Tar vinnaren verkligen allt?

Alltså ett motexempel: trean blev (åtminstone i Sverige) mer hyllad än den faktiske vinnaren!

Abbas låt handlar om brustna kärleksrelationer och ska nog inte extrapoleras till allt möjligt annat. Det är en rörande personlig låt från en turbulent tid i deras egna liv, när t ex båda paren skilde sig, men mer än så är det inte med det.

Men visst, de som aldrig misslyckas med något har ju heller inte satsat någon gång. Fega pojkar får inte kyssa vackra flickor, etc.

Det fetade: varför inte? Vi extrapolerar ju alltmöjligt ur gamla bibelsagor (som, sagan om en "besatt" man i Gerissim (eller möjligen Gadarenia), vars rehabilitering tydligen, trots Jesu förmodade allmakt, krävde att de besittande djävlarna fick en ny hemstad, som Jesus gav dem i form av en flock grisar! Vilka omedelbart begick kollektivt självmord genom att hoppa från en klippa och dränka sig i havet!

Härur har teologer, alltsedan St. Augustinus (skyddshelgon för bryggare, teologer samt för Bridgeport, Connecticut!) härlett principen att människor inte behöver ta någon hänsyn till icke-mänskliga djur!

Intressant faktiskt, tack!

Ja

ABBA är ju stora filosofer

Det är ingen som vinner. Däremot har somliga det bara lite smådåligt, medan andra har ett helvete. Alla statens och de rikas brott brukar också förbli ostraffade.

Att många har sympati med förloraren, beror kanske på att många vinster, inte skett med stil, eller som ett resultat av den hårdaste och svåraste vägen.

Låter som att man kan bli överbelastad eller nedskitad, av att "ta allt".
Ett nedköp att vinna alltså.
Tar man bara lite, så orkar man bära det, och blir ingen kändis som måste leva upp till en massa vidare bedrifter och svara på frågor.

Vinnare koras, och att koras låter inte direkt sexigt.

Man kan satsa för många gånger, och inse att själva satsningarna, alltid är onödigt ödslad energi. Angående det kategoriska "aldrig satsat".

Vinsten är bara temporär, i slutändan står alla där som förlorare.