Citat:
Jag såg denna serie som barn/tidig tonåring när den sändes första gången. Minns att det ibland var otroligt spännande och att man nästan fick ont i magen. Minns också att man tyckte serien var bra trots att man kanske inte riktigt fattade allt vad de vuxna rollfigurerna höll på med. Sara och Martin var karaktärerna jag identifierade mig med mest, även om de nog var några år äldre än jag och nästan kändes vuxna. 
Har sett om hela serien som vuxen på senare tid och måste säga att det inte bara var 80-talsnostalgi som gjorde att jag faktiskt gillade den nu också. Karaktärerna känns någorlunda äkta och man bryr sig om dem och berörs lite av deras öden. Klart att serien är lite overklig, precis som de flesta såpor. Under två, tre års tid så får Sara veta att den hon tror är hennes pappa (Rune) inte är det. Hon träffar sin riktiga pappa (Frank) och lär sig mycket snabbt att älska honom, mamma Karin dör och Frank tvingas ge sig av. Moster Harriet som hon är uppvuxen med och som bodde tillsammans med henne och Karin ger sig också iväg. Nu får hon istället bo tillsammans med Rune som snabbt inleder ett förhållande med mamma Karins värsta fiende Margareta. Allt detta helt utan kontakter med BUP.
Har sett om hela serien som vuxen på senare tid och måste säga att det inte bara var 80-talsnostalgi som gjorde att jag faktiskt gillade den nu också. Karaktärerna känns någorlunda äkta och man bryr sig om dem och berörs lite av deras öden. Klart att serien är lite overklig, precis som de flesta såpor. Under två, tre års tid så får Sara veta att den hon tror är hennes pappa (Rune) inte är det. Hon träffar sin riktiga pappa (Frank) och lär sig mycket snabbt att älska honom, mamma Karin dör och Frank tvingas ge sig av. Moster Harriet som hon är uppvuxen med och som bodde tillsammans med henne och Karin ger sig också iväg. Nu får hon istället bo tillsammans med Rune som snabbt inleder ett förhållande med mamma Karins värsta fiende Margareta. Allt detta helt utan kontakter med BUP.
80-talet var hårt helt klart
