Intentionerna var goda i den psykiatrireform som genomfördes för 27 år sedan. Tanken var att människor med psykiska problem skulle kunna få stöd att bo själva och få möjlighet till ett självständigt liv. Men den reform som skulle leda de psykiskt sjuka in i samhällets gemenskap har tyvärr drivit dem in i ensamhet, hemlöshet och misär.
Av de vackra tankarna blev mest elände.
Det är dags att inse att många sjuka patienter saknar sjukdomsinsikt – som till exempel de som dödar andra i sin omgivning. De människorna måste leva på en inlåst avdelning. I dag är det endast rättspsykiatrin som kan låsa in människor. Där är situationen pressad och platserna räcker inte till. Dessutom ska inte människor som inte har begått brott, men som kan förväntas göra det, sitta inne på rättspsyk.
Det måste finnas andra "vård"-former för de människorna.
Tanken är att kommunerna ska fånga upp dessa psykiskt (störda) sjuka. Kommunerna smiter dock från ansvaret och hänvisar till att patienten har tackat nej till stöd.
Moment 22?
Hur ska en psykiskt sjuk person utan sjukdomsinsikt kunna avgöra om den ska få vård? Varför tacka ja till insatser om man inte upplever sig som sjuk?
Så i stället för att vänta till det gått så långt så att det handlar om internering/fängelse, eller inlåsning på rättspsyk så anser jag att dessa individer bör få vård under strikta former.
Dels för sitt eget mående och säkerhet, men även för samhället i stort.
Vi ska kanske inte ha till baka de gamla "Norska ambassaderna" men varför inte bygga nya psyk-sjukhus där det går att både behandla patienter väl och hålla dem under konstant uppsikt.
Av de vackra tankarna blev mest elände.
Det är dags att inse att många sjuka patienter saknar sjukdomsinsikt – som till exempel de som dödar andra i sin omgivning. De människorna måste leva på en inlåst avdelning. I dag är det endast rättspsykiatrin som kan låsa in människor. Där är situationen pressad och platserna räcker inte till. Dessutom ska inte människor som inte har begått brott, men som kan förväntas göra det, sitta inne på rättspsyk.
Det måste finnas andra "vård"-former för de människorna.
Tanken är att kommunerna ska fånga upp dessa psykiskt (störda) sjuka. Kommunerna smiter dock från ansvaret och hänvisar till att patienten har tackat nej till stöd.
Moment 22?
Hur ska en psykiskt sjuk person utan sjukdomsinsikt kunna avgöra om den ska få vård? Varför tacka ja till insatser om man inte upplever sig som sjuk?
Så i stället för att vänta till det gått så långt så att det handlar om internering/fängelse, eller inlåsning på rättspsyk så anser jag att dessa individer bör få vård under strikta former.
Dels för sitt eget mående och säkerhet, men även för samhället i stort.
Vi ska kanske inte ha till baka de gamla "Norska ambassaderna" men varför inte bygga nya psyk-sjukhus där det går att både behandla patienter väl och hålla dem under konstant uppsikt.