Ingen empati förr i tiden

Det är en myt.

Besök en hel massa rikt folk och deras empati är helt obefintlig. De "förtjänar" sin rikedom och här skall ingen komma och snylta eller tycka de skall betala skatt.

Det finns en nivå av fattigdom där allt handlar om att överleva för dagen, men når man över den så har folk i alla tider haft empati. Man har tagit omhand fattiga och sjuka under lång tid. Det är klart att hur mycket man har att avvara varierar, men man har gjort sitt bästa. Ofta mer förr än i vårt välfärdssamhälle där vi tycker staten skall ta hand om alla problem och att vi som privatpersoner inte har något ansvar.

Hur är det med empatin i hyreshus där boende inte har en aning om vad grannarna heter eller skulle komma på tanken att hjälpa dem vid behov?

Märklig fråga

Jag tror folk hade väldigt mycket mer empati förr för sina nära och kära.

Kanske inte för övermakten.
Men de kanske inte heller hade så mycket empati för sina undersåtar?

Men för sin familj, nära och kära hade man nog otroligt mycket mer empati för varandra förr i världen än vad man har idag.

Hur kom du på ditt påstående eller din fråga?

Tror det fanns mer genuin empati med familj och lokalsamhälle, men hårda villkor blandat med vidskepelse gjorde att den tog sig uttryck som vi i dagens överflöd har svårt att tolka som empati. Idag finns en stark beröringsskräck och barnslig falsk empati. Samtidigt har vi utvecklat en bättre vokabulär för omhändertagande och har större möjlighet till vissa former av personlig närhet. Mycket av den samtida utvecklingen är dock ett förklemande av den mänskliga gestalten.

Människor har alltid haft empati. Men de flesta orkade inte bry sig om skitsaker som idag, de levde ett hårdare liv.

Förstås helt totalt fel. Du tror människor var helt annorlunda förr bara för att vissa yttre förutsättningar såg annorlunda ut,antar jag.

Världen var fylld med empati för. Empati för folk.

Idag är allt degenererat.

Klart de hade empati, men för familjen, släkten, byn först och främst, de som de kände. Sen vågade kanske föräldrar inte bli för fästa vid sina barn förrän de nått sådan ålder att deras överlevnadschanser var goda. Barnadödligheten var ju skyhög och jag gissar att efter de upplevt att ett av barnen dog och den stora sorg det gav, så skyddade de sig genom att stänga ner känslomässigt. Har hört historier från gamla som minns när småsyskon dött och föräldrarna bara gav sig ut o jobba nästa morgon som om ingenting hänt, ingen gråt, inte ett ord om det hela, man köpte eller snickrade ihop en kista och väntade på att tjälen skulle gå ur marken om det skedde på vintern. Jag minns en berättelse om ett dött spädbarn/småbarn som lagts i ett uthus och syskonen smet in för o leka med liket, som om det var en docka. Det sista låter ju helt sjukt i våra öron.

1800-talet, visst. Men kanske lite äldre datum också? För många av dagens barnvisorna är polskor, från 1700-talet och äldre. Föräldrarna sjöng med barnen.

Har du några speciella visor i åtanke? Jag skulle spontant gissa, att de där visorna en gång sjöngs av både barn och vuxna. Det är först under förra seklet som de blev en utpräglad barnrepertoar.

Det kan vara svårt för oss att sätta oss in i forna tiders "kulturutbud", och främst då bland allmogen.
Ända tills radioapparater och grammofoner så smått började dyka upp på gårdarna och torpen under 1900-talet, var den vanligaste formen av musikframförande det spontana sjungandet. Frans G. Bengtsson berör ämnet i titelessän i sin sista samling Folk som sjöng från 1955. Han minns där sin egen barndom kring förra sekelskiftet och hur mycket vanligare det var att folk sjöng själva, medan man nu för tiden bara knäpper på radion. Evert Taube skrev också nånting liknande på 1940-talet, om att radion tagit död på de gamla arbetssångerna.

Också andra former av underhållning, som vi i dag anser att bäst lämpar sig för barn, avnjöts förr i världen av såväl barn som vuxna. Till exempel sagoberättandet. Enligt soldatinstruktionerna för den karolinska hären skulle knektarna vara starka, friska och nyktra, och dessutom goda kamrater, som kunde sjunga visor, berätta sagor och hitta på roliga tidsfördriv. Det behövdes sannerligen ute i fält, där hären kunde tillbringa månader i läger och overksamhet.

Och lekandet var inte heller något som enbart barnen pysslade med. Med Peter Englunds ord fanns det "en hälsosam brist på gravallvar" i 1600-talets mentalitet, så det ansågs inte opassande att även vuxna personer lekte blindbock eller kurragömma eller snöbollskrig.

För att summera det hela, så var inte indelningen i "barns" och "vuxnas" sysslor lika klar som för oss. Vi bör även minnas, att medellivslängden var lägre, och samhället som helhet bestod av mycket yngre människor än i dag.

Nåja, det här var bara en utvikning.

Ja, de allra flesta barnvisorna är ju från 1700-talet. Utom den blomstertid nu kommer, som är från 1600-talet. Och det här märker man på rimmet, och det ålderdomliga språket.

Fast du är inne på rätt spår, att visorna var för vuxna från början. För de spreds med psalmböcker, nothäften och shillingtryck. Men alla var inte lämpliga så klart. En del var gånglåtar och många hade ett olyckligt slut.

Så småningom sjöng mammorna för sina barn, och dansade i ringen med dem. Kanske var det så det gick till.