Hur förändrades Sverige kulturellt av skiftet?

Det finns ju, som jag skrev, en kompromisslösning som tillämpats i många andra europeiska länder, att man låter boningshusen stå kvar i en klunga eller längs en bygata, men koncentrerar böndernas jord i enskilda, sammanhängande ägor.

Jojo, det är ju inte svartvitt. Jag tänkte ur ett "före - efter"-perspektiv.

Du glömmer där att det var jordägarna som bestämde åt jordbrukarna, som ju inte helt sällan arrenderade av regionens herreman i sitt slott.

Visst fanns det väl de bybor som såg mer lojt på förändringens vindar när de började blåsa, och väsnades kanske därför inte så mycket när det blev dags att flytta.
För andra var det inte lika så uppskattad, däremot.

Det handlade inte om någon slags rationell analys som låg bakom deras eventuella acceptans - eller motstånd - utan för de flesta innebar ju skiftet att de tvingades överge allt det de förstod sig på, och det de kunde förutse - till förmån för något de alltså inte kunde förstå eller förutse.
"Baronen som fått idéer som vi alla måste rätta oss efter," var nog en vanlig reaktion.

Det handlade inte om att byborna var dumma alltså. Det är en fult naturlig reaktion att vilja fortsätta med det man alltid gjort. Man vet ju allt om det, och det man inte vet kan de äldre i byn eller grannbyn ge svar på.
Detta ger ju en mycket stark känsla av trygghet. Det är inte något man bara kan ignorera bara så där bara för att det kommer någon stolle och påstår saker.
Kanske det vkerligen är "bättre," det som hann säger. Men hur ska man veta.
Alltså är det bästa attt fortsätta som man alltid gjort.
Tänk också på at detta var en tid som till sin natur var väldigt osäker och instabil, och det var inte så populärt att "spela med sitt liv," och hela byns, för något så flyktigt som en okänd stolles nycker och infall. Ofta var ju greven, etc, inte någon man direkt kände, eftersom han inte alltid befann sig där, på plats, "ute på landet" så långt från Hovets alla bekvämligheter och nöjen som Stockholm ju lockade med. Så när greven väl någon gång behagade visa sig, då kunde man vara säker på att det inte skulle vara med goda nyheter han kom.



Det var alltså beslut "uppifrån" som folket bara hade att rätta sig efter.
Och det kunde vara riktigt stora områden som tex "greven" hade under sig.
Därför var godset ofta sin tids regionala ekonomiska och politiska centrum.
Det skulle fortsätta ända fram tills järnvägen kom.
Intressant nog så kan man nog säga att dessa herremän gjorde sig själv maktlösa där ...
Dvs för de ville ju inte ha sådana där "hemska järnvägssbanor" som förstörde åkrarna och som dessutom förfulade utsikten med sina tjutande lokomotiv och den hemska röken.
Så självklart arbetade dessa för att järnvägen skulle dras så långt från deras gods och slott som möjligt.

Bara det att när de nya knytpunkterna växte fram, pga hur järnven hade dragits, så var det ju där som de nya ekonomiska maktplatserna skulle förläggas till.
Bönderna skulle ju åka in till torget med sina grödor, och då var torget i den by, småstad, som hade vuxit upp kring järnvägen.
Inte vid godset.
Så allt det där andra som den centrerade ekonomin också gav upphov till, den försvann från godset, och drog in till stan.
Resultatet blev oftast att godset hamnade i skymundan, blev bortglömt och förbisprunget.
Och ändå så hade det varit regionens avsluta centrum i så lång hundratals år.
*Poff*
Helt borta.

SÅ det var inte bara de medeltida byarna som förändrades och försvann.
De var en hel del annat också - och både hög som låg "drabbades" av utvecklingen.
Ett bra exempel, tycker jag, är Fultofta vid Ringsjön i Skåne.
Ända sedan Medeltiden (och enligt de arkeologiska spåren, ännu äldre också) hade Fulltofta varit det viktigaste maktcentrum i Skånes mitt - men nu, efter att järnvägen körde förbi och skapade Höör och Hörby och gjorde dessa till nya maktcentrum, så är Fulltofta idag bara en kyrka och et gods, med en handfull hus runt omkring.
Men under Medeltiden var det ett så viktigt centrum att t.o.m. Lunds prästerskap oroades över konkurrensen, och de stal ett dyrkat skelett från Fulltofta och tog med sig till Lunds domkyrka istället.

---

Men väldigt mycket såg väldigt annorlunda ut då, före skiftet.
Jag har tidigare rekommenderat att titta på 1820 års generalkarta (kartbild.com), eftersom den visar hur det såg ut som oskiftat.
Vissa av byarna var verkligen stora - i synnerhet i jämförelse med hur de ser ut idag, när inget återstår.
Särskilt på de stora slätterna, som Söderslätt särskilt.
Titta däromkring sydkusten, mellan typ Svedala och Smygehuk och så.
Det var stora byar, fulla av stora fyr- och trelängade bondgårdar.
Idag, efter skiftet, återstår ofta ingenting - iaf mer än enstaka modernare gatuhus längst med landsvägen.

Det fanns ju faktiskt fler anledningar till varför man sprängde byarna och inte bara skiftade jordarna.

Och svaret på det hittar du i själva landskapet det först ägde rum i, på stor skala.
Dvs Skåne.
För du minns väl Skånes historia, och att det vid detta taget inte hade varit under svenska kronan ens 200 år än.

Dvs man var orolig för att skåningen skulle resa sig mot det svenska oket, att inte längre vilja fortsätta leva under den svenska stöveln.

Man var genuint orolig för detta, och det var inte så att det var helt utan skäl.
Kolla på "Klågerupskravallerna" (som det kallas), där skånska bönder hade upprörts så mycket över att jämt och ständigt bli tvångsinkallade att tjäna i den svenska armén.
Det vill man inte, och man försökte protestera mot det.
Dvs det blev en slags "gemenskap" som lättare slog rot när folket bodde så tätt inpå varandra som i tätbefolkade byar.

För att slippa behöva oroa sig för den saken, så kunde det bli mer behändigt att splittra byarna, och tvinga ut alla från byns gemenskap till et ensamt liv ute på sin egen går mitt i "sin egen åker."
Då blev det svårare att umgås med andra gnälliga skåningar, och oroväckande och upproriska tendenser mot överheten i Stockholm kunde lättare stävjas.

Ja, det var t.o.m. pga detta som den där kartan från 1820 faktiskt ritades.
Man ville alltså ha en så exakt och så detaljerad karta som bara praktiskt möjligt på Generalstaben för att kunna förbereda sig om skåningen verkligen skulle resa sig.

Jag hade inte alla Sveriges bönder i åtanke när jag skrev inlägget, jag utgick huvudsakligen från de självägande skattebönderna, den genom historien största och viktigaste delen av Sveriges bondeklass. Kanske begränsat av mig, men nu var det så. Du är ju skåning, så jag förstår om du fokuserar mycket på de skånska storgodsen, med sina godsägare som styrde över ibland hundratals torpare, drängar och pigor. Söder om linjen Helsingborg-Höör-Ystad är jordbruket präglat av denna typ av agrikultur. Men i Göinge, nära gränsen mot Småland och Blekinge, var förhållandena mycket mer snarlika de i Småland. Och statarsystemet ska vi inte gå in på i detalj, då det inte är trådens ämne, men några ord ska ägnas detta. Aldrig någonsin var Sveriges lantarbetare närmare total livegenskap än under statarsystemets dagar. Och det var som starkast runt sekelskiftet 1900. Värt att tänka på för alla de som tror att utveckling automatiskt leder framåt (utveckling kan gå åt fel håll med) och att dagens samhälle på alla sätt är bättre än någonsin historiskt. På 1200-talet, livegenskapens guldålder på kontinenten, var de svenska bönderna betydligt friare än exempelvis de franska och tyska. Visst fanns det herremän och fogdar som agerade självsvåldigt och plågade bönder även här, men de slutade påfallande ofta sina dagar med en armborstpil i ryggen eller halsen avskuren av en bondes kniv. Dackefejden var bara kulmen på den månghundraåriga småländska (eller götiska, bönderna i hela Götaland hade likartade sedvänjor) sedvänjan att slakta fogdar. Inte förrän på 1600-talet blev statsmaktens våldsapparat tillräckligt stark för att få allmogen att avstå från detta (med några få och tillfälliga undantag).

En bonde på 1600-talet hade det förmodligen betydligt bättre än en småbonde eller torpare på 1800-talet, då landsbygden var överbefolkad och arbetstillfällen en bristvara, vilket snart skulle leda till att den stora utvandringen till Amerika inleddes. Och vargflockar drog fram genom de krympande skogarna och rev ihjäl böndernas boskap, tack vare att tillfällig jaktlusta efter Gustav III upphävande av jaktprivilegiet 1789 lett till att högviltet i princip utrotats*. Skogarna krympte som sagt dramatiskt under 1800-talet, dels på grund av omfattande nyodling då fler och fler måste kunna leva av jorden när befolkningen ökade, men också på grund av oskicket på många håll att hålla sig med getter (geten kommer ursprungligen från Mellanöstern och hör inte hemma i nordisk natur, då de rensar marken på plantor, skott och undervegetation och förstör skogens återväxt). Istället bredde den värdelösa ljungen (lite ljunghonung kan inte ersätta skogen, Sveriges gröna guld) ut sig på skogarnas bekostnad. Mitt eget hemhärad Sunnerbo var mer eller mindre skoglöst (spridda dungar fanns givetvis här och där och erbjöd en sorglig kontrast) vid sekelskiftet 1900, men milsvida ljunghedar bredde ut sig istället. Idag är området i princip täckt av skog.

Romantiskt sinnade själar kan kanske finna en ljunghed tilltalande, men jag ser det som en symbol för fattigdom tanklöst försummande av resurser. En ljunghed, värdelös i sig, vore oändligt mycket mer värdefull täckt av skog eller i form av uppodlade åkrar som ger gott om gröda.

* Ett talande bevis på hur alarmerande sällsynta de större villebråden, exempelvis älg, hjort och rådjur, blivit på bara några decennier, återfinns i G. O. Hyltén-Cavallius "Wärend och wirdarne" (band 1, 1863): Omkring år 1830 underhölls en råget såsom en sällsamhet å Kronobergs kungsgård. Idag kan man knappast föreställa sig att ett rådjur skulle kunna bli en turistattraktion.

Betänk att torpar reformen startade redan på 1600-talet. Och när reformen föll i god jord så att säga var det bara att fortsätta på den vägen.

Det här gick till så att torpen fick skatte befrielse till en början.. Ett exempel på detta är Skattlösbergen lite längre norrut än dina trakter. Skattlösbergen exploaterades av finska nybyggare. Det här måste ha varit innan Finland avskiljdes från svenska riket, alltså på 1600-talet ( Finland avskiljdes två gånger, först efter nordiska kriget och den stora ofreden, sedan efter Napoleonkrigen) Men torpen fanns ju överallt. Och de flesta blev ändå arrende torp.

Journalisten Göran Greider skriver om Dan Andersson och skattlösbergen. Vi får se vad han kommer fram till.