Tråden om 91:an

91an är grym. Gillar 87an historierna mycket så jag brukade också se till att köpa 87an tidningen.
Har tidningar från 60-tal fram till tidigt 2000-tal men inte köpt något nytt sedan dess bara läst om..

Kanske ska testa lite nya tidningar

Förstår inte folk som klagar på att "serien baserades på en tid när värnplikt var obligatorisk"

ni vet att hela alltet är fiktion va grabbar?

91:an bygger ju i princip på beväringsfilmerna från 40- och 50-talet. Nog tycker jag att kvaliteten var betydligt bättre i de tidningar som utgavs på 60-talet än senare årgångar. Har visserligen inte läst någon 91:an utgiven senare än 90-talet.

Jo det kan jag väl hålla med om

Den tidigare redaktören Leif Bergendorf förtjänar all beundran för sin insikt och styrka att stå på sig. Fram till sin pension bedrev han ensam kampen mot långa berättelser. Enligt honom skulle de aldrig vara länge än 2-3 sidor. Vad rätt han visade sig ha, och tidningen förfall är ett skolboksexempel på att folk inte alltid vet vad de önskar sig.

Läsarna skrev till brev-sidan att de ville ha längre berättelser. Författarna ville göra längre berättelser. Man kan också tänka sig att Egmont gillade idén (att fylla ett nummer med färre idéer är billigare). Men Leif höll emot.

Idag tror jag att en kvinna och man delar på redaktörsskapet, och de har låtit berättelserna svälla bortom all rimlighet. I senaste numret var det en typ 20 sidor lång historia om att Elvira skulle köpa en jävla skyllt till sitt café. 87:an säger att en polare kan fixa det, men polaren gör en dålig skylt som Elvira inte betalar för utan köper en annan. ”Slutklämmen” är att 87:ans polare står utanför caféet och tänker att den andra skylten som Elvira köpte var snygg. Jag trodde seriöst att berättelsen fortsatte längre bak i tidningen. Jag fattar fortfarande inte. Totalt poänglöst. Bara massor av sidor som leder upp till ingenting.

Så här är det numera hela tiden. Värst är dessa evighetsberättelser där karaktärerna 87:an och 91:an befinner sig i en anakronistisk miljö, till exempel i en deckargåta eller på 1700-talet. Det är uselt bara som koncept, men 20 sidor uselhet är självklart särskilt illa. Inte ens en briljant idé ska pågå i 20 sidor.

Med dessa långa berättelser finns det heller inte plats för annat än Statarna (världshistoriens sämsta serie) och den fyrkantiga (bokstavligen numera) Åsa Nisse.

Redaktörerna är dessutom allmänt dryga mot läsare som skriver. Istället för att bara svara artigt på kritik, hittar de stavfel i insändarna som de försöker göra sig lustiga över.

Jag kommer inte sluta köpa 91:an men nästan alla nummer de senare åren har varit en besvikelse. Att bara förändra en tidning hjälper inte för att rädda den från serietidningsdöden. Förändringarna måste vara förbättringar. I 91:ans fall tror jag inte ens det är lönt att försöka anpassa till nutid. Hela grunden är som sådan en svunnen tid med allmän värnplikt etc. Det blir inte mindre gammaldags bara för att Elvira blir café-ägare istället för hembiträde eller för att 91:an slutat röka eller för att man ritar dit en mobiltelefon ibland. Det lockar inga nya och stör bara den befintliga målgruppen som läser tidningen av nostalgi

Det finns vissa serier som gjordes åren mellan 1987-1997 (ca) som var lite längre men som var riktigt bra, då rörde det kanske sig om max 6-8 sidor och med kreatörer som Roswall, Petersson och Lozell bakom manuset. De nyare kreatörerna når inte alls upp till den nivån, varken i tecknarstil eller manus. De enda bra tecknarna som fortfarande är aktiva i mitt tycke är Lozell och Gissberg, tyvärr till sämre manus ibland.

Har också lagt märket till hur dryg (Joakim tror jag han heter) är mot läsarna. Istället för att svara med rakt och ärligt som Leif gjorde, så är det som du säger, anmärkningar på stavfel, upphakning på meningsuppbyggnad m.m. Om du är prenumerant på en tidning ska du väl inte bli hånad när du kritiserar något du faktiskt betalar för?

Själv köper jag lösnummer, då kan jag bläddra igenom och se om det är något jag vill läsa eller om jag avvaktar och väntar till nästa nummer. Leif tyckte att serien skulle stannat kvar på 60-talet och jag ämnar att hålla med. Deras försök till att göra serien moderna har inte lyckats och blir mest löjligt i många fall snarare än roligt. Ska det spegla nutiden behövs ännu mer göras om och jag tror inte att läsarna söker det heller.

Där tycker jag Don Rosa gjorde helt rätt. Hans serier med Kalle Anka, Joakim och Knattarna utspelar sig på 50-talet, så där finns det inga moderniteter eller mobiltelefoner.

Många år sedan jag slutade att köpa nya nummer. Har hänt enstaka gång att jag köpt 87:an, men gillar inte den heller längre då den också börjar innehålla för mycket halvt nytecknat material. Den var bra inpå sena 90-talet, kanske 2000-talet då åtminstone en av tecknarna då fortfarande höll stilen pch det mesta var sig likt från Egerbrandts persongalleri mm. Nils var alltid min favorit bland tecknarna och berättarna, några kritiserar hans berättelser för att vara "slarvigt tecknade", men jag tenderar att gilla hans enkla stil mycket mer än de nyare tecknarna som överdetaljerar rutorna. Behöver inte ritas ett helt plottrigt bostadskvarter som bakgrund för varje ruta karaktärerna befinner sig utomhus i Klackamo.

För min del så tror jag ju också att jag ursprungligen fastnade för 91:an just pga. nostalgi om gamla enklare tider. Inga mobiler, datorer eller jämställdhetsideal. Gammaldags humor, gemytlig gammaldags känsla etc. Tenderar hoppa över berättelserna där oönskad "karaktärsutveckling" förekommit, t.ex. att Elvira blivit caféföreståndare etc. Det behövs ingen karaktärsutveckling i en serie som 91:an, jag föredrar att karaktärerna "resetas" som i typ Simpson gjorde gammalt tillbaka. Dvs. att grundförutsättningarna alltid återställs oavsett vad som händer i en enskild berättelse.

Bra att Egerbrandt hann teckna så pass många. Kommer nog för resten av livet med jämna mellanrum återgå till att läsa några gamla 91:an han tecknat. Speciellt på julen vill man ju gärna sätta sig ned med en varm choklad och läsa nån gammal julspecial.

Men det var just det att när Bergendorf vid sällsynta tillfällen lät en berättelse på runt sex sidor passera då var det som att få en extra stor godispåse med lite godare godis än vanligt. Nu får man bajs istället för godis men desto större påse, än hel säck.

Vad roligt att även du uppmärksammat de dryga svaren. Det är hela tiden samma sak att någon skriver ”jag tycker inte Åsa-Nosse ska vara med i tidningen” följt av ”jag kan lova dig att du aldrig kommer att behöva se en serie som heter Åsa-Nosse i tidningen fniss fniss”.

Vad man saknar generationen gubbar som inte var twitter-skadade och alltid behövde ge en rapp come-back på precis allt. Som inte hade fått för sig att alla diskussioner behövde ”vinnas” och inte heller trodde att det var en vinst att fly sakfrågan med korta syrligheter. Bergendorf skulle rättat stavfelet eller lämnat det okommenterat och svarat något artigt i stil med ”tack för dina synpunkter, jag tycker att serien är bra. Vad tycker ni andra läsare, hör av er och berätta”. Det lågmälda avfärdandet av en dum åsikt utan hävdelsebehov.

I en intervju med Leif som gjordes för 12-13 år sedan så uttryckte han att arvet från Rudolf Petterssons originalserie har förvaltats på ett bedrövligt sätt och kan inte säga annat än att det stämmer. Du hittar nästan aldrig ensidesserier idag i tidningen som dessutom har en ganska rolig poäng på slutet.
Jag vet att Leif också var kritisk till att persongalleriet var allt för brett. Ibland kunde serier handla om Toftaligan och Gnuthagen medan 91:an själv kanske inte medverkade alls och på sista rutan i serien såg man kanske 87:ans morsa skymta förbi. Kanske vore det bättre att ha serier med Toftaligan separat i vissa utökade nummer någon gång om året istället för att inkräkta på utrymmet med seriens huvudpersoner?

Ett av de intressantare svaren på en insändare kom för något år sedan. Det var en person som skrev in och var ganska kritiks till många serier och svaret han fick löd något i stil med: "Du bad om ett seriöst svar men du kommer du inte få, för du var otrevlig.." Jag undrar vad syftet med en insändarsida är om man inte tål kritik och sparkar bakut vid minsta lilla.
Många idag är ganska kritiska till Bergendorf men jag uppskattade hans raka ofta lite humorlösa svar för du skriver ju till insändarsidan av en seriösare anledning.

Visst är det så att insändarsidan känns mer oseriös nu för tiden. Att anmärka på stavfel känns mest som att "nu får jag tillfälle att vara dryg i svaret". Något seriöst i dialog-väg tillför inte detta såklart.

Främst när det gäller kritik dock, är det en insändare full av lovord poängteras inte ett enda stavfel.

Undrar vilka 2 serier som tas bort under 2022. Ska ju också återkomma en "gammal favorit". Jag gissar att Ferguson tas bort och kanske Livet Hemmavid. Sen kommer väl Agust in i tidningen, eller så kanske de kör repriser på Vår Lilla stad eller Uti Vår Hage.