Hörde på "Flashback forever" podcast att det finns möjlighet att posta lyrik på Flashback. De talade om något om vikingar, men jag minns inte vad den tråden hette. Jag såg sedan på Flashback att man här kan starta en egen tråd, med syftet att skriva lyrik, så jag vill ge mitt eget bidrag.
Nedan följer vad jag skrev idag, efter morgonkaffet:
LINDISFARNE
Skummet yr om drakskeppens stävar,
Lindisfarnes regntyngda kust närmar oss i diset,
lammen inför havets vargar bävar,
munkafäste är det angivna priset.
Stranden våt, mullrande åska slår,
Tors hammare ger blixtars sken,
i högan sky han jättar klår,
sedan vi trampar jord och sten.
I regnblöt sand skeppen vi drager,
vakter sätts ut - skyddar vårt återtåg.
Tronande fäste vid kusten, hava skatter på lager,
kristen borg är vek, alls icke fager.
Ragnar ropar order, vi svärden drar,
mot Lindisfarne vi drar åstad.
En lång orm av krigare vi sammandrar,
lätt i handen väger svärdets blad.
Klockor klämta i mörkrets regn,
spanare måste sett vårt antåg.
Yrvakna från filt och säng.
till deras silverskatter vi har våran håg.
Munkarnas grå portar vi lätt bräcker,
korpar matas med kristnas lik,
mitt svärd munkagosses ögonljus släcker,
blodet yr, någon rosslar; dödens famntag av vikings pik.
Blodet väter oss, även över ögon och hårlugg,
munkars kött matar Odens korpar trinda,
fruktans skrik mättas av våra vapens hugg,
somliga tas som trälar - vi dem samman binda.
Så vi söker i varje skugga och vrå,
efter silver och guld vi ämnar,
finner gömda kvinnor under halm och strå,
kistor för våra yxor rämnar.
De gömda bliver träldomens rov,
silver under altare och i gravkor,
vi skatterna tager, finner silverhov,
somliga med trälarna begår hor.
Täckta av blod och regnets väta,
ställer bundna trälar på rad,
några om skatterna börjar träta.
Invid envig det hålls vad.
Skallgrims huvud genom luften far,
Rollo ändar hans liv med Blodtunga; hans svärd.
Brand och rök slickar klostrets innanmäte bar,
framför lågornas rov, vi börjar vår återfärd.
Munkars gråt och klagan hirden förnöjer,
skratt och gamman blandas med deras jämmer,
vinden seglen vid stranden töjer,
till sång krigarnas strupar stämmer.
Trälar i kedjor vid reling och årbänk,
bedjande till Vite Krist,
lite vatten de får till skänk,
men från jämmer och gråt det bliver en kort frist.
Till Ägir, Njord och Tor vi blotar,
för återfärd, den äldste munken blir Gudarnas pris.
Trött på jämret, Arngrim munkar hotar,
vi stävar mot Kattegatt ut, genom regn och dis...
Nedan följer vad jag skrev idag, efter morgonkaffet:
LINDISFARNE
Skummet yr om drakskeppens stävar,
Lindisfarnes regntyngda kust närmar oss i diset,
lammen inför havets vargar bävar,
munkafäste är det angivna priset.
Stranden våt, mullrande åska slår,
Tors hammare ger blixtars sken,
i högan sky han jättar klår,
sedan vi trampar jord och sten.
I regnblöt sand skeppen vi drager,
vakter sätts ut - skyddar vårt återtåg.
Tronande fäste vid kusten, hava skatter på lager,
kristen borg är vek, alls icke fager.
Ragnar ropar order, vi svärden drar,
mot Lindisfarne vi drar åstad.
En lång orm av krigare vi sammandrar,
lätt i handen väger svärdets blad.
Klockor klämta i mörkrets regn,
spanare måste sett vårt antåg.
Yrvakna från filt och säng.
till deras silverskatter vi har våran håg.
Munkarnas grå portar vi lätt bräcker,
korpar matas med kristnas lik,
mitt svärd munkagosses ögonljus släcker,
blodet yr, någon rosslar; dödens famntag av vikings pik.
Blodet väter oss, även över ögon och hårlugg,
munkars kött matar Odens korpar trinda,
fruktans skrik mättas av våra vapens hugg,
somliga tas som trälar - vi dem samman binda.
Så vi söker i varje skugga och vrå,
efter silver och guld vi ämnar,
finner gömda kvinnor under halm och strå,
kistor för våra yxor rämnar.
De gömda bliver träldomens rov,
silver under altare och i gravkor,
vi skatterna tager, finner silverhov,
somliga med trälarna begår hor.
Täckta av blod och regnets väta,
ställer bundna trälar på rad,
några om skatterna börjar träta.
Invid envig det hålls vad.
Skallgrims huvud genom luften far,
Rollo ändar hans liv med Blodtunga; hans svärd.
Brand och rök slickar klostrets innanmäte bar,
framför lågornas rov, vi börjar vår återfärd.
Munkars gråt och klagan hirden förnöjer,
skratt och gamman blandas med deras jämmer,
vinden seglen vid stranden töjer,
till sång krigarnas strupar stämmer.
Trälar i kedjor vid reling och årbänk,
bedjande till Vite Krist,
lite vatten de får till skänk,
men från jämmer och gråt det bliver en kort frist.
Till Ägir, Njord och Tor vi blotar,
för återfärd, den äldste munken blir Gudarnas pris.
Trött på jämret, Arngrim munkar hotar,
vi stävar mot Kattegatt ut, genom regn och dis...
