Prästen som horade och mördade - Henricus Henrici Florinus, 1668-1706

I samband med diskussionen om hur präster var ansedda förr i tiden kom jag att tänka på en prelat som verkligen inte höll sig på den smala vägen. År 2012 gav historikern, tv-kändisen och numera sannfinländske riksdagsmannen Teemu Keskisarja ut en bok, vars titel på svenska skulle bli Tårarnas klippa - Berättelser om sex och våld. Där skildras detaljerat en rad snaskiga brottmål i 1600- och 1700-talets Finland, mord, horsbrott, tidelag och så vidare. I Keskisarjas bok presenteras denne liderlige prästmans dåd för första gången för 2000-talets läsekrets. Eftersom han också tillhör Sveriges kyrko- och kriminalhistoria, men naturligtvis är helt okänd för svensk publik, fick jag lust att skriva lite om honom.

Henricus Henrici Florinus - även känd som Henrik Henriksson Florin eller Henric Florinus den yngre - var alltså född omkring 1668, troligen i Tavastehus. Efter en lång rättsprocess dömdes han döden av Åbo hovrätt den 2 maj 1706. Den 28 maj blev han rådbråkad, halshuggen och steglad vid Nylandstull i Åbo.

Sällan hade äpplet fallit lika långt från trädet som i Florinus' fall. Han var nämligen son till Henricus Matthiae Florinus / Henric Florinus den äldre, ca 1633-1705, en på alla vis duktig och samvetsgrann präst, och därtill en viktig gestalt i Finlands lärdomshistoria under den svenska tiden; han stod bakom den reviderade finska bibelöversättningen från 1685, och gav ut en latinsk-svensk-finsk ordbok samt den första samlingen av finsk folkdiktning, Wanhain Suomalaisten Tawalliset ja Suloiset Sananlascut, det vill säga The Gamble Finnars Wahnliga och Liufweliga Ord-Språåk.

Florinus junior skulle självklart gå i faderns fotspår. Han studerade i Åbo, blev prästvigd i maj 1692, och verkade några år som amiralitetspredikant i Karlskrona. I januari 1698 utsågs han att efteräda sin far som kyrkoherde i Kimito, en bördig socken med i huvudsak svenskspråkig befolkning, några mil söder om Åbo. Han tillträdde tjänsten år 1700, samtidigt som kriget blossade upp längs Sveriges gränser.

Allt började alltså bra, och kimitoborna verkar ha uppskattat sin nye herde (kanske var det arvet från fadern som kom unge Henric till godo). Han ska ha varit en lysande vältalare, som dock främst använde sin talang till skryt och självförhävelse.

Och trots att herr Henric redan hunnit gifta sig - Maria Eriksdotter Pihl hette frun - så inledde han ett amoröst förhållande med en annan, gift kvinna. Hon hette Christina Pratana, var hustru till en kronofogde vid namn Joachim Gardeling, och dessutom dotterdotter till ingen mindre än den duktige och arrogante biskop Isaac Rothovius. På friluftsmuseet Sagalunds webbplats berättas om vad som sedan skedde.

https://www.sagalund.fi/interaktivt/...&vs=2&sub=&ms=

Ryktena on kyrkoherde Henrik Florins och Christina Pratanas hemliga kärleksmöten spred sig som en löpeld i Kimito. Man hade sett dem om kvällarna vid Dalkarby träsk och någon visste att berätta att de till och med träffades i kyrkans sakristia. En skandal utan like. De var båda gifta på var sitt håll.
/---/
Henrik och Christina hade blivit bekanta med varandra i Åbo på 1680-talet. Där de träffades tio år senare utvecklades vänskapen till ett passionerat kärleksförhållande där alla medel tycktes vara tillåtna för att undanröja hindren för ett äktenskap.

Då kyrkoherde Florins hustru avled under oklara omständigheter i mars 1704 väcktes mångas misstankar och då kronogden Gardelin hittades i kvarndammen på sitt gods i Dalkarby ett halvt år senare tog ryktena ny fart. Olycksfallet visade sig vara iscensatt och mordspåren ledde till Henrik och Christina.

Under den skakande och långa rättegången som följde framkom att kyrkoherde Florin genom påtryckningar hade förmått sin systerson att hjälpa honom. Systersonen hade med assistens av sin gravida flickvän och en dräng tagit livet av kronofogden då denne övernattade i prästgården.

Kyrkoherden, Christina och de tre medhjälparna dömdes alla till döden. Florin och de tre som utfört dådet halshöggs utanför Nylands tull i Åbo i maj 1706. Året därpå halshöggs Christina Pratana i närheten av Kimito kyrka. Kyrkoherde Florin erkände sitt brott kort innan avrättningen men kronofogdens fru nekade sin skuld ända in i döden.

Man kan tillägga att det aldrig gick att bevisa Florinus skuld till giftmordet på hustrun.

Den som inte är rädd för att läsa märgfull 1700-talssvenska, finner törhända nöje i denna långa berättelse om gräsligheterna, publicerad i Åbo Underrättelser år 1910. Den är nedskriven av Erik Lencqvist, 1719-1808, även han en mycket duglig präst, som gjorde stora insatser som språk- och historieforskare.

Florinska brottmålet - En mörk sedebild från Kimito på 1700-talet (Åbo Underrättelser 25.09.1910)
https://digi.kansalliskirjasto.fi/sa.../761748?page=9
https://digi.kansalliskirjasto.fi/sa...761748?page=10

Så här berättar Lencqvist om Florinus den äldre, bibelöversättaren, och om hans sons ungdom:

I ungdoms åhren röntes hos denne dess son en ogemen qwickhet och synnerliga wältalighetsgåfwor, hvarföre Fadren av sonen wäntade sin ålderdoms hugnad. Men som Guds Ande ei fick helga hans hierta, tiente hans stora gåfvor honom ei til annat än högmodsämnen at skryta med och förhäfva sig öfver andra. Han har sielf, sedan Gud effter hans fall gaf honom nåd at besinna sig, öpenhiertligt tilstått, at ehuru han offta mycket bevekeligen kunnat predika för andra har han dock deraf warit i sitt egit hierta föga rörd, ei eller trodt hvad han sade. Så att det skadeliga Frijtänckerijet war den förgifftiga roten, som framtedde de onda frukter i hans lefverne.

Undrar hur det gick för systersonens barn? Båda föräldrar avrättade i ett uppseendeväckande mål.

Det gick nog bra. Farfaderns goda namn gjorde nog att dom slapp skammen och fick bosätta sig nån annanstans under annat namn.