Storstadsregioner som Stockholm, Göteborg, Malmö samt studentstäder och vissa andra städer med stark tillväxt har en artificiell bostadsbrist. Denna bostadsbrist är skapad av att städerna är fulla med socialfall som inte arbetar, men som ändå ska ta upp utrymme på bostadsmarknaden. Är det rimligt?
Om man bor i en storstad har man alla möjligheter att skaffa ett arbete, arbetsmarknaden är mycket bättre än på landsbygden och ofta finns det direkt tillgång till många skolor och andra utbildningsmöjligheter. Om man då ändå inte klarar av att hitta arbete på flera år; är det då rimligt att man får ta upp plats i en storstad?
Många företag i Stockholm till exempel kan hitta personal som vill flytta dit och jobba, men det finns inga bostäder. Samtidigt finns det folk i Stockholms ghetton som har gått på bidrag i flera år. Landets ekonomiska livskraftighet dödas av våra generösa bidrag och vår syn på mänskliga rättigheter. Vi betalar skatt för att gå miste om skatteintäkter. Vi betalar kort och gott för att uppmuntra folk till en icke arbetande livsstil, är det då konstigt att vi får det som Reinfeldt kallade ett gigantiskt utanförskap? Om man betalar för att folk ställer sig utanför samhället och lever på bidrag så kommer folk att gå på bidrag, precis som folk kommer att diska på en restuarang om de måste göra det för att överleva. Folk gör det som de får betalt för att göra, och i Sverige är det alldeles för bra betalt för att inte arbeta.
Jag skulle vilja se en slags intern migration från tillväxtregioner till avfolkningsregioner, som får agera avstjälpningsplatser för social dumpning. Många ser negativt på begreppet social dumpning, men jag tycker att social dumpning är någonting positivt. Likt de röda khmererna i Kambodja under Pol Pot, så vill jag se en massiv folkfördrivning från städer till landsbygd. De som ska köras ut är socialfall, långtidsarbetslösa och permanent handikappade utan arbetsförmåga. De handikappade rår i och för sig inte på sin situation, men jag finner det inte rimligt att någon som aldrig mer kommer att bidraga till produktionen ska få ta upp bostadsutrymme i städerna när denna typ av utrymme är så begränsat. De kan få en god tillvaro på landsbygden med särskilda serviceboenden, återkommande resor in till staden och ett rikt kulturliv.
De som bara är arbetslösa utan medicinska skäl kan få någon form av vuxendagistjänst inom lantliga näringar som att plantera skog, röja sly och plocka bär eller betor. Om de tackar nej får de inga bidrag. Alla problem med att hitta utländsk arbetskraft till jordbruket under skördesäsongerna skulle försvinna, tror jag.
Är det rimligt att det offentliga försörjer icke arbetande att bo i städer med bostadsbrist?
Skulle drivkrafterna för att skaffa ett arbete öka, om de som går på bidrag körs ut från städerna?
Kan vi räkna med lägre offentliga utgifter, när socialen inte behöver betala dyra stadslägenheter till socialfall?
Vad skulle hända med landsbygden om man dumpar en massa bidragstagare där?
Om man bor i en storstad har man alla möjligheter att skaffa ett arbete, arbetsmarknaden är mycket bättre än på landsbygden och ofta finns det direkt tillgång till många skolor och andra utbildningsmöjligheter. Om man då ändå inte klarar av att hitta arbete på flera år; är det då rimligt att man får ta upp plats i en storstad?
Många företag i Stockholm till exempel kan hitta personal som vill flytta dit och jobba, men det finns inga bostäder. Samtidigt finns det folk i Stockholms ghetton som har gått på bidrag i flera år. Landets ekonomiska livskraftighet dödas av våra generösa bidrag och vår syn på mänskliga rättigheter. Vi betalar skatt för att gå miste om skatteintäkter. Vi betalar kort och gott för att uppmuntra folk till en icke arbetande livsstil, är det då konstigt att vi får det som Reinfeldt kallade ett gigantiskt utanförskap? Om man betalar för att folk ställer sig utanför samhället och lever på bidrag så kommer folk att gå på bidrag, precis som folk kommer att diska på en restuarang om de måste göra det för att överleva. Folk gör det som de får betalt för att göra, och i Sverige är det alldeles för bra betalt för att inte arbeta.
Jag skulle vilja se en slags intern migration från tillväxtregioner till avfolkningsregioner, som får agera avstjälpningsplatser för social dumpning. Många ser negativt på begreppet social dumpning, men jag tycker att social dumpning är någonting positivt. Likt de röda khmererna i Kambodja under Pol Pot, så vill jag se en massiv folkfördrivning från städer till landsbygd. De som ska köras ut är socialfall, långtidsarbetslösa och permanent handikappade utan arbetsförmåga. De handikappade rår i och för sig inte på sin situation, men jag finner det inte rimligt att någon som aldrig mer kommer att bidraga till produktionen ska få ta upp bostadsutrymme i städerna när denna typ av utrymme är så begränsat. De kan få en god tillvaro på landsbygden med särskilda serviceboenden, återkommande resor in till staden och ett rikt kulturliv.
De som bara är arbetslösa utan medicinska skäl kan få någon form av vuxendagistjänst inom lantliga näringar som att plantera skog, röja sly och plocka bär eller betor. Om de tackar nej får de inga bidrag. Alla problem med att hitta utländsk arbetskraft till jordbruket under skördesäsongerna skulle försvinna, tror jag.
Är det rimligt att det offentliga försörjer icke arbetande att bo i städer med bostadsbrist?
Skulle drivkrafterna för att skaffa ett arbete öka, om de som går på bidrag körs ut från städerna?
Kan vi räkna med lägre offentliga utgifter, när socialen inte behöver betala dyra stadslägenheter till socialfall?
Vad skulle hända med landsbygden om man dumpar en massa bidragstagare där?
__________________
Senast redigerad av HugoStieglitz 2023-07-30 kl. 15:19.
Senast redigerad av HugoStieglitz 2023-07-30 kl. 15:19.