Svenskheten i kulturen

Regeringens initiativ med en svensk kulturkanon, d.v.s. att ta fram en beskrivning av vår värdefulla/intressanta svenska kultur inom olika områden är mycket bra.

Det här innebär ju inte att man blir bötfälld om man inte läser Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Det handlar om att tipsa de okunniga om allt det fina och intressanta som finns i vår svenska kultur och det är väl bra det. Hur kan någon vara emot?

Är du emot att lyfta fram den svenska kulturen?

Den litterära kanon är inte nödvändigtvis endast kulturell, den handlar dels om böcker som hör till allmänbildning (vilket det alltid gjort), dels att omvärdera vilka verk som ska lyftas fram (har det funnits en vänsterlutning tidigare? Innebär den nya en neutral hållning eller en högerlutning o s v).

Men implicit handlar det om att kanske bryta en trend bland unga att behöva läsa sådant som de inte valt själva för att få en inblick i svensk kultur och historia, som motbalans till den identitet många unga känner idag att de är världsmedborgare först och svenska sedan.

För en invandrare av andra tredje generation så finns ett naturligt tryck och nyfikenhet på sin egen bakgrund, vilket vidgar deras perspektiv, men helsvenska barn tenderar att luta sig mot amerikansk populärkultur.

En svag identitet är vad som banat vägen för den utveckling vi ser, där invandrarbarn har en starkare identitet och därmed får ett socialt övertag (en av anledningarna till att svenska barn börjar prata ortensvenska).

Efter 55 år av vänsterhegemoni med nedbrytande av den svenska identiteten så kommer det ta tid att återbygga, särskilt när lärarna oftast är kulturmarxister.

I sökandet efter sin identitet ser jag en kulturkanon i bred mening som ett viktigt hjälpmedel. Inget tvång utan en informationstjänst. Genom att lyfta fram det som är intressant och värdefullt underlättar det för den som vill känna den svenska kulturen bättre. Det gäller både svenskar och invandrare, som väl oftast har en diffus uppfattning om vår svenska kultur.

Lyckligtvis leds arbetet med kulturkanon inte av någon fanatisk vänstermänniska utan av den utmärkte historieprofessorn Lars Trägårdh vid Uppsala universitet.

Hans forskning har rört ”det svenska samhällskontraktet och den nordiska modellen i ett jämförande perspektiv, nationalismen, folkhemmet och välfärdsstatens historiska rötter, individens ställning och rättigheter samt civilsamhällets roll för välfärd och demokrati”. För nuvarande leder han ett större forskningsprojekt som rör den sociala tilliten i Sverige.

Det känns betryggande med någon som inte begränsar sig till svenskt jul- och midsommarfirande med små grodorna utan har ett betydligt mer intellektuellt och kunnigt angreppssätt. Och han är definitivt ingen rabiat antinationalist.

Intressant teori att invandrarbarn har en starkare identitet och därmed får ett socialt övertag (en av anledningarna till att svenska barn börjar prata ortensvenska).

Jag är ganska säker på att identitet är viktigt. Man brukar säga att de är "rotlösa" och därmed inte känner sig delaktiga i samhället, men jag skulle säga att du kan ta vilken 15-åring som helst, geni eller kriminellt pucko, från valfritt MENA-land och det vet massor om sitt land, seder, kultur, städer o s v, men de vet typ Astrid Lindgren och om de har en kusin i Malmö känner de till Malmö.

Svenskar däremot får inte längre lära sig vad det innebär att vara svensk; vi är hemmablinda, allt är tråkigt o s v. De har ingen aning om varför vi firat jul, midsommar.

Men de törstar efter identitet och går mot något som är starkt och igenkänningsbart, som fyller dem.

Det låter betryggande. I övrigt har jag inget att tillägga, helt enig.

Bra!