George Lennox - journalist och östtysk agent

I boken Säpo inifrån av Bengt Nylander och Lars Korsell från 2022 ägnar Bo G Andersson ett kapitel åt frilansjournalisten George Lennox som kom till Sverige i mitten på sjuttiotalet och började arbeta som frilansjournalist åt bland annat herrtidningen Lektyr, men som också kom att arbeta som östtysk uppgiftslämnare och inflytelseagent. Jag uppmärksammade det här: (FB) Vilka deltog i operation Leo? (Kidnappningsförsöket av Anna-Greta Leijon)

I inlägget jag skrev och länkar till ovan kallar jag Lennox för engelsman men det var han inte. Han var skotte, född 1943 i en arbetarfamilj i Netherton, om jag förstår rätt en förstad till Glasgow.

Han tar värvning i brittiska armén på sextiotalet och stationeras i Aden i nuvarande Jemen i vad som då var ett brittiskt protektorat fram till 1967. Han tjänstgör som korpral vid Royal Army Ordnance Corps i Aden då oroligheter och uppror äger rum och brittiska armén svarar med hårda tag, vilket enligt en Amnestyrapport 1966 har inslag av tortyr och annan dålig behandling av motståndare. Lennox är vittne till detta och kommer 1966 att berätta om vad han sett, vilket inte uppskattas av armen och brittiska myndigheter. Lennox hämtas från sin tjänst i den brittiska Rhen-armén i Tyskland till London och skall ha spärrats in och misshandlats innan han sparkas ut ur armén.

Så småningom anklagas han för väpnat rån efter att vad det verkar ha engagerat sig politiskt, boken skyndar över denna tid, men oavsett blir han omskriven och ses av vänstern som en politisk fånge och ett offer för att ha agerat visselblåsare. Svenska journalister åker till Amsterdam för att intervjua honom, vilket leder till att han inleder ett förhållande med den svenska journalisten Anne-Marie Svedin, vilket därefter leder till att han kommer för att bo och arbeta i Sverige i september 1975. Han börjar nästan direkt att arbeta som journalist och träffar den amerikanske före detta CIA-agenten Philip Agee som hoppat av som agent, övergått till vänsteroppositionen och börjat sprida uppgifter om CIA:s arbete. Nästan direkt får han i sitt journalistiska arbete kontakt med östtyskarna som värvar honom som uppgiftslämnare, även om han själv till en början i vanlig ordning vid den här sortens affärer anser att det handlar om saker inom ramen för hans journalistiska arbete. Rekryteringen sker enligt vad Lennox senare berättar för Bo G Andersson i Östberlin vintern 1975-1976. Lennox kommer att fortsätta som journalist med östtyska kontakter under sjuttiotalet för att därefter på åttiotalet återigen drastiskt byta bana och hoppa av som både journalist och agent.

Jag tänkte fortsatta referatet av boken i ett nytt inlägg. Lennoxs liv har intresse på egen hand, men kopplingarna till det östtyska spioneriet i Sverige, till Operation Leo och Alan Hunter, till Philip Agee och avslöjandet av CIA: s verksamhet i Sverige och därmed till IB-affären och Jan Guillou som ju också var en vänsterjournalist som samarbetade med främmande underrättelsetjänst, fast då ryssarna, är ju oerhört intressant om man intresserar sig för det kalla krigets senare fas från 75 till 87. Det finns ju också då trådar till Cats Falcks-affären, Boforsaffären och mordet på Olof Palme.

George Lennox deltar som tillhörande Frilansgruppen, en sammanslutning av frilansjournalister, i utpekandet av sju amerikanska ambassadanställda som CIA-agenter genom ett inslag i Sveriges Radio 20 oktober 1975.

Han reser därefter till Finland och träffar en journalist på den Moskvatrogna Folkdemokraternas tidning som råder George att sälja artiklar till Östtyskland. När George kommer tillbaka till Stockholm blir han kontaktad av pressattachén Wolfgang på östtyska ambassaden. Denne frågar George om han vill åka till Berlin och träffa folk på Panorama, den östtyska informationsbyrån. Någon gång på vintern 1975-1976 åker så George till Berlin. Han behandlas förstklassiskt och får träffa diverse personer genom Panorama.

Östtyskarna vill att han skall göra två saker åt dem, för det första skriva artiklar som gynnar östtyska intressen och för det andra att rekrytera och bearbeta andra journalister att få samma kontakt med östyska företrädare som han själv. George får en del pengar att använda i dessa syften. De betonar att det inte handlar om något illegalt underrättelsearbete. Enligt vad George senare berättar för Bo G Andersson uppger östtyskarna att det redan finns journalister på Aftonbladet, Sveriges Radio och Sveriges television som är värvade av dem.

George Lennox kommer sedan att arbeta för Östtyskland i Sverige under fyra år mellan 1976 och 1980, enligt Bo G Andersson. Han får information om saker att skriva om och har i uppdrag att skriva artiklar som gynnar östtyska intressen. Sådant som nämns i boken handlar om Natos avlyssningsstationer i Norge, SALT-avtalen om kärnvapenbegränsningar, Lockheed- affären där CSU-ledaren Franz- Josef Strauss utpekades som mottagare av mutor, osv. Han agerar också vid några tillfällen kurir mallan östtyskarna och Philip Agee. Han har många möten med sina östyska handledare både i Tyskland och i Holland, Norge, Danmark och Finland.

Det är i december 1981 som George Lennox söker upp Bo G Andersson som då jobbar på DN och avslöjar att han varit östtysk agent. De har sammarbetat om en artikel om Natos helikoptertester tidigare och Bo G Andersson är nu snopen över att ha varit utsatt för denna manipulation av en östtysk agent. George har blivit misshandlad under ett journalistjobb och har religiösa grubblerier som resulterat i att han blivit medlem i Hare Krishna- rörelsen.

George Lennox går nu i exil som Hare Krishna och tillbringar sin tid i rörelsens tempel i Grödinge, söder om Stockholm. Någon gång i mitten på åttiotalet untvandrar han till Indien och ägnar sig åt religionen. På nittiotalet reser han ett tag hem till Skottland och bor hos sin syster på Isle of Skye. Men efter några år återvänder han till Indien. Efter att inte behandlat en skada i en Mc-olycka ordentligt avlider han vid 64-års ålder 2007.

När Bo G Andersson får Georges historia berättad för sig i slutet av 1981 börjar han enligt honom själv genast samla fakta, som att kopiera Lennox passtämplingar, intervjua hans partner Anne-Marie Svedin osv för att skriva en artikel i DN om Lennox tid som inflytelseagent för Östtyskland i Sverige. Slutet av december 1981 är han klar att presentera sin text för Christina Jutterström som ber om betänketid och sedan refuserar artikeln. Han vänder sig då till tidningen Journalisten och dess chefredaktör Karin Alfredsson för att få artikeln publicerad men får inte något svar öht.

Enligt Bo G Andersson är hans egen teori här att journalistkåren vid denna tid inte var mogen att att ta itu med frågan om journalisters samröre med utländska underrättelsetjänster.

Så varför publicerade inte Jutterström den extremt intressanta artikeln? Vi har Bo G Anderssons teori, men man kan ställa upp andra teorier:

- Säpo och svensk underrättelsetjänst sa nej. Jutterström och Alfredsson var knutna till det psykologiska försvaret och det ansågs inte i Sveriges intressen att avslöja Lennox och Östtyskarna offentligt. Detta kan i sin tur bero på olika saker. Kanske hade man bra koll på vad som hänt och ville inte att historien skulle avslöja något om hur Säpo och kontraspionaget arbetat. Kanske var Lennox dubbelagent och arbetade inte bara för Östtyskland utan var långt tidigare övertalad och rekryterad av Storbritannien att arbeta för dem utomlands och med sin vänsterbakgrund låta sig rekryteras av Östtyskland för att ge inblick i deras arbete. Ett lockbete alltså, något Lennox inte avslöjade för Andersson. Dubbelagenter har defintivt använts på liknade sätt och jag har fört fram samma idé om Alan Hunter och att han eventuellt infiltrerat vänsterkretsar i Stockholm som kom att bli inblandade i Operation Leo.

- Jutterström var påverkad och DN samt Journalisten var infiltrerade och påverkad av östtyska intressen som lyckades stoppa artikeln. Det innebär att det fanns starka krafter som var östtyska agenter på dessa tidningar.

- Jutterström och Andersson drevs av politiskt bias och missriktat nit för åsiktsneutraliteten och balansen mellan vänster och höger att inte vilja avslöja hur Östtyskland påverkat journalistiken i Sverige under senare halvan av sjuttiotalet. En annan variant som kan kombineras med det är att avslöjandet skulle få dem själva och deras tidningar att framstå som naiva och nyttiga idioter som låtit sig utnyttjas. Dåligt för affärerna.

- Andra skäl någon kanske vill fylla på med?

Vad gäller samröret mellan Alan Hunter och George Lennox nämner Bo G Andersson att efter det att Hunter utvisats till Storbritannien - och Lennox skrivit en artikel i Lektyr där han förgäves letar efter Hunter i London osv och Hunter tydligen inte råkat illa ut som den terrorist han var utan istället så småningom gjort akademisk karriär och blivit Kinaexpert och professor i konfliktforskning - så blir östtyskarna allt mer försiktiga och skeptiska i sitt förhållande till George. Detta är alltså då 1977.

Varför blir östyskarna skeptiska just då? Misstänker de också, rätt eller fel, att Hunter är brittisk agent och att Lennox också kan vara det? (Dessa misstankar nämner inte Bo G Andersson utan de är min fundering). Eller handlar det om att de bedömer att Lennox kan vara avslöjad av Sverige eller Storbritannien och att de utsätts eller utsatts för kontraspionage och möjlig desinformation, med eller utan Hunters medverkan? Närmare detaljer om Hunters och Lennox bekantskap är inte kända.

Bo G Andersson återberättar här att några månader innan Säpo slog till mot Kröcher och hans krets meddelar östtyskarna George att hans lägenhet troligen är avlyssnad. Han instrueras att gå runt med en transistorradio i lägenheten som tjuter då den kommer nära avlyssningsutrustning. Mycket riktigt visar det sig finnas en sändare som han upptäcker med hjälp av bekant som är tekniker. Denne tar kontakt med Säpo (!) som meddelar att sändaren är tillverkad i Västtyskland. George ser också en falskskyltad bil som visar sig tillhöra en västtysk bevaka hans lägenhet. Han drar slutsatsen att västtysk underrättelsetjänst bevakar honom, kanske i samarbete med Säpo.

Redogörelser i boken som jag referat är inget vidare klar och detaljrik gällande detta, så det är svårt veta riktigt vad som inträffat. Tydligen arbetade George Lennox i alla fall ytterligare flera år åt östyskarna då Kröcheraffören utspelades 1977.