Hur folk väljer att titulera sig?

När jag skakar hand med nytt folk så säger jag artigt: "Mansperson L3nn4rt", samtidigt som jag nickar lite med huvudet.

För att det ska vara en ttel så ska det väl gå att titulera personen naturligt med titeln?

Exempelvis "Doktor Hetzberg" , "Direktör Ohlsson" eller "Professor Kullberg"?

Inte funkar det med "Flyktingsamordnare Andersson" eller "Datatekniker Robertsson".

Sedan folks ovana att "jobba som", jag får hellre min hjärna opererad av någon som ÄR hjärkirurg än någon som "jobbar som Hjärnkirurg"!

Att vara stolt över sig själv är väl inte tillåtet i Sverige? Vem vill bli kallad för narcissist av personer som inte ens känner en?

Bara det att hälften av dem ska heta något fånigt på engelska som de flesta (utom kanske de själva) suckar åt.

Jag brukar inte bry mig om idioter, och absolut inte släppa dom nära.

Min fru är läkare med dubbla specialiseringar och jag är VD för ett techbolag (om än litet) och det är inget varken jag eller min fru försöker dölja.

Jag har ALDRIG använt titlar utom som skämt då jag var 15 år och gjorde visitkort för att slippa försöka göra sig hörd på högljuda discon t ex
/Direktör
/Förste generalplanera-
re
med det sista på nästa rad gjord med flit så det inte fick plats

Då jag som vuxen och blev frågad av tjejer vad jag jobbade med sa jag
"Distribution"
sa INTE att det var mitt eget företag där jag hade 70 anställda.

Däremot säger jag vad jag GJORT då det är
/RELEVANT för vad jag påstår
/eller då någon idiot, som inte begriper, säger att jag inte begriper då skriver jag ibland en DEL av min CV.
Det har aldrig varit min huvudsyssla, men jag har gjort affärskonsultantsuppdrag ända sedan början av 1980-talet och i SO-Asien sedan några år. Till skillnad från klantkonsulterna, har jag debiterat bara procent av förbättringen p g a mina ändringar, så jag måste vara bra
Inte jag. Jag gillar nya OLIKA sorters UTMANINGAR, speciellt sådana som folk hävdar är omöjliga
INTE livsfarliga, men TÄNKARtyper, så OM jag ser mig som något, är det väl det jag ser mig som, en slags differentsierad problemlösare.

Då har ni anledning till att vara stolta över vad ni har åstadkommit. Med det sagt tycker jag att man kan vara stolt även som knegare, beroende på ens förutsättningar. Samtidigt som jag har väldigt svårt för översitterifasoner, så är jantelagen så inpyrd i Sverige att man ibland undrar hur vuxna och normalbegåvade människor kan bete sig som de gör.
För övrigt ignorerar jag också idioter, och kommer alltid att göra det.

Går man till jobbet, gör sitt bästa, är öppen för att utvecklas och hjälpa till så kan man fan vara stolt oavsett om man torkar skit eller är dirrektör.