Ni inom högfungerande autismspektrum

Hej, Det stämmer.

Jag har redan kontakt med psyk i andra ärenden. Vi berörde en del av hur jag fungerar som jag inte lagt så mycket tanketid på innan. Gick hem googlade och såg att det är vanligt i "spektrat"

Läste på lite mer och kände igen mig i det mesta.

Tycker alla autister om att vara ensamma?

Har tidigare diagnos för adhd. Ska fråga på årskontrollen för läkemedelsbehandlingen om man för göra en ny utredning/komplettera utredningen. Har inga tydliga symtom egentligen. Därför märks det inte. Men visst är detta det mest uppenbara symtomet?

Nej, men många autister lider av ensamhet, då det kan vara svårt att få till det sociala.

Jag upplevde mig lite så när jag var i 20 års-åldern, eftersom man skulle vara som alla andra (hade inte fått min diagnos då). Men senare har jag haft två riktiga förhållanden (inte något varade i ett år ens), o efter det har jag fattat att jag fungerar bäst ensam. Har även blivit asexuell sen drygt 3 år tillbaka.

Dock kommer jag ut o träffar lite folk varje dag, men största delen av tiden föredrar jag att vara ensam. Att vara helt ensam, som t.ex. 2008, när jag var sjukskriven o bara gick hemma, det mådde jag ännu sämre av.

Tack för att du delar med dig av din berättelse.

Tycker jag ser en lite röd tråd i posterna här som jag kan påpeka och har lite tillägg.

Det här med ensamhet, det är lite sanning med modifikation.
Det behöver inte vara så att man föredrar det utan det är mer att det är så pass ansträngande att beblanda sig med andra.
Det är dränerande att vara med folk. Men uppskattar mer att vara själv än en Neurotypisk person (NTP) - absolut kan man ha tråkigt vissa dagar och testa på kontakt med andra men det resulterar ofta i att man halkar ner till ruta ett igen och undviker det igen.

Lite tillhörande är det här med att man tycker andra är idioter. Det är inte att man tycker sig vara bättre än de andra utan det brukar vara något i stilen med irritation (kaske tom. avundsjuka) för att de andre slipper dras med det man dras med själv.

Högfungerade autism är nog bland det jobbigaste att ha. Det är den mest osynligaste osynliga sjukdomen.
Passar man sig inte så kanske man råkar hamna i ett maraton med spricka i tån, bruten fotled samt höftkula ur led.
Den enda man kan skylla på att man burit sin mask, och att man är jävligt bra på att bära mask.

Men det så är det nog orsaken till mycket ilska, depression samt apati.
Man sätter på sin mask och gör sitt bästa, men när man inte orkar längre så är det inte ovanligt man höra att man är lat och det har gått på bra förut. Varför kan man inte bara fortsätta med det?

Det är nog många högfungerande som önskade att de inte var så bra att bära mask. Medans samtidigt är det nog många lågfungerande som önskade att de kunde bära mask.

Arbetar med system och processer, vilket passar mig utmärkt. Är högpresterande och introvert och har inga problem att jobba, men det är det sociala som är svårt. Har inte behov av att fika eller småprata. Kan däremot prata hål i huvudet om någon nämner något som jag är intresserad av, eftersom jag nördar ner mig något enormt i allt möjligt.

Lever väl som de flesta andra. Har en partner som känner mig väl (sedan 20 år) och han vet hur jag funkar så det flyter på. Jag är inte lika fysisk som han, ogillar massage och är inte typen som ligger i soffan och skedar. Men jag gör andra saker, sorterar och fixar och eftersom jag måste ha saker i en viss ordning så håller jag hemmet och tillvaron väldigt strukturerad och planerad. Älskar statistik och allt som går att mäta, till skillnad mot min partner som inte ser tjusningen i det utan är mer spontan. Det kan gnissla när han inte är tydlig och jag inte förstår. Jag tar det mesta bokstavligen och blir stressad om det är luddigt vad som menas.

Det varken berikar eller försvårar mitt liv. Att jag inte hakar på att gå aw eller tjejkvällar gör mig ingenting. Jag är hellre själv eller med min hund och ägnar mig åt mina intressen. Fördelen är väl kanske att jag ser mönster och avvikelse lättare än andra, och det har gynnat mig i mitt arbete. Nackdelen är att jag inte är en vän av förändringar. Det ska vara likadant. Har haft samma typ av skor och jeans sedan jag var 15.

Fick diagnos som 36-åring.

Ilska, depression samt apati. Där satte du ord på min sinnesstämning. Det är fullständigt dränerande att bära sin mask och utåt sätt verka någorlunda normal.

Det är så jäkla märkligt livet, jag får overklighetskänslor ofta, svårt att se mig själv utifrån. Börjar med åren inse att jag har mer skev bild av mig själv kontra hur jag vill vara eller tror mig vara. Eller så är jag i en period av extra självkritik och depp.

*Jobbar heltid, kvalificerat yrke
*Har partner och ett barn med densamme
*Fint hem. Ordnad ekonomi.
*Medicinerar för depression sen typ 12 år tillbaka.
*Har kontakt med familjen flera ggr i veckan. Ses varannan helg kanske.
*Har inga riktiga vänner. Har ofta en önskan att ha det. Men jag verkar inte bonda med folk, och jag vet inte hur jag kan ändra på det.
*Umgås mest med kollegor och har mer ytliga kontakter där man drar ihop playdates med barnen. Men det är för barnets skull, inte för att jag får nåt utbyte av det direkt. Snarare tvärtom, ångestframkallande och awkward.
*Svårt att hitta människor jag vibear med.
*Kan göra kufiga saker som att gå ensam på festival en sommardag, men hade hellre haft en lika tokig vän att gå med.
*Är nånstans mellan 35-40 år, och kvinna.

- Aspie.
- Diagnos i vuxen ålder.
- Bor utomlands.
- Jobbar med djur.
- Har ett förhållande.
- Har inga direkta problem med det som vanligtvis anses tillhöra diagnosen i och med att jag lärt mig leva med hur jag är oavsett situation sedan barnsben.
- Bonus: Har även ADHD.
- Har en ganska normal (vad nu kan kallas normal) social liv, men blir mentalt trött ganska fort i nya sociala situationer. Underlättar inte direkt när det kommer folk med en helt annan tysk dialekt än den jag är van vid.

Är det vanligt med autism, eller snarare autistiska drag, utan specialintressen?

När jag mår dåligt, vilket kommer och går, är ingenting roligt eller intresserant öht. Tror att många autister har lättare att hamna i depression eller tampas med ångest och då är ju inget kul, oavsett om man har npf eller ej.

Nej… jag tog upp med min adhd-läkare att jag vill göra en utredning för autism. Anledningen till detta är att jag inte reagerar med så mycket känslor, har svårt med närhet och beröring, och är en riktig ensamvarg. Är väldigt introvert egentligen, men har har KBT:at mig själv att kunna prata. Har således inga sociala svårigheter, mer än att jag föredrar att vara själv, och inga specialintressen egentligen. Har mycket intressen som att sy osv, men är konstnärligt lagd/kreativ överhuvudtaget.

Nåja, fick tips om en bok att läsa och skulle höra av mig för utredning.

Har som sagt ADHD, men som ligger mer åt ADD nu - och vad jag misstänker: autistiska drag.

Det är ju inte direkt ett krav för att man ska få diagnosen, det kanske är så simpelt som att man inte upptäckt det än.

Man kan lika gärna formulera det som att om det är något som intresserar en så är man mer sannolik att utveckla hyperfokus på saken i fråga.
Sen har man kanske mer tendens att infodumpa om det.