Har ni lagt märke till att konservatism är det nya "Punk-Rock"?

Har du sett någon av Guardians of the galaxy-filmerna? De har exakt samma jämlika, individualistiska och mångkulturella budskap som den utskrattade bilden från den kommande filmen om Snövit. Men här blev det inga hånskratt. Filmerna bottnar på ett helt annat sätt i sin vänsteridentitet: det är globohomos världsbild, estetik och humor rakt igenom, uppifrån och ner, inte målat på något annat. Till följd av detta har de kunnat göra succé på ett sätt som förvandlar Metropolis-världen till en idyll av livskraft och kan få vem som helst att vilja utplåna hela den amerikanska västkusten. Det var inte pengar som gjorde skillnaden, Disney-omdaningarna har också stora budgetar.

Pengar hjälper inte om det saknas en utvecklad kultur att investera dem i. Disneys woke-filmer skulle inte fungera bättre bara för att man öste ännu mer pengar över dem. Samma sak gäller högerfilmer gjorda med samma brist på egen kultur.

Resten är rätt ointressant så jag stoppar undan det.

Jag såg på halva första guardians, jag antar att de var exempel på hollywood när de kan framföra ett budskap subliminalt istället för att rikta en ideologisk käftsmäll på tittaren. Detta är givetvis sättet som du framgångsrikt kan "hjärntvätta" människor, ifall de känner sig underhållna av historien och gillar deras vita hetero-hjälte (eller attraheras av honom som kvinna) så har de ju inga försvarsmekanismer mot de underliggande budskapen. De tänker inte ens på filmens budskap, det är ju bara underhållning!

En till citat från Marcuse från "Counterrevolution and Revolution":

“To extend the base of the student movement, Rudi Dutschke has proposed the strategy of the long march through the institutions: working against the established institutions while working within them, but not simply by 'boring from within', rather by 'doing the job', learning (how to program and read computers, how to teach at all levels of education, how to use the mass media, how to organize production, how to recognize and eschew planned obsolescence, how to design, et cetera), and at the same time preserving one's own consciousness in working with others.

The long march includes the concerted effort to build up counterinstitutions. They have long been an aim of the movement,but the lack of funds was greatly responsible for their weakness and their inferior quality. They must be made competitive. This is especially important for the development of radical, "free" media. The fact that the radical Left has no equal access to the great chains of information and indoctrination is largely responsible for its isolation."



Marcuse tyckte att masskulturen och utbildningssystemet fortfarande var prokapitalistisk och stod för fel typ av hjärntvätt, han tog metoden som förkunnades i Deutchkes "långa marschen genom institutionen" som en väg att basunera ut rätt typ av indoktrinering. Efter flera decennier så har nu flera producenter och manusskrivare kommit ut från europeiska eller amerikanska kulturmarxistiska med mål att inte bara tjäna pengar utan att indoktrinera folk med ren kulturmarxistisk propaganda. Men Guardians håller sig till Stan Lees mer säkra liberala mångkulturella värderingar utan att sträcka sig för långt och leka bortom vad som fungerar inom reglerna för underhållning. Det som händer i hollywood just nu är ganska banbrytande, ideologi kommer före finansiella intressen och man försöker trycka in en fyrkant i en cirkel. Det är ungefär som om man skulle göra en postmodern inversion av realityshows där man fokuserar på en gäng skvallrande män istället för Kardashians och Bianca Ingrosso, trots att huvudkonsumenten är kvinnor.

Du har rätt annars att det inte går att göra alla jämlikar, och vi vet nu att den borgerliga avantgardeliten i kommunistiska länder har än större makt än monarker och fascistiska diktatorer i att de verkligen kan detaljstyra människors kultur, uppfostran och vardag på ett sätt som makten sällan var motiverade att göra (teokratiska ledare i islamistiska länder är de enda som kommer i närheten).

Jag skulle säga att Kinas regim fortfarande har kommunistiska viljan att få till stånd en sådan kontroll över hur människor lever, men de har lite svårt att balansera det med deras radikala marknadsekonomiska system. Hur mycket de än basunerar ut om familjeideal med många barn nu så har de ändå mycket sämre fertilitetsnivåer än ens Japan vilket stavar illa för deras framtida roll som supermakt. Jag tror inte att deras misslyckande att sälja sin kultur beror på så som du säger att de har sämre mjuk makt jämfört med USA, ryssar har exempelvis inte någonsin haft en god relation med USA och ändå har amerikansk kultur mycket starkt inflyttande hos ryska folket.

Sanningen är ju den att kinesiska regimens detaljstyrning av hur kulturen ska utformas inte är en god bas för att kreativitet ska flöda. Det har alltid varit kommunismens problem för att börja med. Till och med en talangfull regissör som Zhang Yimao tvingas kuva sig för den enorma statsapparaten och producera riktiga skitfilmer som The Great Wall. Innan Xi Jingpings återgång till en semi-maoistisk kontroll av kulturen så kunde Zhang Yimao faktiskt producera en konstnärlig nationalepos genom Hero, och innan det gjorde han än mer personliga konstnärliga filmer som rentav var kritiska mot kulturrevolutionen (som givetvis censurerades). Anledningen till att japansk och koreansk kultur utklassar Kina i export till utlandet beror givetvis på att de heltenkelt är offantligt mycket bättre än allt som produceras i Kina. Likaså en film som In the mood for Love från Hong Kong eller Lust Caution producerad i Taiwan med komplexa teman och karaktärer och kontroversiella konfliktpunkter som alltid kommer vara mer intressant än övertydlig propaganda. Det vi har att göra är den gamla konflikten mellan Aten och Sparta, eller rentav Aten och Platos Republik; där en filosofisk elit ska välja vilken kultur som är bra för folkets moral (eller för varje klass) och allt annat ska förbjudas. Hjälten måste vara mönstermedborgare (mindre intressant än en antihjälte) och skurken måste representera allt det värsta hos mänskligheten (istället för att ha nyanser) och alltid förlora mot slutet (och han ska inte ens verka vara lycklig, något som Plato tyckte var hemskt hos de omoraliska gudarna som njöt av livet i Illiaden). Det kommer alltid att resultera i en fyrkantig kultur som bara tilltalar de som existerar inom systemets ramar (och skulle tro att amerikanska filmer storkonsumeras genom kinesiska svarta marknaden av dvdn).

Exakt varför Rom föll finns det en rad olika teorier om, och det vore lite OT att gå igenom dem alla. Kristendomen erövrade mark i dess fattiga slumområden och slavbefolkning, det är historiker däremot överrens om. Att det var en intellektuell elit som lärde folket om Jesus ändrar inte det faktum att de konverterade pöbeln och inte aristokratin. Det är möjligt att kejsare Konstantin rentav konverterades till kristendomen genom sin moder Helena, som var av låg kast, men där är historiker inte så säkra på detaljerna. Varesig nu Konstantin konverterades av sin kristna moder eller lärare av olika slag som han stötte på (eller en blandning av de bägge) så var det fram till konstantin främst de maktlösa som konverterades till kristendomen, patricerna hade inget att vinna på att konvertera till en egalitär religion där alla är lika inför Gud och förblev neoplatonister fram till att Konstantin gjorde kristendomen till en statsreligion.

Den lilla människan är i högsta grad av vikt för historiens vändningar, och försöker du inte erövra deras gunst så kan du absolut inte få vind i seglet för att starta en revolution. Att sedan eliter och kontra-eliter försöker vinna folkets stöd med olika typer av ideer är ju sant, och när det gällde kristendomen så spreds ideerna genom just en fantastisk berättelse, och inte genom någonslags logisk deduktion eller socratisk dialog. Det är alltid genom berättelser som den lilla människan konverteras, inte igenom någon abstrakt jakt efter sanningen. Därmed att kulturmarxism inte heller kan övertyga människor genom dialektikens förträfflighet, utan genom att berätta historier genom media om exempelvis västvärldens historia av förtryck och ondska. Patos vinner tillslut alltid över logos.

Marcuse förstod alltså att man inte kan påverka samhället genom att predika direkt till massan. När vänstern försökte det var det ingen som brydde sig om vad den stod och snackade om. Striden sker på en högre nivå, här med fokus på institutioner; först när man har vunnit mark i ett sammanhang som ger auktoritet kan man få genomslag.

Men Marcuse siktade förmodligen för lågt, eller så var han oärlig med det kommunistiska och brydde sig bara om att riva ner den europeiske mannens normer. Institutionerna pumpar som du säger fortfarande ut kapitalistisk propaganda: det är idel liberal mångkultur, perversion och annat asocialt, inte kommunistisk solidaritet och bildningsutopi. Man har anammat de delar av kulturmarxismen som är användbara för kapitalismen, vilket i teorin skulle kunna vara mycket eftersom båda ideologierna är massindividualistiska, men i praktiken har det mest varit retorik/kanslijargong. Idag kan det ge viss status bland borgerliga karriärister att slänga in ett "kritisk" här och var när man markerar sitt avstånd från någonting som går emot kapitalismens värdegrund.

Mellan- och nyplatonism är ofta till förväxling lika kristendom. Eliten konverterade först, det rörde sig bara om mer elitistiska versioner av samma mythos om själen. Det fungerade på samma sätt som när mer kreativ och högbrynt vänsterkultur har föregått Hollywoodfilmer med samma grundbudskap.

Om folk styrs av berättelser är det avgörande att skapa och etablera berättelser, vilket alltid sker på högre nivåer först, eftersom det är där initiativförmågan, kreativiteten och auktoriteten finns. De berättelser som småfolket tar till sig är upprepningar av saker som redan har engagerat mer driftiga människor och till sist sipprat ned ända till massan.

Jag ställer mig som sagt bakom Odd Nerdrum här. Han vill sopa banan med hög konst genom att skamlöst utveckla hög kitsch - utifrån den dikotomi mellan konst och kitsch som bl.a. kulturmarxisterna Ernst Bloch och Clement Greenberg använde i sina angrepp mot europeisk kultur.

Popkulturell konst och kitsch är båda avhängiga sina högre varianter; utan hög konst skulle Hollywoodhjältarna uppfattas som svin med allvarliga fel i huvudet, och utan hög kitsch uppfattas den lägre som lätt debil, för att folk tittar efter fel saker. Popkulturen är ett uttryck för äldre segrar. Den är kul att analysera utifrån det, och kan ses lite som ett facit på vad som faktiskt slog igenom hela vägen, men det är inte en plats där man gör nya landvinningar.

Jag tar resten sedan, i just detta stycke tror jag att det existerar mest friktion i vår syn på kulturhistoria.

Skulle dagens lättsmälta superperhjältar verkligen uppfattas som svin med något fel i huvudet ifall vi inte hade på något sätt befunnit oss likt grodan i långsamt kokande vattnet? Jag vill nu att du förklarar närmare kring vad du menar, jag har alltid varit av uppfattningen att just deras simpla godhet är en utav huvudanledningen att de är så tråkiga. Clark Kent och Captain America är en mönstersoldater (som i Red Son, en utav de fåtal någorlunda intressanta superhjälte-serietidningarna agerar lika lojalt till Soviet och Stalin när kometen slår ner där), Spindelmannen är en typisk nice guy som knappt kan få ligg trots att han räddar världen mellan skyskraporna, Bruce Wayne är likt Marcus Aurelius en stoiker född med massor av rikedom och makt, men som väljer att ta på sig rollen som stadens nattväktare och åka runt och slå ner kriminella nätverk under natten. De är tråkiga och psykologiskt simpla varelser som knappt har en egoistisk impuls i sin kropp vilket gör att de sällan missbrukar den enorma makt de besitter. Eftersom superhjältarna alla har sin rot i serietidningar från kultur riktad åt barn runt 30-talet och framåt undrar jag vilken högre konst som förberedde barnen för dessa svin i kostym?

Detta till skillnad mot Antikens superhjältar; Heracles mördar hela hans familj i vredesutbrott (inklusive barnen) och Archilles är villig att se hela världen brinna så länge han får den kvinnliga krigsbytet som han anser sig förtjäna. Eller varför inte gå tillbaka hela vägen till den första historien (som råkar vara just en slags superhjältesaga), Gilgamesh? Dessa historier är faktiskt överlägsna amerikanska historierna eftersom karaktärerna mer realistiskt lätt korrumperas av den överväldigande makten som de innehar. Jag finner det snarare märkligt att människor blir underhållna av så pass psykologiskt simpla mönstermedborgare med makt, som knappt har verklig frestelse att använda sin makt åt egna syften och istället ständigt flyger runt och räddar världen. Det kanske har att göra med någon löjlig pojkfantasi som främst unga män har om att projicera sig själv i dessa moraliska exempel och tro att de skulle agera på liknande sätt med samma superkrafter.

Mer intressanta historier med superhjältar som tema har ju skrivits av Alan Moore i Watchmen där alla superhjältar mer eller mindre just agerar som sadistiska svin, eller som ideologiska fanatiker villiga att offra miljoner för skapandet av utopin, eller rentav som Gudar med noll intresse för mänsklighetens lidande.

Den mer intressanta dramaturgin från USA sker ju numera i psykologiska karaktärsstudier vi får genom serier (ofta producerad av HBO). Någon från 50-talet skulle nog förskräckas av att se hur vi porträrar omoraliska svin som Walter White, Don Draper eller Tony Soprano som seriens tragiska hjältar. Litteratur har ju länge utforskad dessutom sådana typer av historier, från Dostoevsky och Huysmans till våra egna skalder som Pär Lagerkvist och Hjalmar Söderberg. VI kan gå ännu längre tillbaka till Satyricon från Petronius, som slår till och med de mest moraliskt ambivalenta historierna idag med dess hedonism och totala avsaknad av moralisk kompass. Tycker mig komma ihåg att just Huysmans ultradekadenta protagonist just älskar Petronius förre alla de mer moraliska (och enligt honom mer lögnaktiga) författare från Romarriket.

Så jag har alltid sett amerikanska 30-40-50-talet med dess Hays-kod (med uppenbart kristna arkitekter) som egentliga onaturliga tillståndet då publiken accepterade en ganska puritansk moralsystem där skurkar och hjältar tydligt kunde urskiljas, vilket jag anser att dagens superhjältar, med dess rötter just från den tiden, är en slags eko från en mer oskyldig epok (förverkligad dock i en cgi-tivoli för att tittaren inte ska bli uttråkad). Det är troligt att hollywood behövde överge Hays-koderna just för att Europa faktiskt producerade mer intressanta filmer i den tiden och mer än någonsin började utmana hollywood. Cykeltjuven, Sommaren med Monika, och massa kryddiga utländska konstfilmer (ofta erotiska) distribuerad av Kingsley i USA började dra till sig även amerikansk publik. Akira Kurosawas och Segio Leones underhållande antihjältarmer kaotiska och oförutsägbara narrativ tog ju död på den väldigt statiska och förutsägbara amerikanska västern tillslut, likaså var storbrittaniens James Bond en mer underhållande, sexig och varmblodig hjälte än John Waynes, James Stewarts och Gary Coopers goody-goody good guys. Tillslut behövde industrin anpassa sig eller sakta dö ut.

Skillnaden mellan oss är att jag ser underhållning som närmast en darwinistisk kamp om folks uppmärksamhet, medan du ser det som att människor kan hjärntvättas att finna x eller y som underhållande. Det är liknande debatter jag haft med marxister som ordagrant har uttryckt att propaganda har makt att få människor att köpa bajs och feminister som tror att det är en patriarkal konspiration att snygga lättklädda unga kvinnor används för att få kvinnor att köpa saker.

Jag tror att det finns en gräns för hur mycket du kan skapa konsumentens verklighet. När du påstår att Guardians har med mångkulturell propaganda så kan jag köpa det, men likväl är inte den mångkulturella propagandan (med massor av hjältar från olika planeter som går ihop för att slåss tillsammans för en gemensam orsak) det som säljer produkten.

Jag tror inte heller att det har att göra med USAs mjuka makt att man erövrat världen kulturellt, för då skulle de inte länge ha utklassats av Japan inom spelunderhållning (numera är det väl 50/50 mellan dem) och inte heller skulle det förklara att deras serietidningar numera utklassas av japanska mangas. I vilket mån just underhållningsfaktorn i dessa berättelser har inspiration från högre konst ifrågasätter jag lite grann. Att däremot skapare av popkultur kan inspireras av högre konst för att exempelvis skapa Gothams arkitektur eller liknande ifrågasätter jag inte, likväl att den budskap som finns under ytan har skapats av den moraliska tidsandan som kulturskaparen inte har verktyg att ifrågasätta (som i mångt och mycket är skapad av akademiska teoretiker och högre konst). Det vore svårt att överhuvudtaget få människor idag att sympatisera med en etnocentrisk superhjälte givetvis, men en på gränsen till fascistisk sådan som Rorscharch får de flesta människors sympatier i Alan Moores Watchmen.

På så sätt håller jag ändå med dig till någon grad att en ordentlig vridning på moralkompassen inte går att genomföra genom underhållning, däremot kan du producera underhållning som mer subtilt ändrar människors verklighetsuppfattning (som exempelvis Gibsons Apocalypto, Sagan om Ringen trilogin, eller till och med äldre Walt-Disney-filmer som jag fortfarande anser vara bra för barn att växa upp med).

Rock icon Nick Cave says going to church, being a conservative is modern way of 'f-----g' with people

https://www.foxnews.com/media/rock-i...fg-with-people

Heh, just en som har rötter i just punk. Definitivt en mer intressant musiker än valfri popartist idag.

Jag skulle ändå påstå att det finns en intellektuell elitism i platonism som särskiljer den från kristen egalitarism. Må hända att någon som Cicero anser att alla är lika då de i teorin har samma kapacitet till att tänka rationellt, men i verkligheten så är det några fåtal som agerar som rationalitetens, rättvisans och dygdens väktare och därmed att platonism lätt omfamnades av just mer lärda aristokrater. Det kan rentav vara så att platonismen gav mer intellektuella aristokrater chansen att ranka sig själv högre än övriga aristokrater genom att lyfta rationalitet som av större dygd än blodlinjer och patricernas gudomliga rätt till deras ställning. Kristendomen är radikal på ett helt annat sätt, då alla lika inför Gud och kan enbart genom ödmjukhet (och inte rationalitet) få tillgång till paradiset. Det var nog därför som så få patricer hoppade över till kristendomen i tiden då pöbeln började masskonverteras. Annars håller jag med att mellan- och neoplatonism bredde väggen för att en kontra-elit av lärda från de lägre kasterna bestående av greker, söner till borgare, lärare (som ibland rentav var slavar), judar kunde konvertera till kristendomen och därmed konvertera pöbeln. Likväl kunde de neoplatonister och stoiker bland eliten i Rom ge exempelvis lärda kristna greker som Hippolytus och den självkastrerade Origen en slags plattform då de respekterades för deras dygd, självuppoffring och filosofiska förstånd.

Att tillbe en Gud som högsta domaren snarare än kejsaren eller senaten är ju av värde för just de förbittrade grupper som mest har förlorat av romarrikets maktstruktur. Innan kristendomens intåg så hade alla klasser den religion/filosofi som var bäst ämnad åt just dem; soldaterna hade mithraism, stoicism och neoplatonism åt den intellektuella eliten, dyrkan av familjeandarna bland de mer konservativa romerska aristokraterna, etc.

Pöbeln räknades dock som basen för kejsarens makt (tillsammans med armen) så det var strategiskt naturligt att en kejsare just valde att göra pöbelns religion till statsreligionen. Det är anmärkningsvärd dock att bara 20% var kristna när Konstantin kommer till makten och konverteras, men det var en messianisk och högljud del av romerska imperiet (ungefär som woke idag) som gav honom stor legitimitet bland en stor del av befolkningen. Senaten var dock helt bestående av paganska aristokrater, men dessa kunde Konstantin enkelt köpa genom att förlåta de som gett stöd till hans rival Maxentius samt löften om att ge tillbaka senatens forna dignitet. Paganismen var ju inte messianisk och därmed inte av första rang i prioritetsordning åt den konservativa aristokratin, som mest såg efter sina egna intressen vid det laget. De kunde inte se hur de i längden skulle köras över då religionen växt till en sådan grad att deras levnadssätt och religion helt skulle förbjudas bara 50 år senare, eller så kanske de inte brydde om det, då de inte längre hade en flergenerationsperspektiv på saker och bara ville sitta säkert under deras livstid.

Allt detta reflekteras ganska väl med allt det som sker i vår moderna tid, då vi har en messianisk vänsterrörelse som länge kämpat mot en höger som knappast har samma passion för ideologiska frågor (även ifall vi sedan internet fått mer passion från högerhåll). Marcuse har övergett klassisk marxism och förordar kritisk medvetenhet snarare än klassmedvetenhet. De studenter som lär sig kritisk teori i våra Universitet har en klar och tydlig ondska att kämpa emot och det är inte kapitalistiska storföretag som utnyttjar en arbetarklass, utan strukturer och normer...hela den ondskefulla västerländska patriarkala kulturen. Kritisk medvetenhet om att ständigt syna underliggande rasism och sexism i alla dessa strukturer, och att hacka dem itu kulturellt och institutionellt snarare än genom en sann revolution där den liberala regimen byts ut. Jag tror inte att kapitalisters särintressen har fått fram kulturmarxismen, utan att kulturmarxister använder sig av kapitalismen för sina egna särintressen. Kapitalister som Jeff Bezos har ju ingen messianisk ideologi som driver hans intressen, det är däremot av vikt att inte trampa på ömma fötter bland de som har infiltrerat politiken, mediaföretag och kulturella institut till den grad att de kan åstadkomma ordentlig skada åt ditt företag (som de faktiskt försöker göra mot Elon Musk). Därmed att de flesta storkapitalister bara försöker rida vågen som får dem att fortsätta vara framgångsrika företagare.

Superhjältar är orelaterade till antikens tragiska hjältar. Superhjältegenren påminner isåfall mer om frälsar- och mirakelhistorier, och är nära besläktad med den höga konsten, där man dyrkar det främmande och outgrundligt geniala. För att tala nerdrumska är attisk tragedi hög kitsch och superhjältefilmer låg konst.

För att kunna göra succé måste man bl.a. slå an på något hos åhörarna och hålla viss verkshöjd. Om målet är att förändra en kultur är det ännu högre krav och man måste mobilisera de bästa människorna man kan. En kultur måste odlas, ansas och utvecklas, och den kommer alltid att existera i olika skikt. Du kan inte knäppa med fingrarna och få en färdigutvecklad, alternativ masskultur från höger, och du kan inte förvänta dig att driftiga, nyfikna och kreativa människor ska bli stimulerade av samma saker som lealösa massmänniskor. Än en gång verkar du glimtvis acceptera att kultur är hierarkisk, för att i nästa ögonblick tappa den insikten och till synes betrakta dagens bredaste vänsterkultur som den enda relevanta.

Ser inte något i din utläggning om platonism och kristendom som motsäger det jag skrev. Det hela började som högbrynt motkultur. Sokrates blev avrättad av den gamla eliten för sin subversion men platonisterna blev ändå respekterade för sin höjd. Deras sätt att tänka odlades och utvecklades på höga nivåer, blev en ny ledkultur och sipprade så småningom ned ända till massan, vilket också skedde i flera vågor före kristnandet.

Jeff Bezos får framgångar genom att använda slavarbetare som på grund av mångfald är oförmögna att organisera sig. Han har intresse av att förhindra att nationer sätter stopp för det. Därför har han och hans likar nytta av delar av kulturmarxismen, där man hackar sönder solidariska grupper och den intolerans som gör dem möjliga. Det är de delarna som har fått genomslag. Antikapitalismen har alltid känts påklistrad, måltavlorna när det begav sig var i första han fascism och stalinism, och såna saker hatar kapitalisterna också.