför allvarligare då. Minns när Päivärinta först släppte iväg sina sämre landsmän så att de fick tillräckligt försprång, sen sprang ifrån övriga svenskar (eller om det bara var en, Nåjde eller Bengtsson) och hånfullt lyfte på kepsen när han enkelt sprang ifrån. Minns också hur Helsingforspubliken kraftfullt kunde bua så fort en svensk skulle hoppa i höjd eller stav. Som beskrivs i Aftonbladet ställde man på trettiotalet för övrigt in kampen några år och så sent som 1992 diskades samtliga deltagare på herrarnas 1500. Så visst är det mycket lugnare nu, kanske för att kampen inte länge är lika viktig med alla internationella mästerskap.
Mina första minnen av Finnkampen är från 80-talet. Då hade det ännu inte gått inflation i mästerskap, och som bekant arrangerades VM för första gången 1983, och fram till 1991 bara var fjärde år. Därutöver var det OS och EM var fjärde år. 1981, 1985 och 1989 var det inget stort internationellt mästerskap, och eftersom det dessutom var få svenskar och finnar som platsade på de stora galorna (varav bara ett fåtal tv-sändes i Sverige) så var Finnkampen en stor händelse för både aktiva och publik. Själv älskade jag tävlingen på ett sätt som jag aldrig kommer att göra igen. Fullt naturligt måhända, men ändå lite vemodigt.