Jadu TS, det är inte lätt att sålla fram kärnan i dina texter! Det är väl inte bara ditt fel, förstås, men du är riktigt usel på att uttrycka dig, texterna är röriga, onödigt långa och väldigt dåligt stavade. Det är beklagligt att du inte fått bättre språklig utbildning än såhär, jag är ledsen för din skull! Om möjligt skulle jag rekommendera dig att försöka få bättre kunskaper i svenska språket. Ett starkt språk är viktigt på många sätt!
Men, till dina frågor och funderingar! Du är väldigt självcentrerad i dina reflektioner, allt kretsar kring vad andra människor kan ge dig, hur de ser på dig och vad de vill dig. Du upplever sociala besvikelser och tolkar det som att andra tycker att du är en "idiot", alternativt att det är de andra som är idioter/elaka/vill dig illa, även din egen familj.
Du nämner här och där lite intresseväckande händelser, som tex. när du blir av med jobbet, bland annat för att du "skvallrat" om en annan anställd (för att den personen skojat/retats med dig om ett foto, om jag förstår det rätt). Annars har du fått jobb när du bara promenerat omkring (!), och du har också "försvunnit" från arbeten och sammanhang. Jag misstänker att det finns flera sidor av dessa händelser, och att din bild av vad som händer dig kanske alltsomoftast är fragmentarisk, precis så som du beskriver det här.
Ibland är det för att man har en svag begåvning (intellektuell funktionsnedsättning) som man får svårt att se världen runt sig riktigt klart.
Om man har autism är just de sociala skeendena, hur människor kommunicerar och interagerar, särskilt svåra att förstå.
Kanske har du även alexitymi, vilket är en slags oförmåga att känna och förstå känslor? Googla gärna dessa tillstånd och se om du tycker att det passar in på dig!
Jag tror i vilket fall att det inte behöver vara så att andra tycker att du är en idiot, att de inte vill vara vän med dig, att andra har en dold agenda gentemot dig. Snarare låter det som att det är dina egna tankar som är ditt största hinder. Jag klippte ut ett litet citat ur en av dina texter som jag tycker är väldigt talande :
"Däremot har jag känslan av sorg, för att människorna som jag verkligen tycker om, tror jag att jag inte är omtyckt tillbaks."
Här beskriver du hur du är i en grupp människor som du tycker om, men att du då blir sorgsen för att du tror att du inte är omtyckt tillbaks. Det här är ett jättevanligt fenomen- att det är just när man är med människor som man verkligen vill ha som vänner som ens egen osäkerhet blir som störst. Du tycker om dem, men börjar tänka på ifall du håller måttet, ifall de verkligen kan tycka om dig. Kanske börjar du leta tecken på att de inte gillar dig, och försöker förstå vilka signaler som sänds ut. Om du har IF, autism och/eller alexitymi är det förstås extra svårt för dig i dessa sammanhang.
Jag märker att du försöker hitta rationella och enkla förklaringar på sociala skeenden, du skriver tex. om hur du försöker avgöra vilken "nivå" det är på en kram (vad vill hon om hon kramas och om hon ger en high five?) , du "skulle kunna få ett telefonnummer" om du bara gjorde på ett visst sätt och du "vet" att du är trevlig för det har din chef sagt.
Jag tänker att sociala skeenden är mer komplexa och att du inte kan hitta några säkra svar på om du är omtyckt i en kram, utan relationer till andra människor äger rum på flera plan. Det kanske är både en kram, ett sätt att snacka på, att ni har kul tillsammans och att du inte bara vill ha saker av den andra personen, utan också själv har något att ge den, som avgör om man utvecklar en närmare relation.
Just nu skulle jag rekommendera dig att försöka intressera dig för andra människor, ta reda på vilka de är, var nyfiken och visa att du bryr dig om dem. Samtidigt behöver du vara uppmärksam på om andra tycker att du är påflugen och inte vill ha närmare kontakt. Det behöver inte betyda att de tycker du är en idiot, utan alla vill bara inte ha samma kontakt som du vill. Utveckla dig själv också, gör saker som du mår bra av, ta hand om dig och var din egen bästa vän. Om du själv trivs med dig och tycker om att göra saker med dig, så ökar chansen att andra också vill hänga med dig.
Sen tänker jag att det låter som att du ändå har ett sammanhang, i den kristna gruppen. Du har ju en plats där, du är välkommen, du får vara med. Det är något du ska vara glad över, och våga vila i att du är accepterad som en medlem i den gruppen.
Men, till dina frågor och funderingar! Du är väldigt självcentrerad i dina reflektioner, allt kretsar kring vad andra människor kan ge dig, hur de ser på dig och vad de vill dig. Du upplever sociala besvikelser och tolkar det som att andra tycker att du är en "idiot", alternativt att det är de andra som är idioter/elaka/vill dig illa, även din egen familj.
Du nämner här och där lite intresseväckande händelser, som tex. när du blir av med jobbet, bland annat för att du "skvallrat" om en annan anställd (för att den personen skojat/retats med dig om ett foto, om jag förstår det rätt). Annars har du fått jobb när du bara promenerat omkring (!), och du har också "försvunnit" från arbeten och sammanhang. Jag misstänker att det finns flera sidor av dessa händelser, och att din bild av vad som händer dig kanske alltsomoftast är fragmentarisk, precis så som du beskriver det här.
Ibland är det för att man har en svag begåvning (intellektuell funktionsnedsättning) som man får svårt att se världen runt sig riktigt klart.
Om man har autism är just de sociala skeendena, hur människor kommunicerar och interagerar, särskilt svåra att förstå.
Kanske har du även alexitymi, vilket är en slags oförmåga att känna och förstå känslor? Googla gärna dessa tillstånd och se om du tycker att det passar in på dig!
Jag tror i vilket fall att det inte behöver vara så att andra tycker att du är en idiot, att de inte vill vara vän med dig, att andra har en dold agenda gentemot dig. Snarare låter det som att det är dina egna tankar som är ditt största hinder. Jag klippte ut ett litet citat ur en av dina texter som jag tycker är väldigt talande :
"Däremot har jag känslan av sorg, för att människorna som jag verkligen tycker om, tror jag att jag inte är omtyckt tillbaks."
Här beskriver du hur du är i en grupp människor som du tycker om, men att du då blir sorgsen för att du tror att du inte är omtyckt tillbaks. Det här är ett jättevanligt fenomen- att det är just när man är med människor som man verkligen vill ha som vänner som ens egen osäkerhet blir som störst. Du tycker om dem, men börjar tänka på ifall du håller måttet, ifall de verkligen kan tycka om dig. Kanske börjar du leta tecken på att de inte gillar dig, och försöker förstå vilka signaler som sänds ut. Om du har IF, autism och/eller alexitymi är det förstås extra svårt för dig i dessa sammanhang.
Jag märker att du försöker hitta rationella och enkla förklaringar på sociala skeenden, du skriver tex. om hur du försöker avgöra vilken "nivå" det är på en kram (vad vill hon om hon kramas och om hon ger en high five?) , du "skulle kunna få ett telefonnummer" om du bara gjorde på ett visst sätt och du "vet" att du är trevlig för det har din chef sagt.
Jag tänker att sociala skeenden är mer komplexa och att du inte kan hitta några säkra svar på om du är omtyckt i en kram, utan relationer till andra människor äger rum på flera plan. Det kanske är både en kram, ett sätt att snacka på, att ni har kul tillsammans och att du inte bara vill ha saker av den andra personen, utan också själv har något att ge den, som avgör om man utvecklar en närmare relation.
Just nu skulle jag rekommendera dig att försöka intressera dig för andra människor, ta reda på vilka de är, var nyfiken och visa att du bryr dig om dem. Samtidigt behöver du vara uppmärksam på om andra tycker att du är påflugen och inte vill ha närmare kontakt. Det behöver inte betyda att de tycker du är en idiot, utan alla vill bara inte ha samma kontakt som du vill. Utveckla dig själv också, gör saker som du mår bra av, ta hand om dig och var din egen bästa vän. Om du själv trivs med dig och tycker om att göra saker med dig, så ökar chansen att andra också vill hänga med dig.
Sen tänker jag att det låter som att du ändå har ett sammanhang, i den kristna gruppen. Du har ju en plats där, du är välkommen, du får vara med. Det är något du ska vara glad över, och våga vila i att du är accepterad som en medlem i den gruppen.
