Jag är inte oenig. Calle har många gånger visat att han inte vet vad han pysslar med . Och framför allt inte varför han gör saker och ting. Redan för 10-12 år sedan var felträning i herrlandslaget ett tema. Han var den som eldade på och tävlade i alla lägen på lägren, och specifikt på distanspassen. I analys senare kom man fram till att det just "tävlades för mycket på träning". Och det är ju helt otroligt i sig att man inte förstår sig på mängdträningens roll, och att det inte fanns vuxna på plats för att stoppa och utbilda.
Men det verkar ha varit ett återkommande problem i svensk konditionsidrott. Både Gärderud, med insyn i norsk orientering, och norskar själva som tränat med svenska orienterare har uttryckt den stora skillnaden i intensitetsträning visavi lugn mängdträning redan på 90-talet. Betydligt mer mängd i Norge. 90-10 mängd kontra intensiv kvalitetsträning (olympiatoppen), snarare än 80-20. Därför var det intressant att höra Gunde i dokumentären helt nyligen berätta hur han tränade betydligt mer lugna distanspass än resten.
Och nu har vi ju bevisligen ytterligare träningsmetoder inom konditionsidrotten att förhålla oss till, iom norskarnas framfart i löpningen. Och även om den skiljer sig på vissa plan är grundtanken att man inte ska "bränna sig" så ofta på träning.
Calles experiment med Reck för att bli femmilare föll inte särskilt väl ut heller. Och hans uttalande om kost och matlagning låter som uttalade av ett barn. En bit över trettio när han kom på att gluten kanske inte är så bra. Ungefär som ständigt sjuke Mats Larsson och "havreallergin" som han upptäckte i slutet av karriären. Men det är såklart inte helt lätt när man matas från barnsben om att spannmål är bra mat.
Även vad gäller styrketräning har han ju visat sig haft noll koll och bara köttat på och bränt sig. Och det var inte länge sedan, så inte någon ungdomligt oförstånd att skylla på heller.
Men det verkar ha varit ett återkommande problem i svensk konditionsidrott. Både Gärderud, med insyn i norsk orientering, och norskar själva som tränat med svenska orienterare har uttryckt den stora skillnaden i intensitetsträning visavi lugn mängdträning redan på 90-talet. Betydligt mer mängd i Norge. 90-10 mängd kontra intensiv kvalitetsträning (olympiatoppen), snarare än 80-20. Därför var det intressant att höra Gunde i dokumentären helt nyligen berätta hur han tränade betydligt mer lugna distanspass än resten.
Och nu har vi ju bevisligen ytterligare träningsmetoder inom konditionsidrotten att förhålla oss till, iom norskarnas framfart i löpningen. Och även om den skiljer sig på vissa plan är grundtanken att man inte ska "bränna sig" så ofta på träning.
Calles experiment med Reck för att bli femmilare föll inte särskilt väl ut heller. Och hans uttalande om kost och matlagning låter som uttalade av ett barn. En bit över trettio när han kom på att gluten kanske inte är så bra. Ungefär som ständigt sjuke Mats Larsson och "havreallergin" som han upptäckte i slutet av karriären. Men det är såklart inte helt lätt när man matas från barnsben om att spannmål är bra mat.
Även vad gäller styrketräning har han ju visat sig haft noll koll och bara köttat på och bränt sig. Och det var inte länge sedan, så inte någon ungdomligt oförstånd att skylla på heller.