Nattskräck sedan barndomen

När jag var ung till att jag är i medelåldern har jag haft nattskräck under kanske 5-6 tillfällen. Alltså vaknar jag och skriker i ren skräck, skräcken går över efter några minuter. Vet någon vad det kan bero på?

Det finns de som säger att det har att göra med att du var med något väldigt traumatiskt som barn och att det kan dyka upp ibland när man varit stressad. Det sägs att det går att bota.

Det kan stämma för min del. Alltså att en traumatisk upplevelse som ligger bakom det.

Fan vet, men det är verkligen sämst. Händer alltid på jobbiga tillfällen, typ på klassresor och hostel och skit. Fick mig att inte vilja göra lumpen och sånt. Så jävla pinsamt.

Antagligen trauma. Jag har samma problem som du.

Sök hjälp. Börja på vårdcentralen. Sen kan ni tipsa varandra om vad som fungerar. Det finns faktiskt hjälp att få.

Det kan i många fall gå att finna hjälp just i att prata om det med andra som haft eller har liknande problem. Således tycker jag att det är ett faktiskt väldigt förnuftigt steg att höra efter på ett stort forum, där människor kan tala om det öppet och utan att stå och skämmas inför en auktoritär vårdanställd som kanske inte alls har verktyg redo.
Ursäkta att jag kommer in i tråden med tråkigt halvhugg. Men sådant som "börja på vårdcentralen" kan man ju likväl ha som strategi kring allt som hör till hur man lever, känner och mår i sitt liv.

Tummen upp dock för att du slår slag för att det finns hjälp att få. I många fall kan säkert hjälpsökandet i sig vara den svåraste biten. Jag förstår inte varför tipsen skulle behöva vänta till efter möte med läkare i tjänst dock.
Om någon sitta med bra råd så desto bättre ju fler som ser dem

Jag var skräckslagen om nätterna fram tills senare tonårsperioden då jag med tiden kom att "komprimera" skräcken till tvångsritualer (ofta kopplade till tolkningar av möjliga risker i stort och smått, och ffa kring demoner/ondska/..mörkret i sig och vidare till "kontroll" och självsvält. Det är givetvis inget tips. Men jag tror nog att man hade snappat upp någon gång ifall det fanns någon faktiskt vedertagen hjälp bakom knuten menar jag..
Det är de nätterna (och dagarna emellan då man bävade inför dem) som jag först tänker på när jag läser nattskräck.

I nutid händer det tydligen att jag skriker som av skräck i sömnen, utan att jag minns är medveten o att det skett på morgonen. Men av vad jag förstår det så är det du upplever något som gör sig till känna med enorm skräck just vid uppvaknandet då och då/ofta? Brukar du kunna ha ett hum kring drömmarna som just passerat då?
Faktum är ju (upplever jag) att känslor inte sällan är som mest brutala just då man vaknar upp. Även om man inte ens känner att man har någon aning om vad man drömt eller om något hänt, så bara ÄR skräcken/paniken där. Och känslan kan hålla sig kvar förhållandevis. Den känns tills den går över.

Under ett antal år lyckades jag få som för vana att alltid, när jag vaknade, reflektera över vad som just hänt. Jag skrev ner mina reflektioner, oftast i form av texter som en slags poesi med nonsens och ordlekar. Med tiden så föll det sig bara mer naturligt att memorera drömmar - genom just att jag automatiskt orienterade mig till drömmens ansikte när jag vaknade. I perioder kunde det dock kännas som att jag drömde så ofantliga mängder av intryck att jag närmast var utmattad av det när jag vaknade.

MEN jag har fortfarande kvar minnena av ffa några tillfällen då jag vaknade upp och rädslan, där i mötet mellan reflektion och känsla slukade allt helt i någon "AHA"-uppvakning(bokstavligen).Eller snarare i att meningen vart så förbluffande, så stor, och tydlig och talande. Men det var verkligen något stort i det som fick mig att bli som plötsligt förlägen över att ha kommit på mig själv med att påpeka beteenden hos mig som höll mig nedstämd och destruktiv. Flummigt låter det förstås. Och däri det stora så var allting så vackert och sorgligt och kärleksfullt och sammankopplat, och verkligheten visade sig så verklig och helig.

På något viss. En utmaning att försöka beskriva en känsla som man blivit betagen av sådär för 15 år sen. Och resultatet blev kanske mest pinsamt formulerat.
Men i varje fall så skriver jag det just för att det ett par gånger kändes just sådär stort, eller allsmäktigt/varande (och div fler synonymer som inte heller riktigt räcker).


Framförallt så är jag rätt övertygad om att själva ångesten/rädslan blev mycket mer hanterbar (t.o.m på något vis meningsfull) när om man lyckas få drömmarna till att " ligga kvar och synas för en själv innan man försöker ta itu med vakengrejer och framförallt innan man ger sig på att försöka förtränga känslan innan den fått ha sin gång..


Kanske kan jag förklara det bättre som att
ångesten/skräcken vid uppvaknandet får en form av bekräftelse i drömmarnas symbolik. Alltså inte likt en ny smärta att plågas av, utan mer som en tröst i den. En tröst från något större som bekräftar och Relaterar till känslan och en själv, och som övertygar om att det är okej. Det gör att ensamheten inte är så ensam, för det är någon form av universell kärlek.



Jösses vad långt det blev.

Helt utan att ha drömt någon mardröm?

Om det är äkta nattskräck så händer den när man befinner sig i djupsömn och inte drömmer.

Ja utan mardröm.