SpringCampaigns egna texter

No. I give this to Flashback.

No one else. My family is my family and this thread is a prayer to my forefather in this fucking icy shithole.

I shall never die in this land. I shall survive this country.

I shall survive this fate.

But if I die bury me facing the emperor's palace. You owe me nothing else.

Or better yet. Burn my ashes and spread them in water.

The ocean will bring my soul home.

"Ocean, ocean, mother of mysteries, bear me to the place of birth." Angela Carter understood.

Do you think I would publish in Swedish even? What a great language, beautiful but it is unfitting to form words about feelings in Swedish don't you think? Who knows, there might be some texts somewhere else. Not here though.

I mean what do you think sells best? A book in an Asian language or Swedish?

You keep selling that timber and iron ore dude, we use money, real yen and american dollars to buy it. Don't you worry buddy.

Tokyo brann ner.

Farfar stod i Yokohama och såg himlen färgas röd bortom bergskrönet.

Det här är vad Napoleon måste sett när Moskva brann, sa han.

Dagen efter åkte de in och började städa upp askan efter hundratusen civila.

Min far var 14. Senare under våren raderades Yokohama.

Senare raderades farfars barndomsstad i den nionde augusti 1945.

And yet here I am.

All american girl.

Far.

Jag är bara en skugga av dig. Bara din skugga.

Vad är fred?

Kan man längta efter den som ett stort äventyr precis som en ung man grämer sig över att ha blivit född försent in i en tid där alla hjältar förr eller senare visar sig vara fejk längtar efter kriget?

Hjältar är inte hjältar innan de dör och de dör ohyggliga anonyma och vidriga dödar oftast.

Man kan törsta efter fred. Man kan hungra efter fred.

Man kan vara fred. Leva fred. Älska fred.

Fred är det dyrbaraste.

Vi vann freden. Och jag lever i den och jag älskar den.

Jag dyrkar min far för det är hans folks sed. Min sed.

Det far gav mig är allt jag behövde för att överleva den här världen.

Det dyrbaraste. Att förstå värdet i fred.

Jag är energi och termodynamiken säger att energi är oförstörbart. Det är mönstret som är unikt.

Jag är ett energimönster som replikeras som ringar på vatten som blir vågor som blir hav och floder och strålar ut i universum och jag skriker efter far som lärde mig allt om hur världen är uppbyggd men han finns inte här.

Men han liksom jag är oförstörbar så han finns därute någonstans.

Livet gavs av gudarna och man tar inte tillbaka någonting skänkt så gudarna om de tar sin gåva åter vet att jag kommer storma himlen och ta mitt liv åter igen och igen från gudarna till den dag jag finner far.

Jag roar dem i min kamp.

For now.

Den första frågan man måste ställa sig i livet om man vill använda det är hur vill du dö?

Du vet att du måste dö. Hur vill du dö?

Tänk dig hur du vill dö. Fantisera om hur du vill dö. Vad är en bra död?

När du väl bestämt dig, tänk dig baklänges i tiden från den döden till där du är nu.

Alla de saker du måste göra för att ta dig fram till din död.

Sen tar du sats och går med bestämda steg mot den stunden.

Det är livet.

There is nothing more to it. Nothing.

Vi bor på ytan av en sten som det på grund av av vissa omständigheter har börjat växa mögel på och nu på sista tiden så har en sorts fettvarelser som sniglar sig fram i tillvaron och utbyter fetter och syror med varandra och andra arter tagit över.

Det är en sanning.

När min familj möts, numera digitalt över videolänk och inte propellerplan, så finns det ett tidsfönster på en halvtimme ungefär där alla är vakna samtidigt.

Jag har letat hela mitt liv efter gudspartikeln och här är mitt svar :

det finns bara en kraft i hela universum jag känner till som kan transportera mig tillbaka till när far bar mig på sina axlar på Tokyo Disneyland. Till när mor kom hem med matkassarna efter sitt arbete och gav mig saltlakrits.

Det finns bara en kraft som kan göra mig ung, uppväcka döda, transportera mig i tid och rum och på ett ögonblick befinna mig med dem jag älskar oavsett vart de nu befinner sig i skapelsen.

När jag insåg hur det låg till och att jag kunde om jag ville skapa världar ur inget, skapa kärlek där den var ovälkommen, flytta murar och få människor att böja sig så förstod jag genast vilket ansvar det var.

Till och med Zeus var tvungen att buga sig för Terminus, gränsernas gud. Men Afrodite bara skrattade, gav gamle Terminus en puss på kinden och went on her merry way out of Omelas.

And I guess that is how this story ends.

Not quite.

Jag letar efter min egen son. Varje dag det första jag gör googlar jag hans namn i 15 års tid.

I dag såg jag något.

Son.

Hjärtat är hjärtat.

Plikt är plikt.

De är aldrig samma. Aldrig.

Du vägde 1505 gram.

När jag klippte din navelstäng sprattlade du till.

Du är stor och stark nu såg jag. Bra jobbat.

Du gör mig alltid stolt. Alltid.