Testade skriva lite poesi.

En vind viner mot min kind i ekan på den smutsiga lilla sjön under sommarkvällen. Solen steker min avklädda kropp. I nakenheten hittar jag oskulden. Som skapar.

Min passion är slocknad och kvar finns bara rättfärdighet.

I mitt innersta väsen bebor ångest och välbehag. Ett oändligt flöde av kreativitet och intelligens är vad min själ sträcker sig mot. En dag ska jag bli ett med det och leva ut min sanna natur som inte ska vara begränsad av kropp och jord. När dagen för realisation kommer hoppas jag att rättfärdigheten och kärleken fortsätter lysa.

I mörket finns en borttappad själ. Den försöker övertyga sig om att allt är okej. Men någonstans vet den att den är i en hopplös situation. Den är fjättrad och svält. Var kan den hitta ljuset. Den blir matad med lögner och inget är verkligt. Ensamhet.

Ensamhet kryper sig på. I ensamheten finns ångest och brist på syre. Teknologi och död.

Lycka, ett minne som inte går att skönja längre, en intuitiv känsla inför vad som var, en längtan och en sorg, en avdomnad känsla, vad ska man göra när anden dominerar, vad vill den.

Friden infinner sig. Kommandes års mening är funna.


Varför kan jag inte få grepp om anden. Det är som att den döljer sin natur för mig. Skulle jag nå total frid och lycka om den visade sin sanna natur eller skulle jag bli en mörk spillra av den tålmodige lagom bekväma man jag nu är.

Framtiden är en sträcka fylld av uppgång och fall. I evigheten är man obetydlig för helheten men för allmän nyttan ska man leva och sina vänner.

Ett ljust skimmer ger föreställningen om det sköna.

I ögonens djup speglas universum.

Mellan ljuset och mörkret finns det ideala tillståndet.

Underverk skapas genom Gud. Själen blir stärkt genom kärlek. Kärlek skapas från dom som älskar. Om de finner sin eld kan de nå ljuset. I ljuset finns Frid.


Behagligheten är skön men är den eftertraktansvärt, än sen, eller? Är det utveckling blandat med realisation som är livets mening, trots att det är en illusion.

I skogens mörkgröna myllra finns ett djup som växer i alla riktningar, det tränger sinnet tills snön faller och allt blir vitt.

I livet finns hat och kärlek. Ur hatet föds förföljelse. Ur förföljelse, död och smärta föds nytt liv.

En rosa blomma vissnar, snart kommer den ge upp, efter sin död kommer den slå ny rot och fortsätta växa.

Under sker, inget av slump.

Livet flödar vidare som en fors. en riddare går sin marsch på en landsväg, han sår sina frön för en ärorik framtid, mörka av smärta stön, kan bli hans öde.

Vem är dagens man, en glömd varelse i en förlorad värld, om han bara kan, sen skapa sin egen värld, vad vill han då ha?

I medmänsklighetens namn, försöker vi gå i hamn, trots att farorna framför oss inte oss kommer i gagn, vill vi göra det som hörs ända ut i evighetens skapelse.

Att vara en gud, varför är det så mycket bättre än en människa, vad gör makt och sinnesstyrka för skillnad? Frihet? aa kanske.

En kämpe i mma ringen slåss som för sitt liv, med bestämda kliv han stegar fram, för att sin fiende krossa och han göra till tossa.

Hjärtat bultar sina vanliga hjärtslag. Tiden förflyter och mötet med livet fortgår. Det lilla tas upp av det stora som alltid. ett kretslopp utan slut. Slagen men inte förlorad. livet fortgår.

en gul vidsträckt äng, naturen kan inte ljuga, det som var liv blir fult, så som det unga blir gammalt. Att födas igen är inte av naturen, endast själen. Natur och själ motsatser. Djuren, själen? vad är vi egentligen.

I en evighet har min själ vandrat. Den började trött för att komma till liv av en hoppfull värld. Men som ordet lögn på engelska förtäljer, är ljuset en lögn. En vacker lögn som är meningen med livet.

Är det själen som faller för kvinnan? Varför har vi så många en dragning till mörkret, vad är det i det onda som skapar denna fägring, som berövar oss på vår självständighet och gör oss slavar till naturen.

Evighet eller död? Vem är tuff nog för att möta livet i en evighet, när endast 30 år innehåller så mycket kamp. Klivet vidare till det okända, är skrivet i ödet.

Att se in i mörkrets djup, som att falla, falla ner i ett stup, en sekund kan kännas som den aldrig tar slut.

Att veta är en farlig sak, som kan komma att bita i ens bak. Att se andras lidande är allt som oftast rejält svidande.

I en vattenkälla i en mörkgrön myllra en sumo-brottare någonstans i japan.

En mås kommer och ställer sig några meter från honom i vaket span.

Mannen har för mycket och måsen för lite är lärdomen för dan.


Kärleken bränns och svider och själen lider. Anledningen är separationen från Gud och det är det som det emotionella utbytet till verket skrider. Varför inte lämna kvinnan för att finna något annat på näthinnan. Något evigt och rent, utan sinne klent.

Musik för en publik, var i det skapas romantik. Det finns inte mer ett skit i denna värld som är viktigt, endast en dystopi. Fast å andra sidan, är en chimär som den är något att rida an.

Vad tycks?

Rätt länge sen jag skrev början, mår bättre nu.