Om frågan (som i och för sig då ursprungligen ställdes för nästan 20 år sedan) är om den geotermiska energin är en
outtömlig energikälla, i samma bemärkelse som solstrålningen (för de närmaste X miljarder åren åtmistone) måste betraktas som det, är det inte någon dum eller ointressant fråga alls, trots vad vissa har försökt framställa det som.
Det förenklade svaret är i så fall att värmeenergin i jordens inre till viss del förnyas, till viss del inte (och därmed kan ta slut genom mänsklig aktivitet). Vad gäller den del som förnyas sker detta troligtvis främst genom spontant radioaktivt sönderfall av radioaktiva isotoper, genom vilken, eftersom det trots att bara en liten andel av isotoperna är radioaktiva finns en så oerhörd stor total mängd material i jordens inre, värmeutvecklingen blir betydande.
Även teorier (förstås inte allmänt accepterade, men intressanta) om att
fusion förekommer naturligt i jordens inre, precis som i solens och möjligen då också vissa andra planeters inre, har lagts fram. Sådan fusion skulle också kunna vara en stor källa till nybildad värme.
En annan del är dock "restvärme" som blivit över från jordens bildande och som aldrig kommer nybildas. Ingen kan nog riktigt svara på vad som sker med jorden om vi börjar tappa en betydande del av den här restvärmen, men det är troligtvis inte en bra idé att börja experimentera för mycket det, speciellt inte när andra praktiskt taget outtömliga energikällor (i första hand solenergi och kärnkraft, och kanske en dag fusionskraft) finns tillgängliga.
Vissa kommer invända att det inte finns hur mycket uran som helst, men dels används bara ungefär en hundradel av den totala kärnenergin i varje uran- och plutoniumkärna (och i bredare bemärkelse i varje
aktinid som bildas genom neutronabsorption) i de lättvattenreaktorer som dominerar idag, speciellt i den primitiva "öppna" bränslecykel, som används i Sverige, USA m.fl. länder som saknar
(i Sveriges fall av ganska naturliga skäl) en kärnkraftsindustri- och infrastruktur värd namnet, där inte bara fullt klyvbara (i en snabbneutronreaktor) aktinider men t.o.m. plutonium-239, plutonium-241, som enkelt kan klyvas t.o.m. i lättvattenreaktorer, slängs bort som "avfall". I motsats till detta återvänds i andra länder, främst Ryssland, och i viss mån Japan och Frankrike, en gång i tiden Storbritannien, och gissningsvis i Kina antingen redan idag eller i framtiden, kärnbränsle i viss utsträckning t.o.m. för bränsle till lättvattenreaktorer, genom att kvarvarande uran
och plutonium i "avfallet" separeras från fissionsprodukterna. Jämför
https://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_reprocessing.
Det finns finns också så pass mycket uran i världshaven att den är många storleksordningar större än de uran
resurser - ej att förväxla med de mer knappa uran
reserver, som beskriver den mängd som är lönsam att utvinna idag - som finns i bergarter av olika slag. Det är heller inte alls omöjligt ens idag att utvinna uran ur havsvatten i stora mängder, bara än så länge olönsamt att göra eftersom uran i billigare former fortfarande finns i sådant överflöd. Vi kommer alltså i praktiken aldrig få slut på uran.
För att återkomma till ämnet för tråden har jag inte riktig koll på just nu hur stor den värme som nybildas i jordens inre är i förhållande till den restvärme som inte förnyas och har inte tid att nysta i det precis nu. Jag får återkomma om det.
