Citat:
Nej, mer på avsaknaden av motsatsen. Det som är intressant med USA är ju att så många tunga namn öppet vågar kritisera judisk makt nu. Alex Jones, Tucker Carlson, Candace Owens. Plus att de nationalistiska namnen lyfts till nya höjder tack vare fokus på judar och Israel. I Sverige finns ingen motsvarighet till det här, varklen bland vettiga nationalister som når nya höjder via fokus på judar eller tidigare ambivalenta som helt plötsligt vågar prata ut.
Citat:
Det är klart jag lever i en bubbla, det gör alla. Min bubbla har dock innehållit både amerikansk och svensk diskussion, och därför kan jag göra jämförelsen. I Sverige händer ingenting, i USA massor.
Misstänker att du lever lite i en bubbla här, eller drar för stora växlar på den lösa antisionistiska koalition som har uppstått.
Citat:
I USA är den självklara, allomfattande, nationalistiska positionen att vara emot Israel och judisk makt. I Sverige är den dominerande positionen "att den där konflikten inte rör oss". I USA är de största antisionistiska namnen patrioter typ Jake Shields och Lucas Gage, i Sverige är det fortfarande bara ett gäng sunkiga kommunister som är tydligt anti-Israel. Talande är att jag sett Jake Shields länkas in i svenska twitter en gång. Av vem? Mathias Wåg! Svenska nationalister har ett jätteläge att utnyttja att vända hela diskursen mot judisk makt och ondska, men istället är det dokusåpadramor, clickbait, fjanterier.
Det som framförallt har hänt är att palestinavänstern har blivit mer öppen för att buntas samman med en israelkritisk höger. Man har inte fullt samma antinazistiska spasmer som tidigare och har lättare för att skaka av sig tjat om antisemitism och förintelsen. Det har även skett i Sverige. Dagens svenska palestinavänster börjar inte kräla och be om ursäkt för att något den säger låter likt något som NMR säger. Samma människor hade tidigare lätt för att tappa fokus och börja oroa sig över trubbiga utspel från de egna så fort de fick kritik från judiskt håll.
Kontrajihadistiska liberaler har inte svängt 180 grader, varken i Sverige eller på andra platser, men de har även här blivit tystare och fått svårare att försvara sina positioner. De är gapigare än de var före 7 oktober, men mindre självsäkra än senast de gav ifrån sig livstecken. Personer som för inte länge sedan skulle ha skrikit ut att de står till 100% bakom Israel säger nu att de visserligen ogillar Palestina mer, men att båda sidor är främmande och att de inte tycker att deras ökenkonflikt egentligen angår oss i Väst. Inlägget ovanför ditt är ganska typiskt, även om jag inte vet just hans bakgrund. Detta samtidigt som Israel är mer hysteriskt än det har varit sedan kanske 1967, och den amerikanska regimen hetsar för storkrig mellan ett förment "Väst" och axeln Ryssland-Iran och kanske även Kina. Framförallt har de något mer intelligenta (ex)kontrajihadisterna dämpat sig. De som står kvar är de mest korkade, efterblivna eller hopplöst ekonomiskt korrumperade, som de andra skäms över.
Båda dessa tendenser är positiva, men ska inte missförstås som att någon sorts nationell rörelse (eller vad man vill kalla det) har vuxit till sig och mognat. Dynamiken har förändrats en smula, och det beror på att två av våra motståndare har taggat ner lite med att attackera oss.
Ett både mer moget och mer cyniskt perspektiv finns i fransk och tysk alternativmedia.
Boulevard Voltaire förfasas över polariseringen, krigshetsen och Israels upptrappning, men sätter sitt hopp till Frankrikes förvirring och brist på beslutsamhet: https://www.bvoltaire.fr/point-de-vu...e-se-poursuit/
Zuerst kommenterar lakoniskt att de 600 statliga tjänstemän som ligger bakom ett upprop om att tyska statens stöd till Israel är olagligt har valt att vara anonyma, pga tilltagande skräckvälde: https://zuerst.de/2024/04/13/600-bun...gen-an-israel/
Kontrajihadistiska liberaler har inte svängt 180 grader, varken i Sverige eller på andra platser, men de har även här blivit tystare och fått svårare att försvara sina positioner. De är gapigare än de var före 7 oktober, men mindre självsäkra än senast de gav ifrån sig livstecken. Personer som för inte länge sedan skulle ha skrikit ut att de står till 100% bakom Israel säger nu att de visserligen ogillar Palestina mer, men att båda sidor är främmande och att de inte tycker att deras ökenkonflikt egentligen angår oss i Väst. Inlägget ovanför ditt är ganska typiskt, även om jag inte vet just hans bakgrund. Detta samtidigt som Israel är mer hysteriskt än det har varit sedan kanske 1967, och den amerikanska regimen hetsar för storkrig mellan ett förment "Väst" och axeln Ryssland-Iran och kanske även Kina. Framförallt har de något mer intelligenta (ex)kontrajihadisterna dämpat sig. De som står kvar är de mest korkade, efterblivna eller hopplöst ekonomiskt korrumperade, som de andra skäms över.
Båda dessa tendenser är positiva, men ska inte missförstås som att någon sorts nationell rörelse (eller vad man vill kalla det) har vuxit till sig och mognat. Dynamiken har förändrats en smula, och det beror på att två av våra motståndare har taggat ner lite med att attackera oss.
Ett både mer moget och mer cyniskt perspektiv finns i fransk och tysk alternativmedia.
Boulevard Voltaire förfasas över polariseringen, krigshetsen och Israels upptrappning, men sätter sitt hopp till Frankrikes förvirring och brist på beslutsamhet: https://www.bvoltaire.fr/point-de-vu...e-se-poursuit/
Zuerst kommenterar lakoniskt att de 600 statliga tjänstemän som ligger bakom ett upprop om att tyska statens stöd till Israel är olagligt har valt att vara anonyma, pga tilltagande skräckvälde: https://zuerst.de/2024/04/13/600-bun...gen-an-israel/
