Är den psykiatrisk vården bra i Sverige?

Katastrofalt dålig, både kunskapsmässigt och hur den är styrd

Nej, den är inte bra, då den ju bygger på psykofarmakologisk behandling i dom allra flesta fall, och oerhört fyrkantiga förklaringsmodeller. Som sällan är/blir varaktiga eller globala.

Även dom privata står ju under samma riktlinjer och regelverk, undantaget då om du vill betala stora summor för att sitta hos en privat psykolog.

DU kan fråga dig så här: Skulle du känna dig säker med någon som sitter med ett formulär med så intetsägande frågor eller kategoriskt trubbiga frågor och låtsas vilja förstå och hjälpa dig? Eller som ska tala om för dig vilka behov du har.

Det bästa man kan göra för sin psykiska hälsa är att välja bort, inte välja in och testa allt.

På samma sätt som man kan läsa om ett resmål, utan att resa dit eller för att ta reda på mer om ett resmål.

Det mesta av "faktan" från psykiatri är ju i hög grad läkemedelsbolags-påverkat.

De hittar ofta på sådant där, som de oärliga svin de är. Det som händer Lisbeth Salander i Milleniumtrilogin är ju saker som har hänt psykpatienter på riktigt och inte något som är påhittat.

Varje gång jag har öppnat mig om något problem så har jag ångrat mig. Vill inte ha något mer att göra med psykiatrin nånsin mer. Tyvärr så är det inget alternativ ibland. Då gäller det att låtsas vara trevlig och att allt är bra så blir man iallafall utsläppt i god tid.

Har varit patient, ja en bra jävla tid.

Den offentliga vården har hjälpt mig med medicinering. Har en psykossjukdom. Jo, har varit två vändor på låst avdelning när det spårade rejält.

Men för att få terapi som gett något så har jag sökt mig till privata terapeuter. Kostar ju en slant dock.

Berätta mer är du snäll. Hur blev de så förbannade på dig?

Det var särskilt en som var där olagligt. Vilket jag inte visste då, men hade jag vetat kanske jag hade varit mer benägen att vara försiktig. Hon blev upprörd över att min puls var lite hög och kom med konstiga anklagelser, t ex att jag kanske tagit en tablett av min egen medicin. Vilket jag inte gjort. Men hade haft rätt till. Sedan hävdade hon att jag ljög när jag sa att jag nyss varit på kliniken hos en sköterska. Det har jag inte alls, står inte i journalen, sa hon och började hetsa att jag ljög. Till slut blev jag så orolig över hennes sjuka beteende, hon studsade runt i rummet, viftade med armarna och skrek, jag fattade inte varför, så jag försökte gå. Då hindrade hon mig fysiskt. Jag anmälde detta beteende till hennes chef. Vi satt ner med någon annan sorts chef, jag och två från kommunen. Jag fick en ursäkt och att jag skulle få en ny läkare. Sedan fick jag ändå samma, och då hade de slängt journalanteckningen från mötet trots att kommunarbetare för egen journal. De insåg väl att de gjort fel, och läkaren kände sig hotad. Hon väntade tills jag skulle förnya mediciner. Då hade hon tagit bort dem i min journal. Och påstod att jag inte hade dessa och aldrig haft. Jag gjorde inget fel i det hela, jag gjorde precis som jag skrivit.

När jag hamnade på psykakuten fick läkaren ännu mer skäll, av läkaren på psykakuten som såg effekterna av att ha tagit bort mina mediciner, han kunde även se att det ändrats i journalen.

Efter detta blev hon ännu jävligare. Det hände fler saker efter det, men jag orkar inte berätta om dessa. Nuförtiden vet jag att man måste slicka röv om man ska få hjälp. Det är lite trist.