Flashback bygger pepparkakshus!
2023-09-16, 14:31
  #1
Medlem
Nix-registrets avatar
Jag började precis läsa Gunnar Petris biografi om Hans Järta (1774–1847), som enligt Petri var Sveriges sista riktiga banérförare för en sorts ursprunglig upplysningsliberalism. Fastnade direkt för bokens jämförelse mellan Järta och hans yngre släkting Lars Johan Hierta, som grundade Aftonbladet 1830. Petri skriver att H.J. avskydde den nya typ av liberalism som L.J.H. kom att företräda, eftersom den med sin masskultur och förväxling mellan affärsframgångar och politisk lämplighet bara kan skapa ett dysfunktionellt samhälle.

Så här står det i bokens inledning:
Själv ansåg sig Hans Järta vara den klassiska upplysningsliberalismens man, och de åsikter som förfäktades av hans en generation yngre släkting Lars Johan delade han inte. I hans ögon representerade denne tidningsman och affärsmatador den nya materialistiska liberalism som han på sin ålderdom högeligen ogillade. Dessa falska liberaler och deras ombud i tidningspressen ville göra om den svenska staten till ett slags aktiebolag där penningens män, graderade efter sin rikedom, skulle styra inte bara sitt spekulativa affärsliv utan även riksdag och regering och dessutom dominera den allmänna opinionen med den nya sortens giftiga och oseriösa skandalblad i massupplagor (flera tusen exemplar!). Att detta skulle leda till ruin för Hans Järtas välkalibrerade statsbygge från 1809, till polarisering av småfolket, undanskaffande av bönderna och till de drygas herravälde i landet stod för Hans Järta plågsamt klart. I förlängningen hotade despoti eller demagogvälde, som i Frankrike i hans ungdom.
Det får mig att tänka på de liberalismer som har uppstått efter de båda hjärtana. Vi har inte minst den realliberalism vi lever under idag, som har likheter med Järtas skräckvision. Vi har också allehanda teoretiska liberalismer, t.ex. den i USA på 1900-talet uppfunna "klassiska liberalismen", som inte bara drar den borgerliga dominansen och de materialistiska idealen ännu längre, utan även skriver om historien och placerar sig själv först. Eller för den delen libertarianismen, vars företrädare kan peka på snabbmatskedjor som bevis för marknadssamhällets överlägsenhet, eftersom dessa förser massor av människor med billig mat... Det är ett helt skamlöst materiellt mått på framgång, som bara kan imponera i konkurrens mot andra ideologier med samma materiella värdeskala, och därför måste förstås utifrån den dikotoma tävling med kalla krigets kommunism som libertarianismen uppstod under.

För att slippa onödig förvirring kan jag också klistra in Petris förklaring av vad han menar med "upplysningsliberalism", som förstås är en retroaktivt tillämpad term:
Berättelsen om upplysningen i Sverige innehåller två blomstringsperioder. Det fanns en "hård", naturvetenskaplig svensk upplysning, med internationellt kända namn som Anders Celsius och Carl von Linné. Den hade sin storhetstid vid mitten av 1700-talet och var i stort sett över vid Gustav III:s trontillträde 1771. Det fanns också en "mjuk" fransk- och brittiskinspirerad upplysning inom litteratur, filosofi och politik under gustaviansk tid som i denna bok i brist på bättre vedertagen benämning kommer att kallas för upplysningsliberal. Den växte fram med namn som Johan Henric Kellgren och Nils von Rosenstein, lades i frysboxen under de sengustavianska "järnåren" efter riksdagen år 1800 och blommade ut till politiskt inflytande 1809. Samtidigt förbereddes dess fall av från Tyskland importerade nyromantiska och idealistiska idéer. Upplysningstiden var då definitivt förbi. Upplysningsliberalismen fick ömsa skinn för att återuppstå med andra och nya liberala förtecken.
Hur ser ni på dagens liberalism i förhållande till Hans Järtas upplysningliberala kritik? Är det som Petri kallar upplysningsliberalism helt utdött eller finns delar kvar någonstans? Hade den någon chans att överleva, eller var den alltid dödsdömd eftersom den banade väg för Aftonbladets och USA:s materialistiska liberalism?

Är ens Petris beskrivning av en äldre, bättre(?) och mänskligare(?) liberalism sann? Han använder ju bara ordet "i brist på bättre vedertagen benämning". Anhängarna av den här 1700-talsströmningen kallade inte sig själva liberaler, åtminstone inte när det begav sig; ordet härstammar från Napoleontiden, inte upplysningstiden. Det finns flera aspekter som går att diskutera här, med intressanta motsättningar i liberalismens historia, självbild, galjonsfigurer från olika tider och skiftande ideal.
Citera
2023-09-16, 14:53
  #2
Medlem
PissBusss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Nix-registret
Jag började precis läsa Gunnar Petris biografi om Hans Järta (1774–1847), som enligt Petri var Sveriges sista riktiga banérförare för en sorts ursprunglig upplysningsliberalism. Fastnade direkt för bokens jämförelse mellan Järta och hans yngre släkting Lars Johan Hierta, som grundade Aftonbladet 1830. Petri skriver att H.J. avskydde den nya typ av liberalism som L.J.H. kom att företräda, eftersom den med sin masskultur och förväxling mellan affärsframgångar och politisk lämplighet bara kan skapa ett dysfunktionellt samhälle.

Så här står det i bokens inledning:
Själv ansåg sig Hans Järta vara den klassiska upplysningsliberalismens man, och de åsikter som förfäktades av hans en generation yngre släkting Lars Johan delade han inte. I hans ögon representerade denne tidningsman och affärsmatador den nya materialistiska liberalism som han på sin ålderdom högeligen ogillade. Dessa falska liberaler och deras ombud i tidningspressen ville göra om den svenska staten till ett slags aktiebolag där penningens män, graderade efter sin rikedom, skulle styra inte bara sitt spekulativa affärsliv utan även riksdag och regering och dessutom dominera den allmänna opinionen med den nya sortens giftiga och oseriösa skandalblad i massupplagor (flera tusen exemplar!). Att detta skulle leda till ruin för Hans Järtas välkalibrerade statsbygge från 1809, till polarisering av småfolket, undanskaffande av bönderna och till de drygas herravälde i landet stod för Hans Järta plågsamt klart. I förlängningen hotade despoti eller demagogvälde, som i Frankrike i hans ungdom.
Det får mig att tänka på de liberalismer som har uppstått efter de båda hjärtana. Vi har inte minst den realliberalism vi lever under idag, som har likheter med Järtas skräckvision. Vi har också allehanda teoretiska liberalismer, t.ex. den i USA på 1900-talet uppfunna "klassiska liberalismen", som inte bara drar den borgerliga dominansen och de materialistiska idealen ännu längre, utan även skriver om historien och placerar sig själv först. Eller för den delen libertarianismen, vars företrädare kan peka på snabbmatskedjor som bevis för marknadssamhällets överlägsenhet, eftersom dessa förser massor av människor med billig mat... Det är ett helt skamlöst materiellt mått på framgång, som bara kan imponera i konkurrens mot andra ideologier med samma materiella värdeskala, och därför måste förstås utifrån den dikotoma tävling med kalla krigets kommunism som libertarianismen uppstod under.

För att slippa onödig förvirring kan jag också klistra in Petris förklaring av vad han menar med "upplysningsliberalism", som förstås är en retroaktivt tillämpad term:
Berättelsen om upplysningen i Sverige innehåller två blomstringsperioder. Det fanns en "hård", naturvetenskaplig svensk upplysning, med internationellt kända namn som Anders Celsius och Carl von Linné. Den hade sin storhetstid vid mitten av 1700-talet och var i stort sett över vid Gustav III:s trontillträde 1771. Det fanns också en "mjuk" fransk- och brittiskinspirerad upplysning inom litteratur, filosofi och politik under gustaviansk tid som i denna bok i brist på bättre vedertagen benämning kommer att kallas för upplysningsliberal. Den växte fram med namn som Johan Henric Kellgren och Nils von Rosenstein, lades i frysboxen under de sengustavianska "järnåren" efter riksdagen år 1800 och blommade ut till politiskt inflytande 1809. Samtidigt förbereddes dess fall av från Tyskland importerade nyromantiska och idealistiska idéer. Upplysningstiden var då definitivt förbi. Upplysningsliberalismen fick ömsa skinn för att återuppstå med andra och nya liberala förtecken.
Hur ser ni på dagens liberalism i förhållande till Hans Järtas upplysningliberala kritik? Är det som Petri kallar upplysningsliberalism helt utdött eller finns delar kvar någonstans? Hade den någon chans att överleva, eller var den alltid dödsdömd eftersom den banade väg för Aftonbladets och USA:s materialistiska liberalism?

Är ens Petris beskrivning av en äldre, bättre(?) och mänskligare(?) liberalism sann? Han använder ju bara ordet "i brist på bättre vedertagen benämning". Anhängarna av den här 1700-talsströmningen kallade inte sig själva liberaler, åtminstone inte när det begav sig; ordet härstammar från Napoleontiden, inte upplysningstiden. Det finns flera aspekter som går att diskutera här, med intressanta motsättningar i liberalismens historia, självbild, galjonsfigurer från olika tider och skiftande ideal.

Sådana här nostalgiska, svärmiska uppfattningar om liberalism vilar på ett högst medvetet ignorerande av nittonhundratalshistorien och kritiken från bl.a. Marx, Nietzsche och Freud. Järta förutsåg uppenbarligen inte hur framväxten av rasvetenskaper och teknologiseringens produktion av nya vapen skulle leda till mördande av historiskt unik omfattning. Vill man ställa sig i en liberalistisk tradition idag behöver man förhålla sig till såväl marxistisk sociologi som traditionens kristna arv och bl.a. psykoanalysens upptäckter om mänskligt medvetande, gör man inte det är man helt enkelt inte seriös utan snarast religiös och ägnar sig åt en form av politisk eskapism som är fascismen närliggande.
Citera
2023-09-17, 00:21
  #3
Medlem
Dalulvens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Nix-registret
Jag började precis läsa Gunnar Petris biografi om Hans Järta (1774–1847), som enligt Petri var Sveriges sista riktiga banérförare för en sorts ursprunglig upplysningsliberalism. Fastnade direkt för bokens jämförelse mellan Järta och hans yngre släkting Lars Johan Hierta, som grundade Aftonbladet 1830. Petri skriver att H.J. avskydde den nya typ av liberalism som L.J.H. kom att företräda, eftersom den med sin masskultur och förväxling mellan affärsframgångar och politisk lämplighet bara kan skapa ett dysfunktionellt samhälle.

Så här står det i bokens inledning:
Själv ansåg sig Hans Järta vara den klassiska upplysningsliberalismens man, och de åsikter som förfäktades av hans en generation yngre släkting Lars Johan delade han inte. I hans ögon representerade denne tidningsman och affärsmatador den nya materialistiska liberalism som han på sin ålderdom högeligen ogillade. Dessa falska liberaler och deras ombud i tidningspressen ville göra om den svenska staten till ett slags aktiebolag där penningens män, graderade efter sin rikedom, skulle styra inte bara sitt spekulativa affärsliv utan även riksdag och regering och dessutom dominera den allmänna opinionen med den nya sortens giftiga och oseriösa skandalblad i massupplagor (flera tusen exemplar!). Att detta skulle leda till ruin för Hans Järtas välkalibrerade statsbygge från 1809, till polarisering av småfolket, undanskaffande av bönderna och till de drygas herravälde i landet stod för Hans Järta plågsamt klart. I förlängningen hotade despoti eller demagogvälde, som i Frankrike i hans ungdom.
Det får mig att tänka på de liberalismer som har uppstått efter de båda hjärtana. Vi har inte minst den realliberalism vi lever under idag, som har likheter med Järtas skräckvision. Vi har också allehanda teoretiska liberalismer, t.ex. den i USA på 1900-talet uppfunna "klassiska liberalismen", som inte bara drar den borgerliga dominansen och de materialistiska idealen ännu längre, utan även skriver om historien och placerar sig själv först. Eller för den delen libertarianismen, vars företrädare kan peka på snabbmatskedjor som bevis för marknadssamhällets överlägsenhet, eftersom dessa förser massor av människor med billig mat... Det är ett helt skamlöst materiellt mått på framgång, som bara kan imponera i konkurrens mot andra ideologier med samma materiella värdeskala, och därför måste förstås utifrån den dikotoma tävling med kalla krigets kommunism som libertarianismen uppstod under.

För att slippa onödig förvirring kan jag också klistra in Petris förklaring av vad han menar med "upplysningsliberalism", som förstås är en retroaktivt tillämpad term:
Berättelsen om upplysningen i Sverige innehåller två blomstringsperioder. Det fanns en "hård", naturvetenskaplig svensk upplysning, med internationellt kända namn som Anders Celsius och Carl von Linné. Den hade sin storhetstid vid mitten av 1700-talet och var i stort sett över vid Gustav III:s trontillträde 1771. Det fanns också en "mjuk" fransk- och brittiskinspirerad upplysning inom litteratur, filosofi och politik under gustaviansk tid som i denna bok i brist på bättre vedertagen benämning kommer att kallas för upplysningsliberal. Den växte fram med namn som Johan Henric Kellgren och Nils von Rosenstein, lades i frysboxen under de sengustavianska "järnåren" efter riksdagen år 1800 och blommade ut till politiskt inflytande 1809. Samtidigt förbereddes dess fall av från Tyskland importerade nyromantiska och idealistiska idéer. Upplysningstiden var då definitivt förbi. Upplysningsliberalismen fick ömsa skinn för att återuppstå med andra och nya liberala förtecken.
Hur ser ni på dagens liberalism i förhållande till Hans Järtas upplysningliberala kritik? Är det som Petri kallar upplysningsliberalism helt utdött eller finns delar kvar någonstans? Hade den någon chans att överleva, eller var den alltid dödsdömd eftersom den banade väg för Aftonbladets och USA:s materialistiska liberalism?

Är ens Petris beskrivning av en äldre, bättre(?) och mänskligare(?) liberalism sann? Han använder ju bara ordet "i brist på bättre vedertagen benämning". Anhängarna av den här 1700-talsströmningen kallade inte sig själva liberaler, åtminstone inte när det begav sig; ordet härstammar från Napoleontiden, inte upplysningstiden. Det finns flera aspekter som går att diskutera här, med intressanta motsättningar i liberalismens historia, självbild, galjonsfigurer från olika tider och skiftande ideal.

En intressant inblick i en värld som fokuserade mer på anden än på kroppen, vad det verkar.

Enligt Carl Wilhelm Böttiger var Järta "ultraliberal" i yngre dar men "stockkonservativ" med tiden.

Det är relativt antar jag: "Argus" gav de gamla romantikerna en hel del däng.

Järta var liberal jämfört med romantikerna men konservativ jämfört med Stockholms-liberalismen?
Citera
2023-09-17, 00:29
  #4
Medlem
Dalulvens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av PissBuss
Sådana här nostalgiska, svärmiska uppfattningar om liberalism vilar på ett högst medvetet ignorerande av nittonhundratalshistorien och kritiken från bl.a. Marx, Nietzsche och Freud. Järta förutsåg uppenbarligen inte hur framväxten av rasvetenskaper och teknologiseringens produktion av nya vapen skulle leda till mördande av historiskt unik omfattning. Vill man ställa sig i en liberalistisk tradition idag behöver man förhålla sig till såväl marxistisk sociologi som traditionens kristna arv och bl.a. psykoanalysens upptäckter om mänskligt medvetande, gör man inte det är man helt enkelt inte seriös utan snarast religiös och ägnar sig åt en form av politisk eskapism som är fascismen närliggande.

Hur i fridens namn skulle han kunna förutse det?

Luftballonger och ångfartyg var det mest avancerade apparaterna på hans tid?

Några andra raser än svenska fanns inte i mängd i landet under Järtas levnad?

Har marxismen, freudianismen och våra historiekunskaper lett till ett bättre Sverige, tycker du?
Citera
2023-09-17, 11:24
  #5
Medlem
Nix-registrets avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Dalulven
En intressant inblick i en värld som fokuserade mer på anden än på kroppen, vad det verkar.

Enligt Carl Wilhelm Böttiger var Järta "ultraliberal" i yngre dar men "stockkonservativ" med tiden.

Det är relativt antar jag: "Argus" gav de gamla romantikerna en hel del däng.

Järta var liberal jämfört med romantikerna men konservativ jämfört med Stockholms-liberalismen?
Det handlar också om olika utgångspunkter i synen på staten. Järta förutsatte någon sorts svensk statspatriotism, och använde sedan upplysningsteorier för att utforma vad han ansåg var en optimalt fungerande svensk stat. Till hans upplysningsliberala inspirationskällor hörde antidemokraten Montesquieu och ordningsförespråkaren Adam Ferguson.

Hierta-liberalismen var mycket mer av ett klassintresse och utgick från företagens bästa, som kunde vara i direkt konflikt med statens långsiktiga intressen. Utifrån det plockade man upp upplysningstankar om friheter gentemot staten.

Problemet för Järta var väl någonstans att han förutsatte saker som hans egen ideologi inte kunde garantera. Den patriotism han utgick från var en produkt av en ordning som inte var upplysningsliberal.

Kan jämföras med modern konst, där tidiga moderna rörelser som romantiken och impressionismen rent tekniskt har starka drag av de klassiska och akademiska strömningar som kom före dem. Målningar från den tidiga modernismen kan därför vara attraktiva även för den som annars hatar modern konst. Men rörelsernas egna teorier innehöll ingenting som kunde upprätthålla och återvitalisera det som gav dem deras speciella attraktionskraft, och deras efterföljare i senare generationer har saknat samma fotfäste i någonting ickemodernt.

Det är även intressant att Järtas förebilder i hög grad var samma figurer som inspirerade Förenta staternas grundlagsfäder. Idag förknippar vi sunkig kaosliberalism med USA, av goda skäl. Men samma utveckling skedde med liberalismen parallellt i Amerika och Europa. Grundlagsfädernas liberalism var inte samma som dagens "klassiska liberalism", libertarianism eller frihetspopulism; den var mer lik Järtas svenska liberalism, som måhända var naiv och dödsdömd, men inte asocial i sina ambitioner.
Citera
2023-09-17, 12:39
  #6
Medlem
Dalulvens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Nix-registret
Det handlar också om olika utgångspunkter i synen på staten. Järta förutsatte någon sorts svensk statspatriotism, och använde sedan upplysningsteorier för att utforma vad han ansåg var en optimalt fungerande svensk stat. Till hans upplysningsliberala inspirationskällor hörde antidemokraten Montesquieu och ordningsförespråkaren Adam Ferguson.

Hierta-liberalismen var mycket mer av ett klassintresse och utgick från företagens bästa, som kunde vara i direkt konflikt med statens långsiktiga intressen. Utifrån det plockade man upp upplysningstankar om friheter gentemot staten.

Problemet för Järta var väl någonstans att han förutsatte saker som hans egen ideologi inte kunde garantera. Den patriotism han utgick från var en produkt av en ordning som inte var upplysningsliberal.

Kan jämföras med modern konst, där tidiga moderna rörelser som romantiken och impressionismen rent tekniskt har starka drag av de klassiska och akademiska strömningar som kom före dem. Målningar från den tidiga modernismen kan därför vara attraktiva även för den som annars hatar modern konst. Men rörelsernas egna teorier innehöll ingenting som kunde upprätthålla och återvitalisera det som gav dem deras speciella attraktionskraft, och deras efterföljare i senare generationer har saknat samma fotfäste i någonting ickemodernt.

Det är även intressant att Järtas förebilder i hög grad var samma figurer som inspirerade Förenta staternas grundlagsfäder. Idag förknippar vi sunkig kaosliberalism med USA, av goda skäl. Men samma utveckling skedde med liberalismen parallellt i Amerika och Europa. Grundlagsfädernas liberalism var inte samma som dagens "klassiska liberalism", libertarianism eller frihetspopulism; den var mer lik Järtas svenska liberalism, som måhända var naiv och dödsdömd, men inte asocial i sina ambitioner.

Tack för lektionen! Det blir print screen på det här. Idéhistoria, 300 poäng?

Järta kanske var mer rotad i romantikernas syn om ett högre stadium inneboende i människan, som kan förlösas genom rätt själsliga inriktning, och därmed leda till en ny guldålder för kulturen/samhället. (Vill minnas att en av romantikerna, Elgström, skrev om ett patriotiskt tankesätt ...)

En platonisk hållning? Medan "Järta 2", Hierta, var mer aristotelisk: att "guldet" kommer ur materien.
Citera
2023-09-18, 09:55
  #7
Medlem
PissBusss avatar
a
Citat:
Ursprungligen postat av Dalulven
Hur i fridens namn skulle han kunna förutse det?

Luftballonger och ångfartyg var det mest avancerade apparaterna på hans tid?

Några andra raser än svenska fanns inte i mängd i landet under Järtas levnad?

Har marxismen, freudianismen och våra historiekunskaper lett till ett bättre Sverige, tycker du?

Genom att se till samtida ideologiska och vetenskapliga rörelser, samt kolonialpolitik. Han kunde ha studerat Hegel och Ricardo och kommit fram till slutsatser närliggande Marx, eftersom de var nästan samtida. Att ångkraft eller något liknande skulle ersätta hästen och kunna bära både bepansring och vapen var fullt möjligt vid den tiden, inte minst eftersom ångkraften var väl etablerad och förbränningsmotorer var på gång.

Tidig eltelegraf och tidskrifter var etablerat. Linné, rasbiologins 'grand old man' dog 1778.

Ja, vetenskap gör bättre samhällen möjliga.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in