Citat:
Ursprungligen postat av
Psykonaut-
Jag tar
Kelter som första exempel, Det är både ett överordnat begrepp samt ett begrepp för levande irisk-talande befolkning på de brittiska öarna. Redan där så blir allt fel då alla var kelter/galler/germaner för grekernas /romarnas berättelser om folk i utkanterna av deras imperier.
Bakgrundsanalys av ämnets karaktär:
Efter bakgrundsanalysen kommer vi till "
Goter".
https://sv.wikipedia.org/wiki/Goter
Jordanes skrev en bevarad bakgrundshistoria till dem, där de härstammar från våra trakter i Sverige och Norge.
Antagligen helt galet men intressant som exempel.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jordanes
De texter om barbarerna i nord som tex Julius Caesar skrev är det som mycket av det vi än idag tror på bygger på. Goterna skrev sin egen historia när de störtande Västromerska riket och var egentligen samma "kelter" som jag inledde topic med.
Min fråga är då, kan vi lita på någon romersk, grekisk, gotiskt, eler värre (
biblisk) vad som helst egentligen källa, då det är mycket skitsnack om andra folk och förhärligande av sig själv i tidig historisk litteratur?
Vad vet vi egentligen förutom bullshit som de forntida krigens skriftlärda ville förmedla som en maktdemonstration, där de såklart överdrev allt till sin egen fördel samt av ren okunskap?
Ps, wikilänkar är exempel på ämnen. Engelskspråkiga eller andra källor får ni själva leta upp då jag inte kan fungera som ett lexikon i detta breda ämne i ett enda inlägg.
Jordanes baserade mycket av sin krönika på den gotiske kungen Theoderik den stores konsul och "hovhistoriker" Cassiodorus tolv volymer långa verk om goternas historia, verket finns tyvärr inte bevarat idag utan är endast känt genom Jordanes nämnande av det som källa, ett öde som det delar med många antika verk, som under århundradenas lopp gått förlorade, men som vi känner till genom att de omnämns i andra klassiska verk som finns bevarade. Personligen hade det varit rena drömmen om man plötsligt hade hittat tidigare okända, men intakta, avskrifter av Cassiodorus verk samt åtskilliga andra antika texter, som man har läst om men som inte längre finns.
Att goterna kom från områden som idag ligger inom Sveriges gränser är inget okontroversiellt, under många århundraden var detta också vad som lärdes ut i de svenska skolorna, tills PK-ismens företrädare bestämde att detta inte längre var rumsrent. Efter många år av konsekvent förnekande av allt "svenskt" (Sverige som nation existerade ju inte när goterna ska ha utvandrat) ursprung hos goterna börjar fler och fler svenska historiker ställa sig öppna för att goterna mycket väl kan ha haft sitt "urhem" i våra dagars Sverige. Till och med Dick Harrison, som länge var en av de ihärdigaste förnekarna av svenskt gotiskt ursprung, har idag åtminstone kommit till slutsatsen att det inte kan
uteslutas att goternas förfäder en gång i tiden levde i dagens Sverige. Och det är ett stort steg från att tidigare med eftertryck ha förnekat detta.
Det ska dock sägas att denna debatt nästan uteslutande förts inom Sveriges gränser. Utomlands har det aldrig varit kontroversiellt, eller ens på allvar ifrågasatts, att goterna sannolikt härstammar från våra dagars Sverige. I många länder, exempelvis Spanien (där man är stolt över den visigotiska tiden och de visserligen utblandade, men dock existerande, gotiska generna hos delar av befolkningen), har det i stort sett alltid lärts ut i skolböckerna att goterna hade sitt ursprung i dagens Sverige. Och forskningen, den lingvistiska såväl som den arkeologiska, styrker på många sätt den gamla teorin om att så skulle vara fallet. Sedan finns det alltid skeptiker eller förnekare, men det finns det i alla läger.
Med detta menar jag alltså att det inte alls är galet att Jordanes och Cassiodorus hävdade att goterna utvandrat från Sverige (eller Skandza, som de kallade det). Visserligen är delar av krönikan upplagd som en ren sagobok, exempelvis stycket om kung Berig som lämnade Skandza med tre skepp, vilka bar på det som sedermera skulle bli de tre huvudsakliga gotiska stammarna. Men dylika sagoliknande narrativ är på intet sätt unika för Jordanes och Cassiodorus, utan kan återfinnas hos åtskilliga antika historiker. Det gör dock inte det mindre troligt att goterna en gång i tiden kan ha haft sin hemvist i våra dagars Sverige.
Du nämner Julius Caesars texter, och jag förmodar att du menar hans
Commentarii de Bello Gallico, som enligt mig är obligatorisk läsning för alla med ett intresse för antikens Rom, och som än idag används av latinstuderande, då verket på originalspråket är berömt inte enbart för dess innehåll utan även för att det utgör ett perfekt exempel på formellt skriven latin. Caesars skrift är i stort sett samtida med de händelser den skildrar, samt är skriven av ett ögonvittne, vilket sammantaget gör den mycket trovärdig som historisk källa, även om man givetvis måste räkna med att en del av den utgörs av självförhärligande och propaganda (ett exempel är hur han överdriver antalet stupade fiender och storleken på deras arméer, samtidigt som han sannolikt förminskar romarnas egna förluster, vilka troligen var större i verkligheten än i Caesars skrifter). Men vilka självbiografier skrivna av dagens kändisar gör egentligen inte det? I det sammanhanget är Caesars text inget unikt.