Det här med folksjäl?

Jag lyssnade på Sveriges Radio P2 en gång och programledaren, det var ett program om klassisk musik, sa att kompositören fångade den svenska folksjälen, och jag tyckte det lät som rätt så kontroversiellt och exkluderande att göra ett sådant konstaterande i dag. För vad är det för folksjäl som en kompositör från 1800/tidigt 1900-tal fångar? Inte är det väl den moderna svenska mångkulturella. Inte sant? Det är något annat. Nu är ju detta bara ett exempel och jag menar inte att fokus behöver vara på just det musikaliska, utan mer generellt det kulturella. Den svenska folksjälens djup som har rötter som ingen invandrare i det sena 1900-talet och 2000-talet har någon som helst koppling till. Men ändå så talas det varmt om det i Sveriges Radio, den svenska folksjälen och jag blir konfunderad. Jag trodde inte det fanns något utmärkande svenskt.

Hur är det egentligen, finns det en svensk folksjäl som går att upptäckas i kulturen eller inte?

Folksjälen är väl att man tar det lugnt i relationer. Skall inte förhäva sig. Nöjer sig med det som är tillräckligt bra. Inte prata för mycket strunt. Tillit, jämställdhet. Andra vanliga drag inkluderar en betoning på natur, lagomhet, pragmatism, och en vilja att arbeta tillsammans för att uppnå gemensamma mål - lla skall vara med i beslutet. Det finns också en uppskattning för ordning och struktur, samt en tendens att vara reserverad och försiktig i kommunikationen med främlingar.
det framkommer i våra kulturella yttringar.
--------
Men det finns ju fler uppfattningar, så vad var det för klassiskt stycke. Svenskt vemod?

Programledaren måste väl ha påpekat vad det ar i stycket som fångade den svenska folksjälen?
I Stenhammars verk kan man ofta höra en tydlig närvaro av den svenska landsbygden och dess skiftande landskap. Tror man sig göra i alla fall - s.k. bekräftelsebias. Han använde sig även av melodier och harmonier som påminner om folkmusiktraditioner, vilket ger en känsla av förankring i den svenska kulturen.

Zeitgeist kanske? Typ känslan av en tid och en plats? Eller så syftar man på olika musikaliska eller konstnärliga trender som sena 1800-talets nationalromantik (när var enda jävla arkitekt skulle bygga hus som såg ut som fäbodar i Dalarna). Man syftar nog inte till en faktiskt mystisk ande som spökar sig igenom ett samhälle och smittar alla med själslig kondylom.

Jag ser den svenska landsbygden i Jan Johanssons tolkning av Visa från Utanmyra. Hör också folksjälen, den lite melankoliska, men ändå vackra, kanske sorgsna, gå igenom tonerna.

Vet inte. Men svenskare än såhär är nog svårt att finna.

Visa från Utanmyra:

https://www.youtube.com/watch?v=rNT1nTGOXRk

Jag vet inte ord et går att "upptäcka" direkt.

Men, man kan nog definitivt påstå att det går att kategorisera vissa "stämningsmotiv" som något som tilltalar många av infödingarna.
Det betyder nog inte att det är en naturlig sak att detta måste produceras av denna "folksjälen", utan det andra - att människor i denna kultursfär tilltalas av just detta.


Exempel på det är tex poesi i stil av Dan Andersson.
Konstillustration som John Bauer.
Musik som "Visa vid Midsommartid."


Varför tilltalar det stämningsmotivet så många svenskar då?
Kanske för att så många svenskar har en lång historia invid mörka storskogar, med folktro om troll och älvor som nästan fortfarande lever.
Vi behöver ju bara åka bil ute på landet för att se alla megalitstenar och gravhögar och runor och skit, inramade av den trolska naturen - och med starka högtidsdagar som Lucia, julafton och midsommar, vars mystik ingen kan slippa undan. I inga andra länder tänds det ju ljus i varje fönster när det är som allra mörkast. Det är ett levande konstverk, med stämningsmotiv som alla kan känna igen.

Som sagt - vi är i allra högsta grad en aktiv del av en lång och fortfarande obruten natur- och mystikbunden tradition. Vare sig vi vill det eller ej.
Så de konstnärliga uttryck som fångar den, den kommer att få någon form av gensvar.



Alltså, vi - de flesta av oss - lämnade ju faktiskt "skogen och myllan" för knappt ens 150 år sedan.
Små stugor med kompakt mörker utanför, med bara närmaste kretsens ljus i fönstret som gemenskap (byn) det var verkligheten för de allra flesta av oss ända sedan Hedenhös typ.
Vi i Sverige har aldrig varit en urban civilisation, för oss har den levande naturen alltid varit vår ständiga följeslagare och vägvisare, referenspunkt.

Det är ett mycket bra exempel på folksjäl i musiken.
Och tar man TS.s anvisning "inte att fokus behöver vara på just det musikaliska, utan mer generellt det kulturella" så kan jag berätta att jag var på Stockholm Stadsmuseum vid slussen häromdagen där det vimlade av exempel på folksjälar t ex beskrivningen av miljonprogrammets ideer som ett trivsamt boende för hela familjen som fick sitt speciella uttryck i områdenas utformning.

Filmen Sällskapsresan fångar den svenska folksjälen.

I litteraturen tänker jag på tex Mobergs utvandrarepos ellerUlf Lundells böcker.

Sällskapsresan....du har bra exempel haha.

Naturligtvis finns det en stark svensk folksjäl, den är koncentrerad i hatet mot ryssen. Den här folksjälen har vuxit fram genom århundradena, inget har i praktiken ändrats, ryssen finns där fortfarande och behöver ständigt dödas

Det svenska Rysshatet grundades under den fullbordade Stormaktstiden, då vi plötsligt hade land att försvara i Östeuropa. Det bor en imperialist i den svenska folksjälen, och vi tronar på minnen från fornstora dagar.

Inom konsten har vi sent hittat oss själva, efter att ha kopierat Italien, Frankrike, Tyskland och i stort sett hela Västvärlden.