Lögnen om sveriges neutralitet

Han är verksam vid Försvarets forskningsinstitut men doktorsavhandlingen godkändes vid Department of War Studies, King's College London.

Om det finns två block (låt oss kalla dem Öst och Väst för enkelheten skull), så har jag svårt att kalla det "neutralt" om man enbart skyddar sig från den ena parten och hjälper/planerar hjälpa/planerar ta emot hjälp, från den andra parten.
Den retoriken klarar bara en rasäkta fullblods-sosse att argumentera för och det är detta de har gjort i 60 år nu, men nu måste de vara inne på slutspurten hoppas jag..

Doktrinen som gällt för svensk försvarspolitik sedan mitten på 50-talet är: "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig". Den har alltså varit missuppfattad i 50 år...

Doktrinen har egentligen bara ett syfte: att se till att Sverige undviker invasion av främmande makt. Om man har en aning om hur den tillämpades strategiskt ser man att det stämmer rätt bra: Om någon kliver över gränsen utan tillstånd har man redan misslyckats.

Att i fred alliera sig med endera sidan av ett tänkt storkrig skulle ge den andra sidan större anledning att invadera svenskt territorium. Därmed inte sagt att man måste älska båda sidor lika mycket.

Att försvaret tydligt riktade sig mot öst hade mindre med politiska preferenser att göra än man kanske vill tro. Det var helt enkelt så att geografin gjorde att det var betydligt mer intressant för Warsavapaktens styrkor att ta svenskt territorium än vad det skulle ha varit för NATO.

Samarbetet med NATO kan tolkas (om man är petnoga) som ett avsteg från lydelsen av doktrinen, dvs alliansfriheten, men jag tycker inte att det är något att hänga upp sig på. Det var ju knappast så att inte Ryssen visste precis hur det låg till.
Alliansfriheten syftande till neutralitet i krig är en diplomatisk doktrin som fungerar med de spelregler som gäller för just diplomati. Om man försöker tillämpa det på militär strategi och hur försvarsmakten anpassar sig till det faktiska läget, så ser det ut som ett motsatsförhållande, medan det egentligen är två helt olika saker.

Jag är nog för dum för att förstå vad du egentligen menar, men en fråga... Anser du att Sverige är neutralt/har varit neutralt?

Jag anser att Sverige inte varit i krig så länge som doktrinen "...syftande till neutralitet i krig" har gällt. Jag kanske har missat något litet världskrig eller så.
Eftersom det uppenbarligen har varit fred så är frågan om Sverige har varit alliansfritt, inte neutralt. Att spela under täcket med NATO tycker säkert vissa inte gäller som alliansfrihet, men det har ändå varit så att vi inte har varit med i NATO - alltså ingen allians.

För övrigt kanske jag ska tillägga att jag definitivt inte är sosse eller på vänsterkanten. Säkerhetspolitiken har varit en av de frågor där det funnits störst enighet mellan partierna, så det går nog inte att skylla på ett enskilt parti om man tycker att det har skötts dåligt. Försvarpolitiken är en annan pilsner...

Dick Erixon skriver en hel serie blogginlägg, Sverige i storpolitiken som i de senaste inläggen (runt nr 20) börjar ta upp den faktiska politiken kontra retoriken om neutraliteten.

Läsvärt för den som vill veta hur man som socialdemokrat kan föra en politik men officiellt argumentera för en annan.

Läser Dick Erixons blogg dagligen. En mycket läsvärd blogg och kompetent man

De fakto var och är Sverige en del av den demokratiska västvärlden.

Det fanns naturligtvis en pragmatisk neutralitet under första och andra världskriget. Det betydde att regeringen sålde järnmalm till Tyskland under andra världskriget för att efter fredsslutet ingå handelsavtal med Sovjet och utlämna de baltiska flyktingarna.

Under den tid då Sovjetunionen var den dominerande stormakten kunde Palme sluta upp på Sovjetunionens sida då det gälde Vietnam eller Nicaragua. Palme kunde säga att vi inte var "antisovjetiska" och Sven Andersson förnekade in i det sista att baltikum var ockuperade.

Under denna fasad var Sverige, i realiteten, allierad med NATO. Alla initierade vet detta. Jag vet att denna samverkan skedde på detaljnivå. Självfallet kommer jag inte att säga något konkret om detta, eftersom jag anser att man skall hålla tand för tungan även om politikerna ljuger som en häst travar.
Detta vet även tusentals, för att inte säga tiotusentals andra, så det är allmän kunskap bland alla som kan sägas vara det minsta intitierade i frågan.

Varför blev det så här tokigt?
Det fanns en viss, begränsad, möjlighet till en form av svensk neutralitet fram till dess att det socialdemokratiska kvinnoförbundet, i strid mot det socialdemokratiska partiet, och särskillt Olof Palme, vann striden om ett svenskt kärnvapenförsvar.

Den svenska socialdemokratiska regeringen drev på att Sverige skulle skaffa sig ett avskräckande kärnvapenförsvar. Tanken var att vi skulle ha förmåga att slå ut de baser som Sovjet skulle använda för en invation. Dessutom skulle vi även ha förmåga att bomba städer som Leningrad och Moskva.

Uppenbart skulle ett sådant hot ha en avskräckande förmåga. Dessutom skulle denna förmåga direkt leda till en eskallering av en lokal konflikt till en global nivå.

Det var samma argument som de Gaulle ansåg vara bärkraftiga för att Frankrike skulle ha ett eget, av USA oberoende, kärnvapenförsvar. Uppenbarligen hade inte de Gaulle några illutioner om att USA, om dess egen existens var hotad, skulle svara på ett Sovjetiskt kärnvapenanfall.

Så, om jag fattar er (och Dick Erixon) rätt så borde den här tråden inte heta "Lögnen om Sveriges neutralitet" utan: "Sossarna vinklar fakta så att det ser ut som om de är jävligt bra fast de egentligen inte har gjort ett skit". Vilket scoop...

Sjutton år senare finns fortfarande inget att tillägga. Icke desto mindre är det häpnadsväckande att se hur allvarligt så många svenskar tar doktrinen om "alliansfrihet". Det har vi sannerligen märkt under det senaste årets Nato-process.