Citat:
Ursprungligen postat av
SoberZealot
Jag har ofta varit inne på detta kring vår egen bakgrund.
När karolinerna togs ut, så tog de de modigaste och längsta. Och det var en fruktansvärd dödsrate på dessa människor.
Kvar hemma blev de svaga osv. Klart att det har påverkat Svenskarnas genetik. Det samma lär det vara för tyskarna.
Nja, det var ju inte riktigt så urvalet gjordes.
Först och främst så fanns det inget sådant, "urval," utan det var mer eller mindre upp till socken eller byn själva att bestämma vem som skulle få lov att leka soldat.
De kriterier som däremot kunde finnas handlade mer om medkänsla om de som skulle kunna bli kvarlämnade ensamma - om soldaten ifråga gick och fick sig en fiendekula för pannan.
Man ville framför allt försöka undvika att nygifta skulle splittras.
Man ville hellre ha män som hade lyckats skaffa sig någon form av stabilitet hemma i hushållet, med barn som var i närheten av ådern då de skulle kunna ärva, och dessutom att det skulle finnas fler barn än bara ett enda. Eller allra sämst med inga bra alls, som sagt (nygifta).
Men, ju längre kriget varade, och ju större åtgång på manskapet det blev, ju mer började man nagga på denna "tumregel om medkänsla."
Till slut, innan Karl XII hade hunnit bli avsatt, så kunde det i vissa fall bli närmast total bortfall på byars unga, nygifta män.
Det fanns familjer som till slut skulle förlora samtliga sina 6 söner till kriget - och kvar blev alltså ingen.
Bara en fråga förresten ... hur förväntar du dig att det karolinska Sverige skulle kunna veta vilka bondpojkar som var tillräckligt "tappra och dådkraftiga" som du ju tycks mena att man aktivt rekryterade efter.
Nej förlåt, det var väl mera så att du gick omkring och Dagdrömde om att det var så det var?
Eller hur.
Om det överhuvudtaget fanns något mer riktat grepp, så var det väl isf för jägarförbanden.
Då ville man ju helst ha folk som var vana skogsjägare. Dessa - jägarförbanden - stred ju inte på samma formaliserade sätt som de övriga i sina linjeformationer, utan de skötte sig själv och gick till angrepp i splittrad formering.
Huvudsakligen så handlade krig för Karolinerna uteslutande om att Lyda Order.
När de en gång - efter Poltava - fick frågan (av sina fega befäl) om de kanske hade velat kapitulera istället för att slåss mot den övermäktige ryssen.
Då svarade soldaterna först med förvirring, och menade att de skulle göra som de blev tillsagda, och slåss oavsett fiendes storlek - som de ju alltid gjort.
Men befälet fortsatte tjata, och tjata och tjata, ända tills soldaterna gav upp och insåg att befälet tappat glöden och redan givit upp i hjärtat.
Så det handlade mindre om personligt mod, än om att lyda order.
Frågan om sådant som personligt mod och dådkraft, osv, det var sådant man - På Den Tiden - såg som en direkt följd av i vilket Landskap man var född i.
Och då var det i synnerhet Dalkarlarna som skattades som allra högst.
Det eftersom de länge levt gott på sina gamla föregångares prestationer mot tex invaderande danskar.
